Tidigare idag lyssnade jag på en intervju med Magnus Betnér. Man pratade mycket kring bekräftelsebehov, och jag tänkte då "åh, det DÄR var det längesen jag fick smaka på". Så här sitter jag då, och knåpar ihop ännu ett bekräftelsebehovs-tröstande blogginlägg där jag unyttjar min och er historia för att tillfredsställa mitt ego. Det, och självklart suget efter världens godaste öl: belönings-ölen. Fyfan, den slår allt! (DOCK, som den sanna konstnärs-själen jag är så kan jag givetvis inte skapa något av substans utan lite kreativitets-juice. Därför smyger jag lite med en folköl.)

Jag fick tidigare en fråga om vad "Gården" var för något, och jag var nog inte speciellt tydlig med det. Gården var, och är fortfarande, ett rött hus mittemot Pia, där ungdomar hängde på kvällarna och spelade biljard, tjuv-snusade, drack läsk och allt annat "kul" man kunde ha utan alkohol. Personalen på Gården var väldigt blandad, vissa såg man som vänner rent av, andra var väldigt stränga och kunde snarare sorteras in i samma fack som lärare. I ALLA FALL. Här på Gården kunde man alltså köpa läsk och även godis, och var man medlem (20 kronor?) så fick man en gratis läsk per femte besök. Här såg jag ett tillfälle att utnyttja systemet. Men då måste jag först dra iväg på ett sidospår, som kommer HÄR:

Det är sommarlovet mellan åttan och nian, jag befinner mig hos min syssling Jonte, tillsammans med min andra syssling Andreas (mer känd som Benner, men i detta sammanhang väljer jag förnamnet, eftersom efternamnet Benner delas utav både honom och Jonte och kan således leda till förvirring). Vi hade samlats där för att dels spela lite counter-strike och även gå på bio om jag inte minns fel. Jag och Jonte var rätt tajta, mycket tack vare just counter-strike, medan jag och Andreas inte hade varit tajta på ungefär 12 år, då vi hade varit dagbarn tillsammans i livets begynnelse.
Jonte satt mitt inne i en bra runda, vi körde byte varannan death, och var berättade samtidigt om gången han och hans vänner Jocke och Lina varit där, och Lina hade sagt "jag har aldrig testat en trekant", varpå grabbarna svarat "nä.. okej".
Andreas ligger och softar med sitt JL-skärp, JL-tröja, JL-svettband och, för att bryta ett kanske uppenbart mönster, en TaylorMade-keps. Jag sitter liksom lite på mellanhand här, i en fotölj och har ingens uppmärksamhet, och inget att göra. Jag plockar upp en Batman-docka, stor som en Action-Man ungefär, och kastar denna mot Andreas, i hopp om någon slags reaktion. Olyckligt träffar den honom rakt på pungen, vilket får honom att flyga upp och skrika "MEN VAD FAN LIDER DU AV?!?", rösten skar av smärtan och målbrottet.
Vad vi inte visste var att där och då, så föddes något väldigt vackert. Inte bara en vänskap, utan även en idé om att sno ett uttryck och göra det till vårat.
Tidigare har jag berättat om "grupper" man, för en slant, kunde skapa på playahead. Slug som jag var hade jag lokaliserat en mynt-telefon i en tobaksaffär, i vilken vi la två kronor och ringde numret som laddade våra konton med 200 kronor. (Detta bör väl vara preskriberat nu, va?)
Vi, W33M4N (jag) absolut_benner (Andreas) blev vänner på playahead, snackade lite och insåg att vi hade en bra connection, kanske hade vi begått någonslags semi-incest om en av oss hade varit av motsatt kön. Vi bestämmer oss för att skapa gruppen Vad_Lider_Du_Av. Och resten är, som man brukar säga, historia.
Ett halvår senare har 4000 personer joinat vår grupp och det är på tal att styra upp en fest för samtliga medlemmar när vi spräcker 5000-gränsen (vilket vi tråkigt nog aldrig gjorde).

Nåväl, nu vet ni vad Vad_Lider_Du_Av innebär, så då återgår vi till Gården och min plan.
Jag förutsätter att ni alla har förstått att mitt förnamn är Niklas, och på Gården brukade en annan Niklas hänga; Niklas Matses. Efter ett tag tröttnade hanpå Gården, men var fortfarande medlem. Osugen på att betala en egen avgift "lånade" jag helt sonika hans namn. Lätt som en plätt, ingen tilltalade mig vid mitt efternamn på den tiden, så det skulle ju inte vara några som helst problem att hålla denna kuliss vid liv. Jag åtnjöt inte en, inte två, utan kanske sex gratis läsk.
Så kom den dagen, den oundvilkliga, när kommunikationen brast och jag och Niklas Matses befann oss på Gården samtidigt. Jag låg inne i ett rum med röda väggar, dämpad belysning, en madrass och några kuddar, och behandlade detta rum precis som den typ av rum det låter som: mitt harem. Där inne låg jag i en slags romersk-livsnjutare-ställning och hällde i mig ännu en gratisläsk och kanske pratade jag om Vad_Lider_Du_Av-festen inför storögda kvinnor och barn. Nåja, i min värld var jag kung där och då, och det kunde ingen ta ifrån mig.
Inte ens när den hårdaste av de hårda (som jag för mitt liv inte kan minnas namnet på, men inte kan det väl vara så parodiskt att även hon hette Maria?), klev in och frågade om jag hette Niklas Matses, jag svarade ja och hon svarade "Okej, för han spelar biljard där ute", INTE ENS DÅ tappade jag min kungakrona. Måhända att den hamnade lite på sniskan, men jag tänkte att jag kunde rädda situationen.
Mitt försvarstal löd: "Jag är skaparen av Vad_Lider_Du_Av, 4379 medlemmar."

Jag fick betala 20 kronor och ange mitt riktiga namn.


SÅ, nu har ni fått lite mer kött på Gården-benen. JUSTE, vi spelade även "Charlie the duck", eftersom internet var helt uteslutet på Gården, och detta var det enda installerade spelet, ett slags Super Mario, fast ordentligt mycket fyrkantigare och med en anka istället för italiensk rörmokare.


Låt oss nu prata lite om alkohol.

I åttan var vi ute på praktik och jag höll till på min morbrors båt, as usual. En båt vid namn Nordanvind, som levererar grus, sand, jord och liknande runt om i Stockholms skärgård. Jag älskade att vara på den båten. En kväll sitter vi och kollar på den lilla 14-tums tvn, jag, min morbror och hans bror Svenne. Nämnde Svenne går till kylen och plockar fram två Falcon bayersk, stänger kylskåps-dörren halvvägs och stannar sen upp. Öppnar dörren igen och tittar på mig, "du vill väl ha en eller?". "Klart han ska ha en!" utbrister morbror Leif, och jag, jag tänker "herregud, ska jag bli FULL nu?".
Som om inte detta vore nog åker tre små glas och en flaska whiskey fram. "Ja, jag ska alltså bli full", tänkte jag.
Jag minns att jag tyckte om ölen, men whiskeyn var lite svårare att dricka, den liksom brände på ett så oförberett sätt att jag nöjde mig med en liten, liten en. När jag senare skulle borsta tänderna såg jag mig själv i spegeln och fick det där klassiska salongsberusade flinet, tänkte "wow, såhär vill jag alltid må" och gick sen och la mig. And downhill from there.

Nä.
Första gången jag hörde talas om en "fest" där det skulle finnas "smuggel" var när Alle och Jocke Vinter sa att det skulle "vara fest i Stendal" och att vi borde "dra dit och sno bärs från fjortisarna". Detta var kanske tre månader efter mitt första möte med alkoholen, och jag visste inte om jag var redo. Jag skulle alltså både vara bland fulla människor som lagligt sett inte FICK vara fulla OCH stjäla, det gjorde mig väldigt tveksam. Vi gick dit, men kollade mest på folk. Det var ingen som drack så mycket, Johanna Aronsson och hennes vapendragare Emmie hade haffat varsin tvillingbrorsa. Vi gick hem runt 21-22, men ändå, jag hade doppat tån.

Den första fyllan skulle dröja till 15, Andreas hade av sin låtsaspappas lillebror Stefan fått en platta öl, 200 spänn och ett paket kondomer. Den röda tråden mellan dessa tre ting känner jag inte till, kanske skulle han alltså supa ner någon, i nödfall erbjuda två hundringar och i bästa fall komma ihåg att ta på sig en kondom.
Helgen efter hans födelsedag åkte vi ut till Möja, där hans mamma bodde och plattan med öl var lokaliserad. Nykøbing, 24 burkar bara för oss. Vi åt middag, tog varsin öl till maten (helvete, var det första smakprovet på vuxenlivet?) och sprang sedan upp för trappan, in i pojkrummet, smällde igång FIFA 2003 (vilket vi var jääävligt bra på, kinesiskt-gymnastik/pingis/golf-underbarn-bra) och öppnade varsin öl. Nu var det dags, nu jävlar skulle vi SUPA och bli PACKADE.
Ett gäng matcher spelades, men ingen fastnade i minnet, förutom den EPISKA Galatasaray - LYON. Vi var nu inne på vår fjärde öl, vilket också skulle bli den sista, och jag spelade propaganda-fotboll med mitt Galatasaray. Serkan cyklade in tre bollar och förnedringen var så jävla total. När slutsignalen gick lutade jag huvudet bakåt och kände svindel. Jag tänkte att livet allt var bra vackert, ibland.
Helgen efter åkte vi ut till Möja igen, hungrande efter ännu mer äventyr i fyllans vilda universum. Denna gången vart det fylla på riktigt, resten av plattan hälldes, nej ÖSTES, ner i våra törstande svalg och en liten, liten mini-spritflaska på 5 cl delades på. Det var viktigt att betona att vi även drack den där spriten utöver de åtta ölen, tyckte Andreas, men jag vet inte. Den kändes utblandad med Sprite också, så kanske var det snarare placebo från hans sida.
Morgonen därpå tittar Andreas på klädhögen nedanför hans säng och ser att hans vita strumpor inte var helt vita numera, utan hade prytts med små gula fläckar.
Trots den massiva mängden vi drack, så var det inte tal om några minnesluckor, bara lite okoncentration i kiss-momentet som inte hade uppmärksammats förrän nu.
Detta blev snabbt en tradition (inte strumpkissandet alltså). Vi fixade en platta bärs som skulle räcka över två helger och sen åkte vi ut i skärgården och levde livet. Jag var den som hade säkrast öl-kontakter, Danne och Jimmy kunde fixa smuggel för tvåhundra spänn (GISSA vart födelsedags-pengarna tog vägen), Carlsberg sort guld och Norrlands helt guldiga burkar (fan, var dom inte jävligt flashiga?). Detta ansåg vi vara finöl, vad nu det spelade för roll för oss två, vi hade fan druckit strump-pisset om det lett till samma fylla.

I denna mångåriga tradition så fanns det ytterligare en tradition, något som var ett stående inslag i varje fylla, oavsett vart och när den skedde. Runt öl sex-sju åkte mobilerna fram, inspelning slogs på och vi började snacka. Herregud vad vi snackade. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var ett ganska så stenat beteende av oss, eftersom det vi sa var aldrig hade någon direkt grund att stå på, och alltid avbröts av att den ena utbrast i ett "fan va bra jag MÅR!". Men dagen efter hade vi alltid lika roligt åt dessa inspelningar, för baksmälla och ångesten med den fanns ju inte. Dagen efter var man fortfarande kung. Det var fina tider.


Och nu är det nog dags för mig att ta den där belönings-ölen. Suget är bra stort.
Kanske bjussar jag på en skön inspelning när salongs övergår till punsch-fylla.

Vi sitter i ett omklädningsrum, en 5-6 grabbar som alla är lite tveksamma inför att duscha med varandra. (Alla utom Fredde då, som inte hade några problem med att stå helt blottad i duschen och göra "armhåle-pruttar" istället för att tvätta sin svettiga kropp.)
Tom har ändå tagit av sig till kalsongerna, lägger en handduk över och drar sittande av dessa smidigt. Han lyckas med bedriften att inte exponera sitt kön för oss andra, men sitter, utan att han vet om det, i ett riktigt dödsgrepp...
Ni förstår, bänkarna bestod av två plankor, med ett mellanrum på 4 cm. En normal testikel ligger någonstans i spannet 12-30 mm och Tom bör väl ha befunnit sig inom detta spann. Hur han sedan lyckades ha en tillräckligt lös hängpung, och få till ett slags vrid, så testikeln faller emellan plankorna och sedan får till ett 45 gradigt vrid som spärrar fast den, är än idag gåta. Men där sitter den, fastkilad, utan stackars Toms vetskap. Så med ett grepp kring sin Taz-handduk tar han ansats för att resa sig upp. Han kommer inte längre än att hoppa till, innan han skriker ut sin smärta och faller tillbaka mot bänken, högröd i ansiktet och ögonen fyllda med tårar, inför en handfull klasskamrater som alla ligger dubbelvikta på golvet och skrattar rått åt vår väns missöde.

I årskurs åtta började jag gå hem tillsammans med Adeline och Mattias Olofsson. Dom hade lurat i mig att dom var syskon, och trots att dom inte delade något fysiskt drag och bodde i olika hus (som låg 15 meter ifrån varandra) så köpte jag lögnen fullt ut. Dessa promenader såg alltid likadana ut. Vi gick upp till sandlådan i korsningen Oxelvägen-Mellanbergsvägen, Adeline och Mattias tände varsin cigg och frågade alltid om jag ville ha en, vilket jag såklart aldrig ville. Om Adeline inte hade tillräckligt (det var alltid hon som stod för tobaksutdelningen) för att bjuda Mattias på en så fick han nöja sig med att andas in röken som hon andades ut (japp, sån makt hade hon). Efter det gick vi uppåt en 200 meter, där jag svängde av upp mot mig. Ibland var vi fler, Marina och Anna kunde teama upp med oss, och då brukade vi stanna lite oftare, filosofera kring världsviktiga saker som hurvida vissa hus var nymålade eller ej, och sedan fortsätta.
Det var först när Marina vart en regelbunden spelare i vår hemgångs-grupp, som mönstret började luckras upp. Marina bodde nämligen ultimat till, mitt emellan alla, och kunde därför erbjuda film-eftermiddagar. Allt som krävdes var ett "Jag är hos marina, kommer hem om 3 h" till pappa och så var det bara att frossa i allt från Den siste samurajen, till Exorcisten, till Batman Begins. Många var dom, som gästspelade under dom här eftermiddagarna (L-O, Lalle, Cronsioe, Skog, Mackan, Adam, Fille, osv.) men den fasta gruppen, kärnan, var jag, Marina, Adeline, Tom och Anna. Mattias var mer intresserad av Counter-Strike och snus, och var således sällan med.

Alternativen till filmtittandet var två. Fotboll eller Gården. Något annat fanns inte. Visst, det hände väl att man var hemma hos någon annan i gruppen, men 9 gånger av 10 var det Marinas hus som agerade lekplats.

Tom, som vanligtvis är en ganska tuff och modig kille, var inte inte tillfreds med valet Excorsisten. Han vräkte ur sig massa myter, om folk som blivit psykiskt instabila, ja rent kroniskt sjuka, efter att ha sett filmen. Om att huvudrollsinnehavaren, ni vet flickan med den fantastiskt viga nacken, tog sitt liv eftersom hon "såg sig själv som Exorcist-bruden" varje gång hon tittade i en spegel.
Som om något av detta gjorde filmen MINDRE lockande?
Vi som var sugna på att äventyra vår psykiska instabilitet tittade hungrigt, medan Tom, den fegisen, satt gömd bakom en datorskärm och stirrade upp i taket filmen igenom.

Fotboll var det ja. Oftast vigdes tiden efter skolan till att se en film, gå hem och äta, och sedan mötas upp nere vid skolans grusplan för att gemensamt sparka lite läder. Här tror jag att exakt alla har deltagit någon gång. Var vi tillräckligt många kunde vi styra upp en 5-5, 6-6 eller 7-7-match, annars fick det bli lite hjärndöd, förfärlig volleykick. En som visade sig ha fruktansvärt dolda talanger var Samuel Jacquet. Han hade aldrig varit med och spelat förut, så visste noll om hans förmåga, men en dag beslöt han sig för att vara med. Vi andra var väl mest glada amatörer, må vara att Marina gick på fotboll, men hon var också den som stod för flest snedsparkar (näst efter Simon Blomberg, som insisterade på att han var vänsterfotad, men som omöjligt kan ha varit ÄNNU sämre med högerfoten). Men Samuel, han var allt annat än amatör. Han bjöd på akrobatiska karatesparkar, dribblingsräder längs hela plan, hästsparkar till skott osv.
Själv hade jag ingen teknik att tala om. Jag kunde kicka till 4-5 och var mest bara snabb och hade väl okej skottkänsla i högerdojjan. Därför agerade jag ofta ytterback eller forward, och sedan tog jag (utan diskussion) hand om frisparkarna. Jag och Tom hade ofta en tävling bara oss emellan, om vem som satte de skönaste målet på fast situation. Tom var en förfäktare av "hörna-direkt-i-mål", medan jag heller borrade in en skönt skruvad 20-meters frispark i bortre krysset.
Anledningen till att jag kallar volleykick förfärlig, är att jag enbart har associerar det med smärta, förnedring och oro. Oro över min framtida förmåga att sprida mina gener. Jag nämnde att Marina var en hejar på att träffa allt annat än området hon rimligtvis borde träffa. Sanningen är den att hon hade en trolig förmåga (eller var det medvetet?) att träffa ett annat område, och jag har än idag inte vågat kolla upp om the stuff's working, så att säga.
Jag lever på hoppet. 




Här har ni oss. Ännu oförstörda, med hopp om framtiden. Leifs grupp årskurs 7.
Jag valde att för första gången i mitt liv inte delta på ett skolfoto. Jag är inte hundra på vart jag var (sjuk var jag inte, mamma tvingade ner mig till skolan oavsett tillstånd), men bilresan i Europa med Frankrike som slutmål verkar rimligt. Man kan lätt missta min tabbe med ljuset för en gloria ovanför Mattias Skogs huvud. Detta vore förstås inte otänkbart, han var och är en fantastisk elev (även om han nyligen erkände att han aldrig ägnat sig åt skolan på sin fritid, men ändå dragit MVG rakt igenom hela systemet, vilket han ska ha en oerhörd cred för).
Det som man talade mest om var placeringen av Fille och Johan. Ni hittar Fille i mitten på mittenraden. Japp, det är han som ser ut som en 6-åring, trots att han var 12 ½, och Johan är placerad i mitten, raden under. Varför fotografen valt att placera i V-V-/\-mönster vet jag inte, eftersom det skapar en illusion av att bilden är utdragen i hörnen. Dessutom är ju längdskillnaderna helt otroliga, Fille är ju ett huvud kortare än klassens kortaste tjejer, medan Johan är lång nog att stå intill Mattias. (Som ni ser har Johan kvar den omtalade tuppkamen.)
Jag måste säga att Fille är helt fantastisk på den här bilden.



Och vår blekare kopia, Mariannes grupp årskurs 7.
Den stora snackisen i samlingsrummet var vad Robin och Adeline EGENTLIGEN gjorde. Står dom inte väldigt nära varandra? Och ser inte Robin lite nöjd ut, medan Adeline ser lite obekväm ut? Och Tessan som står bakom och ler åt hela spektaklet? Våra misstankar visade sig stämma, Robin tar tillfället i akt att greppa Adelines rumpa med sin baksnus-kletiga högerhand. En sann hjälte.
Och Alle, som bär den klassiska "Christina sucks - Britney swallows"-tischan.
Man kan undra även här, hur fotografen tänkte när han komponerade bilden. Är inte mellanraden och bottenraden väldigt långt åt sidan? Som om det fattades en person längst ut till vänster på varje rad.
Nåväl.



I årskurs åtta var vi alla ihopklumpade. 38 elever på ett och samma klassfoto, och då saknades tre personer.
Tom står, sin vana trogen, uppe i högerhörnet med en Iron Maiden-tröja, och Jocke levererar ännu ett uselt face när bilden tas.
Man kan såhär i efterhand se några frön som har såtts. Tillexempel Adam och Cronsioes lite längre hår, en trend som vi andra skulle haka på med resultatet att Leifs grupp inte hade en enda elev, kille eller tjej, med hår kortare än 20 cm.
Mattias Skog är flyttad från översta raden till nedersta, ni hittar honom i en hoodie nere till höger. Just den hoodien väckte stor uppmärksamhet en Augusti-dag när jag och Adeline satt i soffan och tittade tomt ut genom fönstret. Där nere kom någon gående, i pösiga byxor, hoodie och en halvsned keps. Vem var han? Väntade klassen tillökning? Jag droppade tidigt Mattias namn i diskusisonen, och fick rätt. Mattias hade blivit hipp, långt mycket hippare än jag själv.
I allmänhet var det nog årskurs åtta som folk började "hitta" sin stil, eller åtminstone börja utforska alternativa stilar. Jocke drog genom rasta, hiphop, light-punk och tillslut punk. Alles enda mål verkade vara att ha en uppseendeväckande frisyr, matchad med en lika uppseendeväckande t-shirt. Susanna blev mycket mörkare, sminkade sig hårdare, klippte av håret och färgade de pitch black. Det var inte ren punk det var frågan om. Vad det var ska jag inte uttala mig om, då jag vet alldeles för lite om området. Veronica hakade på Susannas spår, åtminstone lite lätt. Svarthår, lite krusigt.
Johans tuppkam var ett minne blott, även om den hade hunnit nå imponerande längd innan den rök.
Fredde beslutade sig för att det var dags att tvätta bort buspojke-stämpeln, och kastade Blind-tröjorna till fördel för skjorta och Tiger of Sweden.
Vi har även ett helt nytt face: Enögde Halla (uttalas Hattla) från Island, till höger om Johan.


Där har ni det, mitt hittils mest framtvingade och stressade inlägg, så tveksamt att det skakar i sin grund. Men det får vara!

Med stor risk för upprepning (då jag inte alls har lust/ork att läsa igenom mina tidigare inlägg, och med tanke på att det var väldigt (pinsamt) längesen jag publicerade en text senast) ber jag er ha hänsyn till eventuella info-dubbletter. I övrigt föreslår jag att ni lutar er tillbaks, tar ett djupt andetag och låter er ryckas med i denna medelstadiets sista, ångestfyllda resa, slingrandes mellan uppsplittringar, sex och en ytterst osäker framtid.

Inför sexan så var det en stor förändring vi alla var medvetna om. Fyra utav våra mest älskade ansikten skulle lämna oss. Nåja, åtminstone tre (jag låter er själva klura på vem den där fjärde, inte superpopulära, eleven var). Tom, Alexander Hildingsson, Frida och Anna, skulle alla söka lyckan i den nyöppnade Kunskapsskolan, belägen i Tumba. Namnet sätter ju ribban väldigt högt, tyckte jag, en skola som kallar sig för Kunskapsskolan ska ju erbjuda utbildning som skickar en rakt in i gräddfilen till Victor Rydberg och senare läkarlinjen på Yale. Det som lockade dessa fyra själar att sätta sig på en buss i 20 minuter och tvingas lära känna främlingar (vilket i min värld var totalt otänkbart. Totalt.) istället för att gå 5 minuter och tillbringa skoldagen med människor man träffade mer än sin familj (vilket i min värld var mycket tänkbart), var det kanske lite misstolkade ryktet om "rast när man vill". Man skulle alltså kunna gå på en lektion, och sen utan förvarning, så fort känslan föll på, bara resa sig upp och ta ett break. Hur mycket man ville. När man ville. Detta stämnde givetvis inte, vilket resulterade i att Alexander gjorde comeback i 6 blå redan till vårterminen.

Vi andra då, vi som inte vågade steget över bron. Ja, vi fick inleda höstterminen med att för första gången höra den otroligt seglivade myten (än idag har jag inte fått detta varken bekräftat eller förkastat) att Robin Hemberg skulle ha erbjudit Josefine Karlsson 50 öre för ett samlag, vilket Jossan, enligt myten, ska ha valt att acceptera. När detta först nådde mina öron rådde det givetvis inget tvivel, om det var någon som skulle vara först på sex-bollen så var det självklart Robin. Och Jossan var ju ett år äldre än övriga, hon hade säkert mycket erfarenhet på området, så självklart hade dom gjort det.

Jag hängde fortfarande ihop med Emelie, och Johan Söderman hade ett on-off-förhållande med Josefin Norrby (hon vägrade kyssas, eftersom hon var "kittlig på tungan"). Vi fyra bildade ett sånt där vidrigt par-par. Vi gjorde allting tillsammans (den aningen difusa termen "allting" innebar oftast att vi åkte till Hågelby och tittade på Emelies häst. En gång gick vi på cirkus, men då tror jag inte Emelie var med). Relationer i detta stadie av livet var ju kanske inga regelrätta förhållanden, möjligtvis kramade man varandra efter skolan, men mycket mer än så var det aldrig, TILLS vi åkte på klassresa, Kloten-lägret. I två års tid sålde vi baguetter till grannarna, varje fredagkväll. Jag hade mina säkra kort, tre baguetter som alltid blev sålda. Man var tvungen att sälja fem, och allt som oftast köpte mamma de två sista. Ryktet gör gällande att Frida och Julia en gång sålde iväg uppåt 30-40 var, men det ryktet (till skillnad från Robin-Jossan-gate) avfärdade jag direkt. Inte en chans. MEN! Dessa pengar tog oss alltså till Kopparberg och Kloten-lägret och väl där delades vi in i rum om sex. Jag delade rum med: Johan, Josefin, Emelie, Susanna och eventuellt en sjätte person som fallit i glömska. Om man ska pin-pointa en punkt där mitt och Emelies relation fick en rejäl skjuss och faktiskt kunde kallas för förhållande, så var det den första kvällen på Kloten. Jag fick börja med att lära mig om kvinnors användande av sex som motivation. Nåja, jag vart lovad en puss för att bädda iordning sängen, och gjorde givetvis detta. Det var dock inte denna puss som var skjussen, utan det faktum att vi sov tillsammans. Ett par obligatoriska skämt om att "där blir de inte mycket sömn" och "är ni verkligen redo att bli föräldrar?" från övriga rumskamrater, men något mer än ett tafatt försök till en fullt påklädd sked vart det aldrig. Nej, det där var jag absolut inte redo för, det var något Robin Hemberg ägnade sig åt.

Dagarna på Kloten ägnades åt diverse lekar och aktiviteter, såsom paddla kanot (där Robin och Richard delade kanot, välte och förstörde Robins snusdosa), blåsrör (heter det så?), tipspromenad och någon slags gå-på-lina-högt-uppe-bland-träd (två personer, Susanna och Veronica, bröt ihop halvvägs ut på linan. Jag har å andra sidan kanske ingenting att säga om den saken, eftersom jag var den enda som bangade på linan. "Knäproblem" löd min ursäkt). Och självkart discot. De till Kunskapsskolan flydda fick också åka med till Kloten, vilket höjde hela upplevelsen ytterligare några snäpp. Vid ett tillfälle klädde vi (jag, Tomas, Tom och Alexander) ut oss till kvinnor, medan kvinnorna klädde ut sig till män. Vi insåg den otroliga orättvisan i att tjejer kan bära killkläder utan problem, men att motsatsen inte är att rekommendera. Tom var den av oss som såg bäst ut i tjejkläder.

Vid ett tillfälle, efter discot, lärde jag mig ordet "fjöla", alltså "pissa". Detta gjorde nämligen Johan rätt ut genom fönstret i vårat rum, inför ögonen för hela sällskapet. Jag vet inte hur han resonerade här, jag minns väl att det fanns toaletter precis utanför vårat rum. Kanske var det ett statement, kanske var han bara uppfylld av all den eufori vi tidigare hade pumpat upp när vi hörde Running Free - Iron Maiden gå igång inne på discot.

Efter jullovet fick vi i en lapp utdelad, med tre rader. På dessa tre rader skulle man teckna ned sina tre favorit-vänner, som man helst går i samma klass med i högstadiet. I en klass på 25+ skulle man alltså välja tre. Jag valde Alexander Hildingsson, Johan Söderman och Daniel Eriksson och fick full pott, men mer om detta senare!

Och påtal om favorit-vänner!
Vi hade en lek/tävling i klassen, som gick ut på att man i början av varje vecka drog en lapp ur en hatt/papperskorg/låda, på vilken de stod ett namn på en klasskamrat.  Denna person skulle man vara EXTRA snäll emot under veckan. Lite bakgrund till detta kanske vore på sin plats. Ni förstår, klass blå anno 1989 var ett riktigt rövgäng. Vi var stökiga och en gnutta mobbning pågick. Ett par åtgärder var att vi hade extra föräldramöten, föräldrar med på lektionerna och detta, som jag för mitt liv inte kan minnas namnet på! (Marina kommer vara snabb på att rätta.) Mobbningen handlade om att Johan Åberg under årskurs 5 hade fått gå under öknamnet "Ålen". Åberg-Ålberg-Ålen, you get it. Mer eller mindre hela klassen, åtminstone alla killar (jag misstänker att inga tjejer kommer våga erkänna sig skyldiga?), använde detta namn när vi tilltalade Johan. Varför? Svaret då hade varit: varför inte? Svaret idag: för vi var ett rövgäng. Detta fick ett slut när fler och fler av oss insett att Johan faktiskt var en riktigt skön kille, och vi haft ett möte om denna mobbning, där Mattias Landin sa "ska vi en gång för alla vrida nacken av denna ål, och släppa den en gång för alla?" varpå Ken reser sig och går fram till Johan, tar ett låtsasgrepp om halsen och skrattar lite. I efterhand kan jag tycka att detta var fruktansvärt kul, jag tillochmed skrattar småhögt i min ensamhet as we speak, men just då var det väl ganska opassande.

Iallafall! Sista lektionen varje fredag så skulle varje person gissa vem som varit den "speciella vännen", den som varit extra snäll mot en. Om man gissade rätt vann den "speciella vännen" något, vad minns jag inte, men jag kan väl tänka mig att det handlade om en glass. Det fanns vissa knep för att klura ut detta (förutom att säga det rakt ut och således få en gratis glass). Mattias Skog misstänkte att Johan Söderman var hans vän en vecka. Han tog då på sig en Hammarby-tröja (Svenska Mästare 2001) och frågade Johan, som är AIKare, vad han tyckte om tröjan. 10 gånger av 10 hade en putslustig, aningen elak kommentar kastats ut från Johan, men han var ju nu tvungen att vara snäll. Något i stil med "jag gillar färgsättningen" vart Johans svar, och Mattias kunde således fixa en gratis glass åt Johan. Förvånasvärt att vi alla var så ärliga med denna tävling, när vi övriga tiden betedde oss som rötägg.

En annan tävling vi hade var "Kors i taket". Det gick ut på att vara så skötsamma som möjligt, och i slutet av lektionen kunde läraren säga: "vet ni vad, idag har ni varit RIKTIGT duktiga. Fram med stolen, det blir bannemej ett kors i taket!" och rita ett guldkors i taket till klassens jubel. Ju fler kors vi fick ihop till slutet av terminen, ju roligare aktivitet skulle vi ha efter skolan. Det blev bio, Star Wars episode: II och Pizzahut på Heron City med tidernas coolaste Daniel Jarl. Jag njöt utav varenda sekund.


Jag kommer från och med nu hoppa fram och tillbaka i tidslinjen och kasta in lite sköna anekdoter emellanåt. Detta för att slippa fler avbrott och den koma jag hamnar i efter att ha pumpat mitt minne på 10 år gamla minnen i 5 timmar. Alltså: flera kortare inlägg, lika många långa inlägg. Har vi en deal?

Tillsist vill jag än en gång be om ursäkt för min frånvaro. Och även för den dåliga kvalitén på detta inlägg. Detta kan liknas vid att vara guldmunk, det har gått så lång tid att jag tappat känslan för det och behöver således en enkel match för att komma in i spelet igen. Därför kastar jag ut detta, till förmån för kommande inlägg. För nu har vi högstadiet framför oss, och då, DÅ blir det ÅKA AV!

Jag måste ta upp några fel och missar från föregående text, möjligt att en light-Alzheimer har smygit sig på mig, för det är ändå rätt grova fadäser.

För det första: Håkan Hemlin
Självklart hade vi inte Nordman som lärare, det vore väl ytterst olämpligt att släppa honom i närheten av barn i en så pass lättpåverkad ålder. Nog för att beskrivningen stämmer in alldeles utmärkt ändå, men det korrekta namnet är Håkan Jigling. (Tack till min inside man David Sandberg, som arbetar på Parkhemsskolan, viktig iaktagelse.)

För det andra: När jag radade upp nykomlingar så förbisåg jag två stycken nykomlingar i 6:an (extra pinsamt då en utav dom har titulerats "min bästa vän" under ett par år).
Marina Wistrand och Veronica Sellén utökade den allt mer utmärglade gruppen tjejer i klassen. Några skoj-pigga grabbar (undertecknad var en av dom) missförstod medvetet Marinas namn när hon presenterades för klassen utav lärarna (likt någon slags värvning värvning, mycket märkligt). "Marijuana, det kan man väl inte heta?", frågade vi med hånflin på läpparna. Dock, the joke's on us, Mariana är ju faktiskt ett namn, även om det inte är Marinas namn.

Och till sist har jag gjort mig skyldig till en del stavfel och missar utav fet text. Jag går nu tillbaka och redigerar detta, så håller vi alla tummarna för att sådana pinsamheter unviks utav mig i framtiden. Okej.


Eller jag vill tillägga detta också, vilket jag tänkte göra i tidigare inlägg men helt glömde bort (ännu mer underlag för mina farhågor om Alzheimer), KOMMENTERA! Det är oerhört trevligt att höra era åsikter om det jag avhandlar, eftersom ni också var en del av allt dehär. Ni kan antingen plita ner en rad eller två här direkt i bloggens kommentarsfält (för er otekniska individer: lilla länken direkt under inlägget med texten "Kommentera"), eller så kan ni kommentera via facebook, där jag postar en länk för varje nytt inlägg, för att likt en splittergranat sprida ut mig så mycket som möjligt.
Alternativt: föreslå en öl eller två, för vad är bättre än att gagga om gamla minnen från en svunnen tid, samtidigt som en skön fylla lägger sig som en varm filt över ens medvetande?

Yours truly
Niklas