Det är sista helgen i augusti och jag befinner mig i Västerås. Jag har varit caddie åt min bäste vän Andreas Benner, som precis plockat hem första platsen i familjetävlingen Kärrbo Open. Över en seger-Carlsberg Hof berättar han om sitt gymnasium, Sätra. Eller berättar och berättar, han spenderade inte mer än 5 minuter där och har således inte mer att säga än: "Jag gick in genom entren, där jag möttes av folk som skrek, så jag gick ut igen". 

Jag säger att en handfull elever i min klass ännu inte dykt upp, att han kanske ska överväga att ringa och försöka sno åt sig en av deras platser. Två-öls-lurig slår han en signal till skolan och lämnar ett meddelande. 

 

På torsdagens mentorstid knackar det på dörren. In kikar en kort person med J. Lindeberg-solskärm. Han presenterar sig som Andreas, ny i klassen. Jag flinar till, och Bibi frågar om jag känner klassens senaste tillskott.

Embryot ThimBenner skapas, men det vet vi inte om än.

(Mer om detta monsters utveckling följer.)

 

Vår första skollunch tillsammans äter vi ensamma. Vi sitter i ena änden ett åttamannabord, och i den andra änden sitter två för oss främmande elever, som kanske ser lite för gamla ut för gymnasiet. Den ene, en rödhårig två meter lång 150-kilos koloss med rätt korkad uppsyn, den andre rakad, skäggstubbig, piercad och med nitbeklädda, fingerfria läderhandskar. Jag hinner inte mer än vända blicken åt deras håll innan jag möts av de sylvassa, fräsande orden: "Vad fan glor du på, skaru ha spö eller?!". Konflikträdd som jag är kan jag inte förmå mig att svara. Jag blir totalt paralyserad och stirrar, med tårfyllda ögon, rakt ner i mina potatisbullar. Jag vågar inte ens andas. När jag tillslut vågar lyfta blicken och möta Andreas, ser jag hur han är likblek i ansiktet. Skulle vi, två spinkiga killar som ägnar helgerna åt att ha FIFA 2003-turneringar och spela in en lågbudget-film under arbetsnamnet "Dödligt mord", överleva tre år i en skola där folk tredubbla vår storlek skulle spöa oss för att vi vände blicken åt deras håll?

Rätt snart köpte Andreas en boxningssäck och ett hemmagym, medan jag mest höll mig undan och stirrade ner i marken när jag mötte folk, killar som tjejer, i korridorerna. Nu i efterhand är det ganska lätt att peka på att det var här min trygga bubbla sprack och verkligheten visade sitt hotfulla tryne, vilket ledde till att min konflikträdsla fullkomligen exploderade.

 

Rasterna spenderar jag och Andreas på andra våningen, i en grupp med träbås. Där sitter vi trygga med varsin mobil och kollar Playahead och tuggar tuggummi tills det är dags att gå till nästa lektion. Att hänga nere i cafeterian med resten av klassen är helt otänkbart, då vi ibland sett våra två hotare, som vi internt kallar "Dumfan" och "Hotarn", stryka omkring. Där, i ett av de fyra båsen, kan vi sitta och bygga upp ett luftslott till mod, samtidigt vi iaktar andra elever och lärare. Vi sätter namn på de flesta, "Those", "Argen", "Rynken", "Tennis". Ibland kommer någon från vår klass, Danne eller Faik kanske, och frågar varför vi aldrig är med de andra, och likt Ferdinand förklarar vi att vi hellre sitter här.

 

Tillslut vågar vi oss dock bort (läs: tvingas) från vår trygga tillvaro. Vi upptäckte att "Hotarn" hoppat av skolan (odds: ej spelbart), och "Dumfan" kunde vi ju lätt springa ifrån, därför utgjorde han inget direkt hot. Men för säkerhetsskull såg vi till att ha ryggen fri och satt alltid med den mot en vägg. Kalla det paranoia, men i en värld där den starkaste överlever måste den svage ta till alla åtgärder hen kan. En av dessa gånger sitter vi på en av bänkarna precis utanför skolans entré. Där står folk och röker, någon känner någon som har bil som dom kört in på skolgården och i den sitter man och lyssnar på musik och röker, några kickar VM-bollen från 2002 mellan sig. Jag och Andreas lyssnar på Danne, som spelar gitarr. En grupp killar går förbi, en av dem stannar upp. "Ey, spela den där lugna rocklåten bre!"

Danne börjar plinka på Nothing Else Matters, och visst! Det var den han syftade på. "Spela den här!" säger han upphetsat, och spelar upp, säg, "Still D.R.E - Dr. Dre". Danne vet inte riktigt hur han ska kunna genomföra det, men ger det en chans. Killen blir rastlös av Dannes uppenbara misslyckade att följa upp Nothing Else Matters-succéen, och letar fram en ny låt. "Den här då?!"

Daniel är fruktansvärt musikalisk, och kan någorlunda få fram en melodi på gehör, men om föregående låt var svår så är nästa rent omöjlig. Det är nämligen ingen låt, åtminstone inte introt. Allt som hörs är ett hagelgevär som laddas, skjuter, laddas, skjuter, tomhylsor som faller, laddas, ja ni förstår. 

 

Ni kanske undrar lite vilka tidigare nämnda smeknamn är, och hur de fick dessa epitet?

Låt oss börja med "Those", som antagligen var den förste, efter "Hotarn" och "Dumfan", att få ett smeknamn av ThimBenner. "Those" heter egentligen Göran, och var mentor för Sam-Ekonomi. Ekonomi-klassen satt ofta ute bland båsen där vi hängde på rasterna, och Göran gick då och då förbi, med sina väldigt högt uppdragna Wrangler-jeans, kraftigt framåtböjda hållning och knäppta händer bakom ryggen. Han var kanske inte mer än 52, men hade en hållning och framtoning som om han var 152. Han berättade historier, det gillade han, historier om "den gamla tiden". Vi tjuvlyssnade, givetvis, och flinade tyst åt varandra, med varsin smygsnus-prilla-bula under överläppen. En av dessa gånger fick Göran feeling i sin historia, han drömde sig tillbaka. Han berättade med en otrolig inlevelse och vi kunde höra hur han, bakom vårat bås, viftade häftigt med armarna. När historien, vad den nu handlade om, var slut, tillät han sig ta en konstpaus. Troligtvis stod han åter med händerna bakom ryggen, tittade ut genom de stora fönstrena och, med ett nostalgiskt leende, suckade drömskt. Sen sa han de magiska orden: "Those were the days!" och gick iväg. 

"Argen" då? Det smeknamnet var Danne medskapare på, kanske rent av den som kläckte namnet först. Det hela är väldigt enkelt, snakes on a plane:igt, "Argen" var en gammal man, kanske 64, som gick runt med en bister uppsyn och verkade ständigt oprovocerat arg. Tilltalade man honom, som Daniel ibland gjorde på pin kiv, fick man antingen dödsblicken eller ett hånfullt skratt och ett skakande huvud, innan han lämnade en med frågan obesvarad.

"Rynken" var en tant i samma åldersspann som "Argen", med ticks. Hon hade en fäbless för korta färgglada byxor, alternativt långa färgglada shorts, det är omöjligt att säga vilket då byxorna alltid slutade 15 centimeter ovanför ankeln och således är i något slags byxornas ingemansland. Precis som jag alltid sänkte blicken när någon kom närmare än tre meter, så rynkade "Rynken" på hela sitt ansikte, som om något luktade riktigt illa, så fort någon kom nära henne. DOCK ska det nämnas att hon hade ett stort sinne för humor, den gamla tanten. Phillip, den enda vi kände som hade "Rynken", fick följande 40-minuters-frånvaro på en lektion han faktiskt närvarade på: "Eleven var fysiskt närvarande under hela lektionen, men ej psykiskt. 40 minuters frånvaro för sömn".

 

"Tennis" var bara en elev med sjuk litet, klotrunt huvud.