Någon gång i januari börjar den vibba. Studenten. Giriga säljare kommer till skolan och radar upp laptops där man kan beställa diverse artiklar ur deras student-sortiment, så som hoodies och kondomer, samtliga varor med anskrämliga "Student 2008" i enormt tryck. Huvudattraktionen, det alla är där för, är givetvis mössan. Allt annat är snarare impulsköp likt de man gör på tom mage i kassakön på Konsum, då Snickers och Twix öses ner i korgen. Man informeras att det finns två olika prisklasser på mössan, vilket förtydligas med namnen "budget" och "deluxe". Dessutom kan man välja till ett förfärligt "skydd" i guld, så mössan inte ska bli "förstörd på flaket" med det tillhörande dryckessprutandet. Som om en hatt man kommer bära en gång i livet spelar NÅGON roll efter den där dagen. Kostym man lagt tiodubbla pengen på kan däremot dränkas i smuggelöl och saliv från skrikande klasskamrater.

Det sluga i denna affärsplan var att man aldrig såg någon totalsumma. Detta var något som kom i ett brev ca en månad senare. Jag själv hade bara köpt ett glas, kondom, kalsonger och givetvis mössan. Andra hade beställt en mindre garderob och i ett ögonblick tappat all ansiktsfärg i när de såg den fyrsiffriga summan, vars första siffra sällan var lägre än 3, nere vid "TOTALT: xxxx".

 

Vad man inte visste om studenten var just att den skulle kosta. Helvete vad den skulle kosta. Det var studentskivor hit och dit, det var flak och det var mössor och kläder. Med två månader kvar hade jag tagit ett helgjobb på McDonalds, vilket mer eller mindre betalade mitt studentfirande. Studentskivor på tisdagar och torsdagar, sedan nattjobb fredagar och lördagar. Hamburgare utgjorde ca åtta måltider per vecka.

Jag la väl någon slags grund för en tidig död under den perioden.

 

Studentfirande förresten, det innebar ju ofta att man somnade på nattbussen hem, vilket kunde se ut såhär:

 

 

Den sista terminen i gymnasiet gick mer eller mindre enbart ut på att komplettera. Ett missat prov här, en glömd inlämning där, som väl i ärlighetens namn inte gjorde någon skillnad på slutbetyget, men ändå gjordes.

Men så mitt i all denna leda dök en frisk fläkt upp i form av en klassresa! Juridikstuderande som vi var skulle vi skickas till Haag och Europadomstolen, tillsammans med vår vithårige lärare Bengt. 

Någon slags ribba lades redan på flygplatsen, där vi alla möttes upp tidigt på morgonen, kan det ha varit en tisdag?

Ghali dök upp i en vit kavaj, solglasögon och Sverige-tischa, som vore det Sunny Beach vi skulle till (dit förövrigt Daniel med vänner hade åkt vid ett tidigare tillfälle, och inför resan blivit varnade av deras vän Mattias att det fanns folk som strök omkring med "kanylvantar", alltså handskar med kanyler innehållande HIV-virus fasttejpat, som dom sedan högg mot turister med. Man skulle även akta sig för att somna på stranden, då kunde man nämligen vakna med en flaggbeprydd nål i armen, som sa "haha, HIV!". Allt detta hade Mattias givetvis läst på internet). Då såg han ut såhär:

 

 

Av de sju dagar vi var i Holland spenderades tre i Haag, och fyra i Amsterdam. Det fanns tydligen någon luddig motivering för oss att vara där, i Amsterdam alltså, men det är inget jag kan minnas något av (varsågod att plocka ENKLA skratt på det). Kvällarna i Haag ägnade vi åt tequilarace och ölhävande på vad vi kallade "Haags Stureplan", vilket inte var mer än tre barer på en rätt snygg gata.

När vi anlände till Amsterdam, nåja, förorten Haarlem, ändrade vi inte så mycket på våra rutiner. Borta var förvisso krigsförbrytarna, men kvar var festen. 

 

En annan rolig sak som skedde var när vi åkte tåget från flygplatsen till Haag. Det var lite soligt ute och Daniel  stal blixtsnabbt solglasögonen som Ghali bar på bilden ovan. 

 

 

Helt oblygt sitter han här, flinandes, med sin flickvän Linnea. Vet hon ens om att hon att det är en tjyv hon kilar med?

 

Påtal om Daniel och Linnea, de vart ju tillsammans där någon gång i trean, under repetitioner för Luciatåget, om jag minns det hela rätt. Daniel och Benner skulle stå för musiken och Linnea var väl självaste Lucia? Har ni hört så fint, va.

 

Det brukade styras upp lite tillställningar, likt Luciatåget, ibland. En fotbollsturnering här:

 

 

Till höger: (inte längre) skolans mest anonyma elev.

 

Efter att det sprungits, hittats familj och släkt, fotats och blivit påhängd flaskor och nallar och blommor, så var det dags att rulla iväg med flaket.

 

En bättre bild från spexfotot. Fyra, lagligt sett, vuxna män. Med kameltår.

 

 

 

 

 

Det är sista helgen i augusti och jag befinner mig i Västerås. Jag har varit caddie åt min bäste vän Andreas Benner, som precis plockat hem första platsen i familjetävlingen Kärrbo Open. Över en seger-Carlsberg Hof berättar han om sitt gymnasium, Sätra. Eller berättar och berättar, han spenderade inte mer än 5 minuter där och har således inte mer att säga än: "Jag gick in genom entren, där jag möttes av folk som skrek, så jag gick ut igen". 

Jag säger att en handfull elever i min klass ännu inte dykt upp, att han kanske ska överväga att ringa och försöka sno åt sig en av deras platser. Två-öls-lurig slår han en signal till skolan och lämnar ett meddelande. 

 

På torsdagens mentorstid knackar det på dörren. In kikar en kort person med J. Lindeberg-solskärm. Han presenterar sig som Andreas, ny i klassen. Jag flinar till, och Bibi frågar om jag känner klassens senaste tillskott.

Embryot ThimBenner skapas, men det vet vi inte om än.

(Mer om detta monsters utveckling följer.)

 

Vår första skollunch tillsammans äter vi ensamma. Vi sitter i ena änden ett åttamannabord, och i den andra änden sitter två för oss främmande elever, som kanske ser lite för gamla ut för gymnasiet. Den ene, en rödhårig två meter lång 150-kilos koloss med rätt korkad uppsyn, den andre rakad, skäggstubbig, piercad och med nitbeklädda, fingerfria läderhandskar. Jag hinner inte mer än vända blicken åt deras håll innan jag möts av de sylvassa, fräsande orden: "Vad fan glor du på, skaru ha spö eller?!". Konflikträdd som jag är kan jag inte förmå mig att svara. Jag blir totalt paralyserad och stirrar, med tårfyllda ögon, rakt ner i mina potatisbullar. Jag vågar inte ens andas. När jag tillslut vågar lyfta blicken och möta Andreas, ser jag hur han är likblek i ansiktet. Skulle vi, två spinkiga killar som ägnar helgerna åt att ha FIFA 2003-turneringar och spela in en lågbudget-film under arbetsnamnet "Dödligt mord", överleva tre år i en skola där folk tredubbla vår storlek skulle spöa oss för att vi vände blicken åt deras håll?

Rätt snart köpte Andreas en boxningssäck och ett hemmagym, medan jag mest höll mig undan och stirrade ner i marken när jag mötte folk, killar som tjejer, i korridorerna. Nu i efterhand är det ganska lätt att peka på att det var här min trygga bubbla sprack och verkligheten visade sitt hotfulla tryne, vilket ledde till att min konflikträdsla fullkomligen exploderade.

 

Rasterna spenderar jag och Andreas på andra våningen, i en grupp med träbås. Där sitter vi trygga med varsin mobil och kollar Playahead och tuggar tuggummi tills det är dags att gå till nästa lektion. Att hänga nere i cafeterian med resten av klassen är helt otänkbart, då vi ibland sett våra två hotare, som vi internt kallar "Dumfan" och "Hotarn", stryka omkring. Där, i ett av de fyra båsen, kan vi sitta och bygga upp ett luftslott till mod, samtidigt vi iaktar andra elever och lärare. Vi sätter namn på de flesta, "Those", "Argen", "Rynken", "Tennis". Ibland kommer någon från vår klass, Danne eller Faik kanske, och frågar varför vi aldrig är med de andra, och likt Ferdinand förklarar vi att vi hellre sitter här.

 

Tillslut vågar vi oss dock bort (läs: tvingas) från vår trygga tillvaro. Vi upptäckte att "Hotarn" hoppat av skolan (odds: ej spelbart), och "Dumfan" kunde vi ju lätt springa ifrån, därför utgjorde han inget direkt hot. Men för säkerhetsskull såg vi till att ha ryggen fri och satt alltid med den mot en vägg. Kalla det paranoia, men i en värld där den starkaste överlever måste den svage ta till alla åtgärder hen kan. En av dessa gånger sitter vi på en av bänkarna precis utanför skolans entré. Där står folk och röker, någon känner någon som har bil som dom kört in på skolgården och i den sitter man och lyssnar på musik och röker, några kickar VM-bollen från 2002 mellan sig. Jag och Andreas lyssnar på Danne, som spelar gitarr. En grupp killar går förbi, en av dem stannar upp. "Ey, spela den där lugna rocklåten bre!"

Danne börjar plinka på Nothing Else Matters, och visst! Det var den han syftade på. "Spela den här!" säger han upphetsat, och spelar upp, säg, "Still D.R.E - Dr. Dre". Danne vet inte riktigt hur han ska kunna genomföra det, men ger det en chans. Killen blir rastlös av Dannes uppenbara misslyckade att följa upp Nothing Else Matters-succéen, och letar fram en ny låt. "Den här då?!"

Daniel är fruktansvärt musikalisk, och kan någorlunda få fram en melodi på gehör, men om föregående låt var svår så är nästa rent omöjlig. Det är nämligen ingen låt, åtminstone inte introt. Allt som hörs är ett hagelgevär som laddas, skjuter, laddas, skjuter, tomhylsor som faller, laddas, ja ni förstår. 

 

Ni kanske undrar lite vilka tidigare nämnda smeknamn är, och hur de fick dessa epitet?

Låt oss börja med "Those", som antagligen var den förste, efter "Hotarn" och "Dumfan", att få ett smeknamn av ThimBenner. "Those" heter egentligen Göran, och var mentor för Sam-Ekonomi. Ekonomi-klassen satt ofta ute bland båsen där vi hängde på rasterna, och Göran gick då och då förbi, med sina väldigt högt uppdragna Wrangler-jeans, kraftigt framåtböjda hållning och knäppta händer bakom ryggen. Han var kanske inte mer än 52, men hade en hållning och framtoning som om han var 152. Han berättade historier, det gillade han, historier om "den gamla tiden". Vi tjuvlyssnade, givetvis, och flinade tyst åt varandra, med varsin smygsnus-prilla-bula under överläppen. En av dessa gånger fick Göran feeling i sin historia, han drömde sig tillbaka. Han berättade med en otrolig inlevelse och vi kunde höra hur han, bakom vårat bås, viftade häftigt med armarna. När historien, vad den nu handlade om, var slut, tillät han sig ta en konstpaus. Troligtvis stod han åter med händerna bakom ryggen, tittade ut genom de stora fönstrena och, med ett nostalgiskt leende, suckade drömskt. Sen sa han de magiska orden: "Those were the days!" och gick iväg. 

"Argen" då? Det smeknamnet var Danne medskapare på, kanske rent av den som kläckte namnet först. Det hela är väldigt enkelt, snakes on a plane:igt, "Argen" var en gammal man, kanske 64, som gick runt med en bister uppsyn och verkade ständigt oprovocerat arg. Tilltalade man honom, som Daniel ibland gjorde på pin kiv, fick man antingen dödsblicken eller ett hånfullt skratt och ett skakande huvud, innan han lämnade en med frågan obesvarad.

"Rynken" var en tant i samma åldersspann som "Argen", med ticks. Hon hade en fäbless för korta färgglada byxor, alternativt långa färgglada shorts, det är omöjligt att säga vilket då byxorna alltid slutade 15 centimeter ovanför ankeln och således är i något slags byxornas ingemansland. Precis som jag alltid sänkte blicken när någon kom närmare än tre meter, så rynkade "Rynken" på hela sitt ansikte, som om något luktade riktigt illa, så fort någon kom nära henne. DOCK ska det nämnas att hon hade ett stort sinne för humor, den gamla tanten. Phillip, den enda vi kände som hade "Rynken", fick följande 40-minuters-frånvaro på en lektion han faktiskt närvarade på: "Eleven var fysiskt närvarande under hela lektionen, men ej psykiskt. 40 minuters frånvaro för sömn".

 

"Tennis" var bara en elev med sjuk litet, klotrunt huvud.

 

 

Det är sent 2004, jag sitter i vardagsrummet och har mamma och pappa bakom mig, kanske tittar dom på På spåret eller Så ska det låta eller någon annan av SVTs tittarsuccéer som förslavat ett halvt land varje fredag klockan 20:00. På den stora, tjocka, datorskärmen framför mig finns det två rullgardinsmenyer i vilka jag ska göra två val, skola och utbildning. Gymnasietvalet är här, hur overkligt det än känns, och jag vet inte vad jag ska tycka om det.

 

Någon gång i sexårs tilldelas vi ett tomt, vitt, pappersark, och frågan "Vad vill du bli när du blir stor?", begrepp som "jobb" och "yrke" används inte, utan det handlar mer om en hobby man ska få pengar för. 

De flesta av oss ritade något som skulle föreställa en astronaut, en rockstjärna, det luddiga yrket "ha hästar", någon utböling kanske tecknade en bonde, någon kanske ritade sitt framtida jag med en polisuniform. Vad som däremot aldrig förekom på dessa pappersark var teckningar av ekonomer, jurister, receptionister, servitörer, osv.

Ändå sitter jag inne på MSN den där kvällen 2004 och diskuterar vad alla har valt, och det är uteslutande "sam-ekonomi", "sam-sam", "hotell & restaurang", ingen som längre lyssnade på sin inneboende sexårings skrik efter NASA och månen, en galen allsång på Wembley eller ett tiotal hästar som på något sätt ger en pengar på kontot.

 

Det var även hetska diskussioner uppe i soffan i skolan. Tom raljerade högljutt om sina planer på att skaffa egen restaurang, kanske tillsammans med Alle, där skulle dom håva in stora pengar, och inte fan skulle dom gå samhälle eller natur och hålla på med papper. Mattesnillena skulle såklart gå natur, resten med VG i snitt skulle gå sam, för det var "en bred utbildning". Någon var punk nog att söka sig in till stan, men de flesta av oss vågade inte längre än till grannorter som Tumba eller Huddinge. Allra helst vart man kvar i Tullinge.

Ingen, förutom möjligtvis Daniel Berglund, var dock beredd att fortsätta med studier efter gymnasiet, helst skulle det vara över efter nians sista skoldag och man kunde välja och vraka mellan spännande jobb med en soft ingångslön och goda möjligheter till avancemang i karriären.

 

Och beslutet rörande en stor del av ens framtid skulle alltså fattas utifrån ett besök på Älvsjömässan och några öppna hus, där allt är polerat och leende och på något sätt alltid nummer ett på något. 

 

Och jag då, som har mage att vara kritisk mot allt detta, vad valde jag?

För mig var det här valet väldigt ångestladdat. Jag hade ju aldrig haft en realistisk idé om vad Niklas Thim skulle ägna sig åt i framtiden, fan han skulle ju vara rockstjärna, fotbollsproffs eller filmregissör, inte ha ett livslust-dödande pappersvändar-jobb bakom ett skrivbord. Men vilken linje erbjuder sådana jobb efter tre år? Ingen, såklart. Mitt val hade då fallit på hotell & restaurang, för laga mat var ju något jag faktiskt fann underhållande, och då var det ju ganska logiskt att jag skulle tjäna mina pengar på det.

Tack och lov, ursäkta alla h&r-studenter där ute, fick min mamma mig på bättre tankar, och jag sökte in på sam-juridik, sam-sam och sam-ekonomi (med ryska som språkval kan jag tillägga, IFALL NÅGON INTE INSETT HUR VILSEN JAG VAR), samtidigt som jag hör sexåringen tyst för sig själv nynna "vi blev som dom andra, vi blev som dom andra".

 

 

Nåväl, nu har ni fått bakgrunden till hur jag hamnade där jag hamnade, då kan vi kort gå igenom mina första intryck innan vi på RIKTIGT rullar igång det mycket spännande ämnet gymnasiet.

 

Som sig bör, och som jag alltid gjort, infann jag mig på uppropet iklädd jeans och Bajen-tischa, eftersom det där med första intryck är något många tycker är viktigt.

Kvällen innan hade jag känt ångesten komma hasandes, som den oinbjudne gäst den så ofta är, och påmint mig om att jag inte hade någon som helst aning om jag skulle känna någon i min nya klass. Som en skänk från ovan dyker han upp: Daniel "mytomanen" Engström. Lättnaden sköljer över mig när jag inser att jag, kanske lite avlägset, iallafall kommer känna EN person.

Så där sitter jag på 713 och möter Daniel vid Flaggplan, som vi så många gånger skulle göra under de kommande tre åren. Även Filip Nordensson kliver på, han skulle gå Media, en utbildning som blivit kallad "IV man söker in på", eftersom skolan hade startat upp ca nio Media-klasser med en intagningspoäng på typ 40. (Filip jobbade senare på Viasat och kör nu frilans om jag inte minns fel, det har gått bra för honom med andra ord.)

Mina tydligaste minnen från den första dagen på Tumba gymnasium är dels en känsla av att jag var tvungen att steppa upp min coolness åtminstone sju nivåer på en tiogradig skala, om jag överhuvudtaget skulle överleva. Det funkar liksom inte att komma med Batman och kent när alla andra tittar på Scarface och lyssnar på 2pac och Biggie.

Ett annat tydligt minne, som liksom är fastbränt i hjärnbalken, är när Filip tar upp en dosa Ettan portion, masserar den snusfyllda påsen lite lätt, VIKER IHOP DEN PÅ MITTEN, och stoppar in den under läppen, jag hade aldrig sett någon snusa på ett så eget sätt förut.

 

Efter ett rätt snabbt upprop i aulan möts blivande JU05 i vad som senare kommer agera engelska- och mentorssal. Framför oss står en kvinna som heter Ingrid (med betoning på NG, inte första I:et), en trött kvinna som heter Bibi och en äldre man vid namn Bengt.

Kommande tre år skulle vi lära oss älska en av de tre, vars namn rimmar på stänkt.

När jag blickar ut över min nya klass slås jag av ett gäng insikter, bla.: det är första gången jag går i en klass innehållande mer spännande nationaliteter än Finland (visst att Ali var från Iran, men hur mycket märktes det förutom den enda gången han svor på arabiska och hans pappa råkade höra och sen var Ali tvungen att sluta spela CS i några veckor?), här fanns nationer som Bangladesh, Chile, Irak, Turkiet, Syrien, Tunisien, och Faik som representerade någon typ av Turkiet/Kina. Detta var det positiva, det negativa var att jag direkt insåg att jag skulle få svårt att skaffa vänner här, eftersom många redan kände varandra och de som inte kände varandra fann jag som rent av trista och således inte intressanta att ha som vänner. Men så är det ju, skolan är precis som i fängelset, bara de starka och de med starka vänner överlever, så jag såg till att binda några tveksamma vänskapsband. Exempel på företelser som kunde leda till vänskap: "jaha, du snusar också?", "jaha, våra bussar kommer in samtidigt?", "jaha, vi satt vid samma bord första lunchen, och kommer således göra det varje lunch resten av gymnasie-tiden?". Som sagt, svaga, tveksamma vänskapsband.

Jag inser också av att jag inte kommer gilla vår nya samhällslärare Bibi, som pratar så släpigt och oentusiastiskt att det var fler än Bengt som lämnade salen med grått hår.

 

 

Det finns väldigt mycket mer att berätta, men nu är det fanemej 85 farenheit här inne, och även om jag inte lärt mig formeln för farenheit-celsius (sitter ni på något smidigt trick så säg!) så inser jag att det börjar bli svettigt. På återseende!