Dansken och Expedition: Robinson!
Året är 1997.
Sverige inför 18-årsgräns på tobaksvaror, Mike Tyson käkar öron, kent släpper den fantastiska skivan Isola, filmen Titanic går upp på biografer landet runt och mitt älskade Hammarby IF firar 100 år som förening.
Om vi ska vara korrekta och försöka avverka 2:an då. (När jag skrev meningen här till vänster så hade jag länge funderat över vad som egentligen hände i årskurs två, och kom fram till att det inte hände ett smack. Jag antar att jag hade fel, när jag nu läser texten jag lyckats krama fram ur mina gråaste hjärnceller.)
Mitt starkaste minne av 2:an var att vi skrev loggbok, och det var kul när vi kom till vecka 6, v6 alltså. Även vecka 8 (v8) fick en att dra en aning på smilbanden. Lite krävdes det. Hur som helst, jag minns klart och tydlgt när vi skrev in "v6", och lärarna sa "visst har tiden gått fort?", och huxflux så var det sommarlov. Vi hade även en norsk-ättad lärarkandidat, Marit. Marit hade dom mest fantastiskt lysande turkosa ögonen. Jag fascinerades alltid av hennes overkliga ögonfärg, men all den romantik jag byggt upp kring dom där färgsprakande ögonen kraschade när hon visade att hon hade linser. (Jag såg henne på hambrugerkedjan MAX härom året, hon hade inte längre kvar linserna. Magin var liksom inte längre där, så jag hälsade inte.) Birgit blev den tredje personen som anslöt sig till vad som skulle bilda lärarkåren för klass 2 Blå.
Vi fick även tillskott på elvefronten! Victor Lund, straight from Göteborg, anslöt till vår klass. Han pratade på en bred göteborska, som han tyvärr slätade ut efter mindre än ett år. Jag blev oerhört besviken.
Vi började ha slöjd någongång i lågstadiet. Träslöjd och syslöjd, alltså. På träslöjden fick man göra smörknivar, pallar och ibland ett eget projekt (jag gjorde en Hammarby-flagga i trä till pappa). I början, smörknivarna alltså, ansågs vi vara för små, så läraren Ernst (med det då fantastiska skägget, som han senare rakade av. Liknande besvikelse som när Victors göteborska ersattes av rikssvenskan.) fick såga ut formen, och vi fick sandpappra fram en slutfinish. Efter sandpappringen kunde man få använda brännpennan och skriva något kul i träkniven. Jag skrev "N.T 1998" på en av alla knivar jag skapade. Brännpennan var oerhört rolig att använda, man brände mest allt som kom i ens väg. Träslöjden var, förutom bristen på användande av farliga maskiner, rätt kul. Det enda jag egentligen hade emot träslöjden var att det alltid kliade när man gick därifrån. Luften därinne mättes liksom inte i luftfuktighet, utan i sågspånighet. Det kunde kännas som luften innehöll 30% sågspån, som satte sig som ett klipulver på huden och i näsan. Därför antog jag att syslöjden skulle vara min cup of tea. Sitta och sy en kudde och prata strunt med mina bordskamrater, precis som man sett tanterna på tv göra.
Oj så fel jag hade.
Läraren Jenny Nordström körde en minst sagt strikt undervisning. Hon var en tickande bomb, och det krävdes så oerhört lite för att få henne att go off. Man skulle stå upp tills hon hade satt sig ner, hälsat alla välkomna och sagt "varsågoda". Om hon bad om något så var det inte bara att gå och hämta det och överlämna föremålet, utan det skulle överlämnas på rätt sätt. En sax fick inte överlämnas med knivarna före, för då kunde hon skära sig. (Det oerhört ologiska i att det är exakt samma "risk" för överlämnaren om denne håller i knivarna, det rörde henne inte.)
När hon skulle visa något och klassen samlades runt hennes bord, då skulle man passa sig för att luta sig mot bordskanten. "Hängfri zon", följt av en ond blick. Material skulle användas så sparsamt som möjligt, och försök förklara detta för ett gäng barn som precis haft träslöjd med frikostige Ernst, som lät en göra 100 smörknivar om man så ville. Nä, syslöjden vart inte vad jag hoppades på.
Tom var en speciell karaktär. När vi satt i matsalen och åt lunch, så insisterade han på att hans egna dryck var den godaste. Vad var då detta för dryck? Alternativen som fanns var vatten och mjölk. Ibland, i samband med högtider och liknande, kunde även juice serveras. Men Tom hade alltså kommit på en egen dryck, som han drack till varje lunch. Ett glas vatten, toppat med en skvätt mjölk. Resultatet blev en grågrumlig substans, rätt lik Grape Tonic. Jag öertygades att testa detta vid ett tillfälle, men bestämde mig snabbt för att detta inte var något för mig. En grej som däremot vart en stor hit bland samtliga var knäckemackan med morötter och salt. Jag tror det kan ha varit Tom som var nytänkaren även här, möjligtvis Johan Söderman.
En gång kom Birgitta in med en elev från klassen över oss, Sven, och sa att han troligtvis skulle börja vara med mer på våra lektioner. Jag vet inte om det berodde på att Sven var "efter" eller om han var utanför i sin nuvarande klass. Så vitt jag vet så var han aldrig med i vår klass. Det hela var väldigt konstigt.
Nåväl, jag kanske ska ta och jobba mig igenom ämnena som jag tog upp i rubriken.
Låt oss börja med "Dansken".
Det ligger ett radhus-område precis bredvid skolan. Ett utav husen i en länga var målat lila. Det var givetvis en självklarhet för oss att göra allt i vår makt för att retas med dessa lila-boende människor. Det handlade inte på något sätt om någon slags skadegörelse, mer än lite urin i rabatterna. Men när vi för första gången möttes utav ägarna till huset, ett äldre par (skulle tippa nyblivna pensionärer) där mannen gick under nicket "Dansken" och kvinnan kallades "Danskens fru", så vart allting väldigt mycket seriösare än vi var beredda på. En dag, när Richard stod och lättade på blåsan i en rosenbuske, så flög en dörr upp, och ut genom den kom Dansken med en häcksax i högsta hugg. Jag tog en löpning på rent adrenalin, och sprang och sprang och sprang. Jag har till denna dag ännu inte varit så rädd. Vad som hände med Richard vet jag inte, antagligen hann han aldrig skaka av dom sista dropparna, så att säga, och fick helt sonika avsluta kissen på språng.
Efter den händelsen var vi mer sparsamma med våra besök hos Dansken (som jag inte alls är säker på att han faktiskt var. Jag vet att frun bröt på tyska, vilket jag iofs tyckte att väldigt många gjorde på den tiden. Ingen visade sig dock vara tysk), men vi slutade inte helt. En dag när vi ägnade oss åt att plocka blommor ur den rabatten vi vattnat så väl, så hörde vi återigen dörren flyga upp, och ut kom den här gången Danskens fru. Jag var inte lika reaktionssnabb denna gång, så jag fick gömma mig i ett par buskar runt hörnet. Hon hittade mig rätt snabbt, och hotade med polisen. Där och då svor jag att lämna Dansken i frid.
Expedition: Robinson då. Tidigare hade jag slaviskt följt Fångarna på fortet, och jag älskade att höra Gunde skrika "La Boule, schlå gångången!", och Fader Fouras sluga gåtor. Men här var det kända människor som tävlade, och dom vart ju aldrig tigermat och bungyjumpsnöret gick aldrig av. Det fanns liksom inte den där ÄKTA spänningen. Då kom Robinson. Helt vanliga svenssons skickades till en ö fullsmockad med dödliga djur och odjur på andra sidan jorden. Jag höll tidigt på Martin Melin, polisen som tillslut vart den förste att tituleras Robinson (visst var det mot Kent Larsen han vann finalen?). Jag följde Robinson slaviskt, kunde alla deltagares namn, yrke, antal sammanlagda ö-råds-röster, segrare i tävlingar osv. (Martin fick 2 ö-råds-röster under tävlingens gång.) Expedition: Robinson var fantastiskt.
Jag vill nu att ni försöker föreställa er känslan som går igenom min kropp när tidigare nämnde Lund, Victor alltså, släpper bomben att hans far, Freddy, kommer delta i den kommande säsongen. (Freddy som förövrigt faktiskt är dansk på riktigt.)
Jag ansåg mig nu ha bragging rights, eftersom jag "känner en kändis". Detta var ju givettvis en sanning med modifikation. Visst, Victor kände jag, men han var ju sannerligen ingen kändis bara för att hans pappa deltog i TV (dock nämdes han ett par gånger, bla i Se & Hör där Freddy talade om sina två ögonstenar Victor och Sanne. Förövrigt första gången jag sprang på ordet "ögonsten", tyckte de lät som något väldigt jobbigt, eftersom jag själv fått sten i ögat vid ett tillfälle och det ledde till en infektion och ett öga lika massivt som en knuten näve), och jag kände ju inte Freddy, eftersom vi bara hade träffats ett tiotal gånger på olika föräldramöten osv. Och det hade väl varit en smula konstigt om vi kallade varandra för bekanta, eftersom det skiljer drygt 30 år på oss.
Tvprogram jag gillade:
1. Expedition: Robinson
2. Fångarna på fortet
3. Disneydags
4. Snacka om nyheter
5. Bolibompa
Folk jag misstänkte var tyskar:
1. Ernst
2. Jenny
3. Danskens fru
(Jag är ledsen för den allt annat än bra kvalitéen, men jag har ingen scanner around, så det får bli mobilfoton.)
Högst uppe till höger finner ni Birgit, den nye läraren alltså. Jag minns inte att vi hade så mycket användning av henne, och hon försvann snabbt.
Noterbart är att Richard, som ni finner till vänster på mittenraden, hade valt att återta glasögonen. Kanske det välbeprövade draget att bära glasögon för att framstå som smartare. Efter Richard kommer Björn och därefter kommer Victor Lund, med den fantastiska halvluggen.
I övrigt lämnar jag analysen åt er. Enda jag kan tillägga är att detta är mitt bästa skolfoto någonsin.
Samlarobjekt och konsten att bli cool!
Spelet (ja, man skulle tydligen spela med dom) gick ut på att (ha i åtanke att detta är en 7-8 årings tolkning av spelreglerna) lägga ut mattan, stapla sina Pogs facedown och sedan kastar/knackar din motståndare sin fetare Pog (kan den ha hetat "sprängare" eller liknande?) mot stapeln och vinner alla Pogs som vänder på sig, alltså faceup.
Ja, jag vet. Man kunde ju lika gärna kasta dom rakt ut, likt konfetti, och sedan bara plockat upp dom man ville ha. Det fanns inget som helst rum för talang, tur eller skicklighet. Det var en hjärndöd aktivitet, för en (kanske) hjärndöd generation. Pogs får 2/5, en 2:a motiverad av Pogsens många spännande motiv.
Nästa grej vart hockeybilderna. Här kan man ju lätt tro att dom bästa hockeyspelarna också skulle vara dom sällsynta (likt Pokémon, men, som jag sagt för många gånger redan, mer om det senare), men så var absolut inte fallet. Istället skulle det vara genomskinliga bilder, glittriga bilder eller guldklädda bilder. En Tommy Salo i glitter var ALLTID mer värd än Peter Forsberg eller Mario Lemieux. Hockeybilder såldes i paket om 8-11 bilder, för ca 20 kronor. Man kunde även få dom genom automater, ungefär som dom som nästan alltid finns utanför kassorna i matbutiker, där man kan få klibbiga slime-händer eller tuggummi. Jag hade en ordentlig samling, två fulla pärmar, och var väldigt "asbergeriskt" med den. Det skulle sorteras i lag, position och nummer. En bild satte ordentliga käppar i mitt sorteringshjul: en bild på Wayne Gretzky i Edmonton Oilers-tröja, MEN enligt den lilla loggan i hörnet tillhörde han Los Angeles Kings. Må hända att detta var en "grej" pga "The Trade", och att just det där kortet var värt feta summor, men just där och då så ville jag slita det i stycken.
Precis som "filmisar" och "baseball-cards", som man ofta ser kidsen byta med varandra i filmer från 50-talet, så var detta något som faktiskt fyllde en funktion. En bred samling ledde automatiskt till en bred kunskap inom NHL-hockeyn (Elitseriens lag var inte alls lika roliga att samla på), en kunskap jag totalt saknar nu. Hockeybilderna skapade ett intresse kring hockeyn. Att man sedan bytte hockeybilder med varandra ledde även till att man slipade sitt affärsmässiga sinne, när man lärde sig värdera och pruta. Hockeybilderna får 5/5.
Nästa stora grej var (det här får mig fan att vilja spy) Jojos. "Jojjosar" som man kallade dom. Det fanns även en aningen annorlunda variant, Gogos. Små plastfigurer i olika färger. Så VÄRDELÖST, men eftersom det är så lätt att skapa en hajp bland småbarn så var ju alla tvugna att köpa dom, eftersom, juste, "alla andra" köpte dom. Man använde dom på ungefär samma sätt som kulor. Först klunsade man om vem som skulle börja kasta. När man fått iväg sim lilla plastgubbe skulle man ställa upp den och sedan skulle man försöka pricka varandra. På så sätt var det lätt att avgöra om man lyckats träffa den andres Jojos (nåja, kanske inte så lätt. Invändningar om att "vinden tog den" eller att den "stod jävligt ostadigt" förekom alltid).
I slutet utav detta samlande började jag elda upp mina Jojjosar. Det var helt enkelt det mest kreativa man kunde göra med dom. (Så ja pappa, den gången du kom in i mitt rum och sa att det luktade bränd plast så slog du huvudet på spiken.) Jojos får 1/5. Det var en jävla skit, men hjärnan bakom ligger nog och lapar dyr champagne på en egen ö utanför Franska Rivieran. Kul för honom/henne.
En blixtsnabb comeback av kulan ägde rum i 3:an. Plötsligt så var dom där igen, stenkulor, kattögon och dankar.
Dankarna ja. Det här var då en stålkula, oftast större än en normal size stenkula. Patrik Mäler, som gick i klassen under, hade lyckats få tag på en riktig bjässe. Stor som en tennisboll, ungefär, och med denna gjorde han rent bord med övriga kulspelare. Efter en vecka eller två förvarade inte Patrik kulorna i en kulpåse längre, utan i en matkasse. Ungefär här försvann kul-flugan, ganska snabbt.
Att bli cool då, det var ju något man eftersträvade. Eftersom jag absolut inte fick ta hål i örat, så var jag tvungen att söka andra medel att höja min coolness. Jag valde att testa spottandet. Att harkla, gurgla och sedan dra iväg en saliv/slem-lobba, helst med 1-2 meters flygtur, gav en ökad cool-aktie. Tyvärr var jag rent ut sagt urusel på just själva spottmomentet. Jag kunde harkla, jag kunde gurla, men sen kunde jag inte på ett häftigt sätt skjuta iväg det ifrån min mun. Istället försökte jag lite stiligt luta huvudet 90 grader neråt, mot marken alltså, och "droppa" ut spottet, vilket oftast resulterade i en lång sträng av äckel. Jag fick ge upp även detta spåret. En som dock kunde spotta var, givetvis, Richard. En gång hävdade han till och med att han var "beroende av att spotta". Man kan helt kort säga att Richard kunde det där med att vara cool. Han hade dessutom lagt av glasögonen han hade i sexårs, vilket placerade honom på trappsteget precis under Robin Hemberg. Om Robin var mästaren i coolhet, hade det i blodet, så var Richard talangen, lärljungen.
Mitt break kom inte förrän ett par år senare, när jag skaffade "uppåtlugg", blonderade mig och slog mynt av mitt gitarrspelande.
Klassen, årskurs 1. Ni finner yours truly i mitten på den översta raden, iklädd en gråmelerad Musse Pigg-tischa, slappt istoppad i ett par bruna Manchesterbyxor.(Om det inte framgick av ovanstående stycke om coolhet, så hoppas jag att det nu är supertydligt att jag INTE var cool i 1:an). Till min vänstra sida finner ni Robin Hemberg (vi hamnade bredvid varandra 4 år i rad, inför 5:an vart det därför stor kalabalik när denna era fick ett plötsligt slut), och till höger the one, the only, Alexandre Pripp!
Rakt under mig infinner sig Johan Söderman, med en skön gnuggis-tatuering, och i följande ordning efter honom: Richard, Alexander Hildingsson och Tom Tevall (som inte alls ser speciellt lång ut?).
På understa raden, i mitten, finner vi klassens kortaste representanter: Tomas Ljung och Emelie Landerholm.
Följande reflektioner har jag över denna bild:
Bäst klädda: Björn Palmér, längst ner till höger. En college-tröja och ett par välsittande blåjeans signalerar ett modelejon i annalkande. Bara så rätt.
Sämst på bild: Målfoto på Thomas Zetterberg, mellan Alexandre och Birgitta Borg, och Susanna Larsson, bredvid Björn. Att blunda på foto är aldrig kul. (Sen kanske herr hånflin i Musse Pigg-tröja och bruna braller inte ska tala om andras fadäser)
Sämst klädda: (Återigen, här har jag väl ingen rätt att tala) Alexander Rintsberg, då Holmberg, till vänster om Robin, kommer tyvärr inte undan med en så pass iögonfallande skjorta. Mönster i all ära, men den svenska måttfullheten gör sig påmind för mig, och detta övertramp skär i ögonen.
Mest lik sitt nutida jag: Mattias Skog, nummer 2 från vänster på mittenraden (bredvid super-atleten Adam Widercrantz förövrigt), har lyckats bevara sin ungdomlighet på ett mycket bra sätt. Inget babyface, men heller inte dom åldersdrag vi andra dragit på oss.
Här gör jag ett försök att fotografera min klass med min splitternya Canon. I samma ögonblick jag hämtade ut dom framkallade bilderna och såg resultatet, så insåg jag att jag troligtvis aldrig blir någon ny Terry Richardson.
Här däremot, har vi en blivande rockstar i antåg? Inför KISS-konserten på Stadion, 97, va? Klart mer försvarbar klädsel än klassfotot också.
Den tandlösa pirayan. Ja såhär såg det ut när tänderna till slut började kika fram, efter 4 års glugg-flin.
"Är det inte ett örhänge som skymtar?!" Jo men visst, kära läsare, visst är det de! Tyvärr är bilden fejkad. Örhänget går inte igenom örat, utan är fastklämt tillräckligt väl för att hinna knäppa ett foto.
Hål i örat och ny en klass!
Det första som mötte mig när jag kom gående mot mitt nya klassrum, min nya klass och mitt nya liv, var Richard. Han stod där, avslappnat lutande mot ett trappräcke. Jag var kanske 20 meter ifrån när jag såg det: örhänget. Ett hål i örat på den här tiden är, med dagens mått mätt, en halstatuering eller en riktigt snabb motorcykel. Avunden som formligen forsade över mig. Jag hade alltid velat ha ett örhänge, men aldrig fått. "Det är något för tjejer", hade mamma. (Vilket är otroligt omoraliskt av henne, eftersom jag föddes upp med artister som KISS, Metallica och AC/DC, där varenda en hade hål i öronen.) Min lösning blev således att jag såg till att spara den lilla metall-klämman som höll ihop strumpor. Denna satte jag sedan i örat, så de liknade ett örhänge. Ibland brukade Richard, lite försynt, undra varför den alltid satt på olika ställen, på olika öra. Jag viftade bort det med att jag minsann hade en massa hål i öronen, men att dom va tagna med så liten nål att man inte kunde se dom.
Men nu stod Richard där, med en blänkande röd sten i örat. Ett äkta örhänge. Jag var givetvis tvungen att hävda att jag "lagt den flugan bakom mig".
Dom personer som slog mig följe från sexårs in i min nya klass var: Richard, Jessica Magnusson och Ida Nilsson.
Här skulle jag självklart vilja bifoga ett foto på min nya klass, men eftersom jag inte lyckats få tag i skolkatalogen från detta år, så får det helt enkelt vänta.
I 1:an började "rollerna" i alla klasser utkristallisera sig mer. Vi hade den coola killen Robin Hemberg (som givetvis hade hål i örat), den smarta Alexander Hildingsson (nej, jag skojar inte. En slipad hjärna), sportnörden Adam Widercrantz (fotboll, innebandy och hockey och vid sidan om detta, en naturlig talang för friidrott), kortisarna Tomas Ljung och Emelie Landerholm (117 respektive 116 cm) och som motpol till nyss nämnda: flaggstången Tom Tevall (147 cm?).
Jag själv axlade väl en roll som någon slags clown, vilket passade mig som handen i handsken. Jag hade mycket otur som liten, så jag behövde aldrig anstränga mig för att få folk att skratta (skadeglädjen är den enda sanna glädjen). Det var även mitt första möte med en (nästan) invandrare: Alexandre Pripp. Alexandres mamma var från Frankrike och det faktum att han så rebelliskt hade slängt om E och R i slutet av sitt namn, gjorde honom till den klart mest exotiska personen som jag hade träffat.
Väldigt små medel krävdes för att skapa en vänskap i den här åldern. För mig räckte det med att jag gillade KISS (bandet alltså, inte vätskan), vilket öppnade vänskapsdörrarna till: Tom, Alexander, Johan Söderman och Alexander Holmberg (senare Rintsberg. Jag är dock inte helt säker på om han var med ända från 1:an, rätta mig gärna). Dessa "dörrar" ledde sedemera in till rum där dessa personer hade sina vänner sedan tidigare. Jag vart alltså vän med Tomas tack vare Alexander, Mattias Skog tack vare Tom, Robin Hemberg tack vare Richard och den häftigaste av alla: Alexandre Pripp tack vare Johan.
I min lilla näve hade jag den perfekta mixen av vänner.
Man började nu (jag vet inte hur det var för er andra, men för mig var det första gången) leka med sina klasskompisar EFTER skolan. Det var inte längre bara rasterna som ägnades åt "burken" och "boll över plank", utan även timmarna efter att skolans klocka ringt för dagen. Det var dock väldigt viktigt att mamma fick veta vart man höll hus. Om jag helt sonika följde med Alexandre och hans farfar (som jag tyckte mig se på tv för några år sedan, den mannen hade inte åldrats en dag!) hem, så kunde jag förvänta mig en rejäl utskällning och tv-spels-förbud. Idag förstår jag det resonemanget, men då kunde jag inte för mitt liv fatta vad som var the big fuzz.
Vi började med skrivböcker i svenskan. Äppel, Päppel, Piron, Paron, Kråkan, Tallegren. Det var tänkt att man skulle skriva ut en per årskurs, men jag var kunskapstörstande på den här tiden och slängde mig hungrigt över grammatik, saknade ord och böjelser. i 4:an hade jag lyckats tjata till mig Tallegren och skrev ut den. Det var lite av ett inofficiellt race mellan mig och Julia Lindholm & Frida Alenius. Även Stephanie Gavrilovic var väl med på ett hörn, men aldrig något riktigt hot. Jag skriver "Julia Lindholm & Frida Alenius", eftersom jag anser att dom samarbetade, medan jag körde solo och därför fuskade dom. Vem som vann vet jag inte, men jag har för mig att Frida lämnade in Tallegren före mig, men hade dock två fel, vilket ledde till att jag korades som vinnare. Men jag har ingen källa på detta.
Nåja, tillbaka till 1:an.
Efter jullovet skulle vi börja lite smått med engelska. Vi fick lära oss grundera som "hello, my name is" och "how are you?". Några fågelarter slängdes in också, som "swallow" (vilket idag är något helt annat för mig än en svala) och Robins favorit "wagtail" (sädesärla). Han påpekade ofta att han kunde "wagtail", och viftade på rumpan.
Jag kommer nu i efterkommande inlägg att hoppa fritt mellan årskurs 1-3, eftersom det inte finns supermycket att berätta om varje enskild årskurs,, och eftersom jag helt enkelt inte kan urskilja om ditten hände i 1:an eller 2:an. Jag ska dock försöka hålla mig inom någorlunda tydliga ramar, så jag ägnar mig nu åt lågstadiet.
Förhoppningsvis kan jag kasta in en mängd bilder i nästa inlägg.
Roliga timmen, Kloak och Sega Mega Drive II!
Vad gjorde man egentligen i sexårs, förutom att bygga kojor och lära sig borsta tänderna? Ja, sanningen är att det inte var mycket alls faktiskt. Sexårs var årskursen som endast hade "roliga timmen" på schemat, med några sällsynta inslag av "läsa, skriva och räkna". Alla olika lektioner gick ut på en sak, det vi hitintills hade dedikerat våra liv åt: lek. Idrottslektionerna handlade oftast om att leka kull, musiklektionerna gick ut på att alla skulle testa alla instrument (gissa om det rev ner stora skrattsalvor när vi fick lära oss att det fanns ett instrument som kallades "gurka") och övriga lektioner användes till olika slags "bonding-lekar", vilket inte alls får förväxlas med "bondage-lekar". Man satt oftast i en cirkel och lekte "ett skepp kommer lastat" eller liknande. Detta eviga presenterande av sig själv, jag hatade det.
Jag minns särskillt ett tillfälle, när vi satt i en ring och skulle säga vårat namn, adress och telefonnummer. Jag har ingen aning om varför, man memorerade ju endast sitt eget, inte skulle man någonsin tänka tanken att lägga någon annans nummer på minnet, för telefonen hade man ju ännu inte vågat bekanta sig med. Och adressen, jag hittade ju knappt till matsalen på andra sidan skolan, skulle jag då verkligen ge mig ut på jakt efter Anna Maria Roos väg 115? Hur som helst. Jennifer Glader var en mycket blyg person på den tiden (GISSA om jag fick en chock när jag hamnade i samma psykologiklass som henne i gymnasiet och såg att hon hade blonderad tuppkam, hår i armhålorna, satt otroligt bredbent och ställde skarpa frågor till lärarna. Tydligen var hon flata också.), precis som jag själv, bör tilläggas, och vi utvecklade varsin teknik när det var vår tur att hålla låda. Hon körde den snabba tekniken, som kan liknas vid när man snabbspolar något så det får de där Piff & Puff-liknande ljudet. Som att dra av ett plåster *ratsch!* så va de avklarat. Min teknik var att mumla. Varför i helvete valde jag att mumla, det ledde ju alltid till frågan "Vad sa du, Niklas?" och sen fick jag göra om det 2-3 gånger, SOM OM INTE DE VART ÄNNU PINSAMMARE.
I övrigt hände alltså inte så mycket i sexårs. Jo juste, en väldigt märklig grej hände. Jag och Richard hade båda hört Orup framföra låten "Jag blir hellre jagad av vargar" i Söndagsöppet, kanske, och älskade den. Jag berättade detta för pappa redan samma dag, hur OTROLIG den där låten var. Pappa svarar: "Jaha, men se vad jag har här då", och plockar fram hela skivan, den rosa skivan "Flickor förr & nu 1986-1996". HUR KUNDE HAN VETA?!
Och juste #2, en gång skulle vi ta med oss ett "minne från sommaren" och skicka runt i klassen. Jag tog med en inramad fjäril (jag kommer alltid hävda att den dog en naturlig död, och inte dödades för att ramas in) som sedan skulle skickas runt, i den där förbannad cirkeln, och när den kom till Tommy Söder, så tar han emot den med slapp hand, ett otroligt ointresserat fejs och SKAKAR RAMEN SÅ ATT FJÄRILENS ENA VINGE GICK AV. Vad trodde han skulle hända, den var ju död! Efter detta klippte jag alla band med Tommy Söder. Han flyttade några år senare till Funäsdalen, där min familj har en stuga som vi ofta besöker under vinterhalvåret. Jag har aldrig sett honom där, och tur är väl de.
Okej, en sista grej bara. Jag och Richard jobbade ut en plan för hur vi skulle sno en viss leksak, en gubbe med hammarhaj-huvud. (Jag minns dessa leksaker väl, men kan inte komma på namnet. Jag ska göra lite research på mina föräldrars vind och se om jag kan gräva fram en, så ska ni få se.) Ingen av oss hade dock "balls" nog att faktiskt genomföra planen, så såvitt jag vet ligger den kvar där än idag.
Ja, de var väl mer den lediga tiden som det finns något att berätta om. Jag ägnade farligt mycket tid åt mitt Sega Mega Drive II, som jag fått utav min, kanske lite för generöse, farfar julen 1994. Medföljande spel var: Batman Returns, Aladdin, Ecco the dolphin, FIFA soccer 95, Flink och Sonic the hedgehog 2. Dock lyckades jag aldrig "varva" något utav spelen. Denna spelmaskin har lämnat två spår hos mig, som sitter lika djupa än idag. Dels mitt stora intresse för tv-spel och dels mitt osunda förhållande till Batman.
När jag inte spelade tv-spel tittade jag antagligen på Kloak, sommarlovsprogrammet som gick på tv då. Jag skaffade, på mina föräldrars bekostnad, följade Kloak-utrustning: en hjälm, en t-shirt, en ficklampa, 4 klistermärken, 4 tyglappar och en linjal. Jag älskade Kloak.
Och om det nu, av någon hemsk anledning, var så att jag inte kunde se Kloak eller spela tv-spel (antagligen dom tillfällena när mamma och pappa tyckte att man "borde gå ut och leka, det är minst lika kul". Hur fan kunde dom resonera så?) var jag ute på tomten och försökte lokalisera mig. Jag har idag ett fruktansvärt dåligt lokalsinne, så föreställ er hur jag klarade mig då, med ca 30% av min nuvarande hjärnkapacitet.
Vi åkte ofta ut till "Landet", ett hus som farmor och farfar ägde, strax utanför Gnesta. Här kunde man bada och käka päron, och det var väl ungefär det jag ägnade min tid åt. En gång sköt pappa en fiskmås med luftgevär, något som jag absolut inte fick berätta. Fast det där är väl preskriberat nu, så jag kan bjuda er på den.
Här nedan bjussar jag på lite bonusmaterial i form utav 2 bilder och en låt. Bilderna är på Pirayorna och Parkhemsskolan och låten kan ni ju gissa vilken det är!
Högst uppe till vänster hittar ni Richard, till höger om honom ser ni Jennifer Glader, till min högra sida finner ni den linblonde Therese längst ut till höger hittar ni sabotören Tommy Söder.
Nere till vänster finner ni Ann-Britt, Simon Allinger (vars hårfärg inte riktigt framgår) och Jenny Persson.
Här har ni då Parkhemsskolan. Jag har tagit mig friheten att kluddra lite på bilden, och i rött ringat in mitt kapprum. Ni ser även skogen ovanför där, där jag höll på att mista livet i koj-fajten. Den lilla halvcirkeln ni ser är matsalen. Den blåa rektangeln jag streckat upp skulle senare bli en barack, där jag kom att spendera dom sex efterföljande skolåren i. Men mer om det i nästa inlägg!
Den tandlösa pirayan!
Jag minns väl när jag för första gången klev in i det rum som i 10 månader framöver skulle vara mitt klassrum. Väggarna var tapetserade med någon brun, lätt pälsliknande tapet och golvet var gult.
Av någon märklig anledning, som jag ännu inte fått helt förklarad för mig, hade alla andra barn redan ritat självporträtt som prydde klassrummets väggar. Det enda utav dom som jag minns är Simon Allingers, ett helt vanligt face som absolut inte liknade Simon mer än någon annan, men runt huvudet hade han ritat en stor, knallröd man. Det liksom BRANN om Simons huvud. Simon skämdes uppenbarligen inte över sin hårfärg.
Jag fick genast skrida till verket och rita ett eget porträtt.
Jag minns även att min ena fröken, Ann-Britt, hade en knöl på en av sina tänder, ett slags tidigt tandsmycke fast naturligt. Hon hävdade att det var tandsten, men den teorin köpte jag aldrig.
En gång minns jag att en tandläkare kom på besök, för att instruera oss om hur man borstade tänderna och om flour och tandtroll och sånt, ni vet. Någon i klassen, låt säga att det var Jennifer Glader, frågade om man skulle spotta ut tandkrämen när det började skumma i munnen. "Verkligen inte, då blir ju inte tänderna rena!" utbrast tandläkaren. Jag tyckte det hela ändå lät rätt rimligt, om jag använder tandkrämen för att göra rent tänderna, då bör ju den luddrade tandkrämen innehålla smuts. Om jag fortsätter gnugga tänderna med skitig tandkräm, ja hur rena blir dom då? En åsikt jag står för än idag.
Vi delade kapprum med ett gäng 1:or, där jag senare fick en "vän" i form av Denny. Denna "vänskap" bestod enbart i att vi åkte skolbuss tillsammans, men mer om det senare. Det fanns dessutom en kille vid namn Anderas, som kunde imitera Kalle Anka PÅ PRICKEN, vilket imponerade stort på mig. Den här klassen skulle senare bli "grön", men nu hette dom "1 GJ" av någon märklig anledning. När jag bläddrar igenom skolkatalogen ser jag en total avsaknad av struktur i namngivandet av klasser.
Exempel:
1:orna hette: 1 CG, 1 GJ och 1 TO
2:orna hette: 2:1 och 2:2
3:orna i sin tur hette: 3 A och 3 B.
Resterande klasser följde 3:ornas mönster med årskurs följt av bokstav. Dock börjar 5:orna på D, följt av E, istället för A och B.
Och till sist kom 6:orna. Det var bara en klass, klass 6 kort och gott, bestående av 35 elever. Varför man valde att inte dela upp denna klass i 6 A och 6 B, eller liknande, tänker jag inte ens ifrågasätta. Struktur och någon form av organisering var ju uppenbarligen inte aktuellt.
Hur som helst, jag nämnde skolbuss. Jag bodde nämligen lite "lantligare" än övriga. Som några av er vet, så är Parkhemsskolan omringad av radhus, vilka beboddes utav mina klasskamrater. Jag å andra sidan, bodde en bit bort. Man va tvungen att gå på vägar omgivna utav skog och när man är sex år gammal så är ju allting så oändligt mycket större än vad det faktiskt är (tillexempel tog det mig 5 år innan jag insåg att korridoren i stora byggnaden inte var längre än kanske 50 meter, men i mitt sexårshuvud var den oändlig), så det kändes verkligen som om jag bodde i en annan ort än alla andra. Sträckan på 2 kilometer föranledde således till att jag fick åka skolbuss till och från skolan, medan mina vänner fick gå eller cykla. Lyx, om ni frågar mig.
I min klass var vi bara tre som åkte skolbuss, vad jag kan erinra mig. Det var jag, Richard Björkman och Therese Andersson. Även Jenny Persson borde ju ha åkt, nu när jag tänker efter, eftersom hon bodde precis bakom mig. Kanske hade hon en annan lösning. Richard tillhörde egentligen gänget som bodde väldigt nära skolan, men han var dagbarn hos tidigare nämnde Denny, som bodde en bit ifrån mig, vilket alltså ledde till att Richard då och då deltog i bussresorna. Vi tre blev snabbt vänner.
En dag när jag och Richard utforskade skogen intill skolan, så hittade vi en koja. Jag tror inte jag ens behöver förklara vilken "it"-grej kojor var på den tiden. Alla byggde kojor och om man hade haft föräldrarnas tillåtelse hade man även bott i sin koja. Vi började leka i den, möblera om och planlägga en utbyggnad. Plötsligt dök kojans rättmätiga ägare upp. Tre stycken 2:or, jag minns att Fredrik Gräs var en utav dom. Vi blev hotade med spö om vi inte gav oss av, så vi sprang snabbt iväg. Senare på dagen fick fröknarna nys om detta och tvingade killarna att be om ursäkt. Än idag håller jag mig på säkert avstånd ifrån dessa människor.
För att slippa liknande händelser, där folk hotar en med stryk, kände jag att jag va tvungen att skaffa mig lite pondus. Eftersom jag var både tunn och saknade framtänder fick jag förlita mig på att sprida ett rykte om mig själv. Här kommer sexårsverksamhetens klassnamn in i bilden. Det fanns: "Pandorna", "Pirayorna" och "Pytonormarna". Jag tillhörde Pirayorna, den klart farligaste. Nu är ni nog många som tycker att Pirayorna och Pytonormarna är dött lopp, men enligt en sexårings logik så måste ju en pytonorm lukta pyton, alltså är hela deras farlighet spolad. Min avsaknad av framtänder ledde till att jag ganska lätt kunde anamma ett vampyrliknande utseende, eftersom jag enbart hade hörntänder i överkäken. Min fantasi började bearbeta denna fakta och kom fram till: jag var en "blodtörstande vampyr-piraya".
En gång fick jag användning utav denna fras, när Magnus Johansson (en pytonorm), helt utan förvarning hoppade på mig, brottade ner mig och tog ett strypgrepp. "Jag är en blodtörstande vampyr-piraya!" väste jag ur mig, varpå han skrek till och sprang iväg. Efter det var de ingen som muckade med Niklas Thim.
(Kuriosa: myten om att jag var en "blodtörstande vampyr-piraya" har nog satt sina spår i mitt undermedvetna. En kväll i Sydney satt jag, punschfull, och lekte att jag var en vampyr. Detta var i Januari 2011, 21 år gammal.)
DÅ KÖR VI!
(Detta har ingenting med någonting att göra, men jag vill ändå nämna att jag genomgått samma procedur som författaren Charles Bukowski, som hade för vana att först dricka en "sjuttis" och sedan börja skriva sina böcker, vakna upp bakfull som ett as dagen efter och radera 80% av innehållet och börja om igen. Jag har dock har inte druckit alkohol i samband med skrivandet, men texten har redigerats om säkerligen 20 gånger, och är bara en promille utav det som först plitades ner.)
NÅVÄL!
Jag tänkte här, i det utdöende formatet "blogg", försöka ta mig igenom åren 1995-2008. Med andra ord: min skolgång. Jag känner nämligen nu, med 22-årsdagen ett halvår bort, att det är rätt tid att blicka tillbaks på denna fantastiska tid och försöka ta med er på resan. Dessa år fyllda utav underbara, hemska, häpnadsväckande och oförglömliga stunder som jag mer än gärna (uppmärksamhets-kåt som jag är) slänger ut i etern, rakt i famnen på er!
Det bör sägas att jag inte kommer spara på krutet, ALLA som har haft ett finger med i spelet kommer nämnas, och varje liten detalj kommer inkluderas. Här censureras INGENTING! "Är han galen, det kan väl få rättsliga följder?", kanske ni tänker. Detta skyddar jag mig mot genom att dels hävda att läsarna till denna blogg är troligtvis endast personerna den berör och således är ingen skada skedd enligt devisen "alla känner alla" och därav vet alla redan allt om alla, och dels är allting skrivet ur MIN synvinkel. Alltså säger jag inte att det är sanningen, utan det är vad jag minns det som. Självklart är jag inte ute efter att hänga ut någon, detta ska inte fungera som Colosseum där ni agerar dödsdömda slavar och jag spelar rollen som den uttråkade kejsaren, men om en specifik händelse är tillräckligt BRA och ROLIG, ja då kommer den tas med. Hur pinsam den än är.
En del av er som hänger med i svängen kanske har läst boken "Två nötcrème och en moviebox" och tänker "vafan, detta är ju inget annat än en ren rip-off".
Mitt svar till sådana åsikter är: ja.
(Och ja, det där va den andra Filip & Fredrik-kopplingen, men försök hitta på något spännande själv då, när allt du gör är att hjärntvättas med deras framträdanden i tv och radio. )
Om jag ska försöka dra ihop en jävla sammanfattning av vad jag vill ha ut av den här bloggen så är det att kapsla in alla intryck, personer och händelser som format mig till den jag är IDAG, och försöka återskapa dessa situationer och känslor.
Blogg kallas ju av många som "nätets dagbok", och om det nu ska ses som en dagbok så bör ju dessa år dokumenteras. Den manteln axlar jag i och med detta.
Jag hoppas att ni kommer finna det intressant, spännande och lite nostalgiskt att läsa denna super-narcissistiska blogg.
Första skoldagen! Första vännerna! Skolbussen! Kamrat! Lunarstorm! Playahead! Gymnastiksalar! Skolmatsalar! Mobboffer! Mobbare! Skolutflykter! 50-öres-tuggummin! Första fyllan! Första snusen! Puberteten! Limp Bizkit! Eminem! Golden Eye på Nintendo 64! Första kyssen! Fotbollskvällar nere vid skolan! The Sims! Tandställningar! Robert Gustavsson! Papi Raul! Småstjärnorna! Fångarna på fortet! Big Brother! Robinson! Disco! Revolten! Hemmagjorda rökbomber! Kundvagnsrace nerför Katrinebergsbacken! Dansken! Lärarna! Porrtidningar i skogen! Smuggelöl!
Jag hoppas alltså att mamma inte läser denna blogg.
