Alla generationer har haft sin "grej". En eller flera, men det har alltid funnits ett föremål som barn har kunnat betala ockerpris för att samla på. Och i dessa samlingar finns det alltid sällsynta exemplar. Nu ska jag inte göra några expertutlåtanden inom ett område jag inte alls är speciellt bevandrad, men jag vågar nog påstå att min generation var den värsta hitintills. Det började med hockeybilder och Pogs. Kommer ni ihåg Pogs? Dom gick även under namnet Caps. Det var något så enkelt som pappers/plastbrickor med olika motiv, och sedan tjockare brickor i hårdare plast/lätt metall (antagligen aliminuim, men med tanke på priset kunde det lika gärna varit guld. Eller iallafall titan). Man köpte även mattor, likt musmattor, och rör att förvara sina Pogs i. Det fanns även en Pogs-maskin, som man helt sonika gjorde egna Pogs i. En sån ägde jag, vilket på den tiden var likvärdigt med att vara den enda personen i en vänskapskrets med bil och körkort. 
Spelet (ja, man skulle tydligen spela med dom) gick ut på att (ha i åtanke att detta är en 7-8 årings tolkning av spelreglerna) lägga ut mattan, stapla sina Pogs facedown och sedan kastar/knackar din motståndare sin fetare Pog (kan den ha hetat "sprängare" eller liknande?) mot stapeln och vinner alla Pogs som vänder på sig, alltså faceup.
Ja, jag vet. Man kunde ju lika gärna kasta dom rakt ut, likt konfetti, och sedan bara plockat upp dom man ville ha. Det fanns inget som helst rum för talang, tur eller skicklighet. Det var en hjärndöd aktivitet, för en (kanske) hjärndöd generation. Pogs får 2/5, en 2:a motiverad av Pogsens många spännande motiv.

Nästa grej vart hockeybilderna. Här kan man ju lätt tro att dom bästa hockeyspelarna också skulle vara dom sällsynta (likt Pokémon, men, som jag sagt för många gånger redan, mer om det senare), men så var absolut inte fallet. Istället skulle det vara genomskinliga bilder, glittriga bilder eller guldklädda bilder. En Tommy Salo i glitter var ALLTID mer värd än Peter Forsberg eller Mario Lemieux. Hockeybilder såldes i paket om 8-11 bilder, för ca 20 kronor. Man kunde även få dom genom automater, ungefär som dom som nästan alltid finns utanför kassorna i matbutiker, där man kan få klibbiga slime-händer eller tuggummi. Jag hade en ordentlig samling, två fulla pärmar, och var väldigt "asbergeriskt" med den. Det skulle sorteras i lag, position och nummer. En bild satte ordentliga käppar i mitt sorteringshjul: en bild på Wayne Gretzky i Edmonton Oilers-tröja, MEN enligt den lilla loggan i hörnet tillhörde han Los Angeles Kings. Må hända att detta var en "grej" pga "The Trade", och att just det där kortet var värt feta summor, men just där och då så ville jag slita det i stycken.
Precis som "filmisar" och "baseball-cards", som man ofta ser kidsen byta med varandra i filmer från 50-talet, så var detta något som faktiskt fyllde en funktion. En bred samling ledde automatiskt till en bred kunskap inom NHL-hockeyn (Elitseriens lag var inte alls lika roliga att samla på), en kunskap jag totalt saknar nu. Hockeybilderna skapade ett intresse kring hockeyn. Att man sedan bytte hockeybilder med varandra ledde även till att man slipade sitt affärsmässiga sinne, när man lärde sig värdera och pruta. Hockeybilderna får 5/5.

Nästa stora grej var (det här får mig fan att vilja spy) Jojos. "Jojjosar" som man kallade dom. Det fanns även en aningen annorlunda variant, Gogos. Små plastfigurer i olika färger. Så VÄRDELÖST, men eftersom det är så lätt att skapa en hajp bland småbarn så var ju alla tvugna att köpa dom, eftersom, juste, "alla andra" köpte dom. Man använde dom på ungefär samma sätt som kulor. Först klunsade man om vem som skulle börja kasta. När man fått iväg sim lilla plastgubbe skulle man ställa upp den och sedan skulle man försöka pricka varandra. På så sätt var det lätt att avgöra om man lyckats träffa den andres Jojos (nåja, kanske inte så lätt. Invändningar om att "vinden tog den" eller att den "stod jävligt ostadigt" förekom alltid).
I slutet utav detta samlande började jag elda upp mina Jojjosar. Det var helt enkelt det mest kreativa man kunde göra med dom. (Så ja pappa, den gången du kom in i mitt rum och sa att det luktade bränd plast så slog du huvudet på spiken.) Jojos får 1/5. Det var en jävla skit, men hjärnan bakom ligger nog och lapar dyr champagne på en egen ö utanför Franska Rivieran. Kul för honom/henne.

En blixtsnabb comeback av kulan ägde rum i 3:an. Plötsligt så var dom där igen, stenkulor, kattögon och dankar.
Dankarna ja. Det här var då en stålkula, oftast större än en normal size stenkula. Patrik Mäler, som gick i klassen under, hade lyckats få tag på en riktig bjässe. Stor som en tennisboll, ungefär, och med denna gjorde han rent bord med övriga kulspelare. Efter en vecka eller två förvarade inte Patrik kulorna i en kulpåse längre, utan i en matkasse. Ungefär här försvann kul-flugan, ganska snabbt.


Att bli cool då, det var ju något man eftersträvade. Eftersom jag absolut inte fick ta hål i örat, så var jag tvungen att söka andra medel att höja min coolness. Jag valde att testa spottandet. Att harkla, gurgla och sedan dra iväg en saliv/slem-lobba, helst med 1-2 meters flygtur, gav en ökad cool-aktie. Tyvärr var jag rent ut sagt urusel på just själva spottmomentet. Jag kunde harkla, jag kunde gurla, men sen kunde jag inte på ett häftigt sätt skjuta iväg det ifrån min mun. Istället försökte jag lite stiligt luta huvudet 90 grader neråt, mot marken alltså, och "droppa" ut spottet, vilket oftast resulterade i en lång sträng av äckel. Jag fick ge upp även detta spåret. En som dock kunde spotta var, givetvis, Richard. En gång hävdade han till och med att han var "beroende av att spotta". Man kan helt kort säga att Richard kunde det där med att vara cool. Han hade dessutom lagt av glasögonen han hade i sexårs, vilket placerade honom på trappsteget precis under Robin Hemberg. Om Robin var mästaren i coolhet, hade det i blodet, så var Richard talangen, lärljungen.
Mitt break kom inte förrän ett par år senare, när jag skaffade "uppåtlugg", blonderade mig och slog mynt av mitt gitarrspelande.



Klassen, årskurs 1. Ni finner yours truly i mitten på den översta raden, iklädd en gråmelerad Musse Pigg-tischa, slappt istoppad i ett par bruna Manchesterbyxor.(Om det inte framgick av ovanstående stycke om coolhet, så hoppas jag att det nu är supertydligt att jag INTE var cool i 1:an). Till min vänstra sida finner ni Robin Hemberg (vi hamnade bredvid varandra 4 år i rad, inför 5:an vart det därför stor kalabalik när denna era fick ett plötsligt slut), och till höger the one, the only, Alexandre Pripp!
Rakt under mig infinner sig Johan Söderman, med en skön gnuggis-tatuering, och i följande ordning efter honom: Richard, Alexander Hildingsson och Tom Tevall (som inte alls ser speciellt lång ut?).
På understa raden, i mitten, finner vi klassens kortaste representanter: Tomas Ljung och Emelie Landerholm.

Följande reflektioner har jag över denna bild:
Bäst klädda: Björn Palmér, längst ner till höger. En college-tröja och ett par välsittande blåjeans signalerar ett modelejon i annalkande. Bara så rätt.
Sämst på bild: Målfoto på Thomas Zetterberg, mellan Alexandre och Birgitta Borg, och Susanna Larsson, bredvid Björn. Att blunda på foto är aldrig kul. (Sen kanske herr hånflin i Musse Pigg-tröja och bruna braller inte ska tala om andras fadäser)
Sämst klädda: (Återigen, här har jag väl ingen rätt att tala) Alexander Rintsberg, då Holmberg, till vänster om Robin, kommer tyvärr inte undan med en så pass iögonfallande skjorta. Mönster i all ära, men den svenska måttfullheten gör sig påmind för mig, och detta övertramp skär i ögonen.
Mest lik sitt nutida jag: Mattias Skog, nummer 2 från vänster på mittenraden (bredvid super-atleten Adam Widercrantz förövrigt), har lyckats bevara sin ungdomlighet på ett mycket bra sätt. Inget babyface, men heller inte dom åldersdrag vi andra dragit på oss.



Här gör jag ett försök att fotografera min klass med min splitternya Canon. I samma ögonblick jag hämtade ut dom framkallade bilderna och såg resultatet, så insåg jag att jag troligtvis aldrig blir någon ny Terry Richardson.



Här däremot, har vi en blivande rockstar i antåg? Inför KISS-konserten på Stadion, 97, va? Klart mer försvarbar klädsel än klassfotot också.



Den tandlösa pirayan. Ja såhär såg det ut när tänderna till slut började kika fram, efter 4 års glugg-flin.


 
"Är det inte ett örhänge som skymtar?!" Jo men visst, kära läsare, visst är det de! Tyvärr är bilden fejkad. Örhänget går inte igenom örat, utan är fastklämt tillräckligt väl för att hinna knäppa ett foto.