niklasthim

Vi sitter i ett omklädningsrum, en 5-6 grabbar som alla är lite tveksamma inför att duscha med varandra. (Alla utom Fredde då, som inte hade några problem med att stå helt blottad i duschen och göra "armhåle-pruttar" istället för att tvätta sin svettiga kropp.)
Tom har ändå tagit av sig till kalsongerna, lägger en handduk över och drar sittande av dessa smidigt. Han lyckas med bedriften att inte exponera sitt kön för oss andra, men sitter, utan att han vet om det, i ett riktigt dödsgrepp...
Ni förstår, bänkarna bestod av två plankor, med ett mellanrum på 4 cm. En normal testikel ligger någonstans i spannet 12-30 mm och Tom bör väl ha befunnit sig inom detta spann. Hur han sedan lyckades ha en tillräckligt lös hängpung, och få till ett slags vrid, så testikeln faller emellan plankorna och sedan får till ett 45 gradigt vrid som spärrar fast den, är än idag gåta. Men där sitter den, fastkilad, utan stackars Toms vetskap. Så med ett grepp kring sin Taz-handduk tar han ansats för att resa sig upp. Han kommer inte längre än att hoppa till, innan han skriker ut sin smärta och faller tillbaka mot bänken, högröd i ansiktet och ögonen fyllda med tårar, inför en handfull klasskamrater som alla ligger dubbelvikta på golvet och skrattar rått åt vår väns missöde.

I årskurs åtta började jag gå hem tillsammans med Adeline och Mattias Olofsson. Dom hade lurat i mig att dom var syskon, och trots att dom inte delade något fysiskt drag och bodde i olika hus (som låg 15 meter ifrån varandra) så köpte jag lögnen fullt ut. Dessa promenader såg alltid likadana ut. Vi gick upp till sandlådan i korsningen Oxelvägen-Mellanbergsvägen, Adeline och Mattias tände varsin cigg och frågade alltid om jag ville ha en, vilket jag såklart aldrig ville. Om Adeline inte hade tillräckligt (det var alltid hon som stod för tobaksutdelningen) för att bjuda Mattias på en så fick han nöja sig med att andas in röken som hon andades ut (japp, sån makt hade hon). Efter det gick vi uppåt en 200 meter, där jag svängde av upp mot mig. Ibland var vi fler, Marina och Anna kunde teama upp med oss, och då brukade vi stanna lite oftare, filosofera kring världsviktiga saker som hurvida vissa hus var nymålade eller ej, och sedan fortsätta.
Det var först när Marina vart en regelbunden spelare i vår hemgångs-grupp, som mönstret började luckras upp. Marina bodde nämligen ultimat till, mitt emellan alla, och kunde därför erbjuda film-eftermiddagar. Allt som krävdes var ett "Jag är hos marina, kommer hem om 3 h" till pappa och så var det bara att frossa i allt från Den siste samurajen, till Exorcisten, till Batman Begins. Många var dom, som gästspelade under dom här eftermiddagarna (L-O, Lalle, Cronsioe, Skog, Mackan, Adam, Fille, osv.) men den fasta gruppen, kärnan, var jag, Marina, Adeline, Tom och Anna. Mattias var mer intresserad av Counter-Strike och snus, och var således sällan med.

Alternativen till filmtittandet var två. Fotboll eller Gården. Något annat fanns inte. Visst, det hände väl att man var hemma hos någon annan i gruppen, men 9 gånger av 10 var det Marinas hus som agerade lekplats.

Tom, som vanligtvis är en ganska tuff och modig kille, var inte inte tillfreds med valet Excorsisten. Han vräkte ur sig massa myter, om folk som blivit psykiskt instabila, ja rent kroniskt sjuka, efter att ha sett filmen. Om att huvudrollsinnehavaren, ni vet flickan med den fantastiskt viga nacken, tog sitt liv eftersom hon "såg sig själv som Exorcist-bruden" varje gång hon tittade i en spegel.
Som om något av detta gjorde filmen MINDRE lockande?
Vi som var sugna på att äventyra vår psykiska instabilitet tittade hungrigt, medan Tom, den fegisen, satt gömd bakom en datorskärm och stirrade upp i taket filmen igenom.

Fotboll var det ja. Oftast vigdes tiden efter skolan till att se en film, gå hem och äta, och sedan mötas upp nere vid skolans grusplan för att gemensamt sparka lite läder. Här tror jag att exakt alla har deltagit någon gång. Var vi tillräckligt många kunde vi styra upp en 5-5, 6-6 eller 7-7-match, annars fick det bli lite hjärndöd, förfärlig volleykick. En som visade sig ha fruktansvärt dolda talanger var Samuel Jacquet. Han hade aldrig varit med och spelat förut, så visste noll om hans förmåga, men en dag beslöt han sig för att vara med. Vi andra var väl mest glada amatörer, må vara att Marina gick på fotboll, men hon var också den som stod för flest snedsparkar (näst efter Simon Blomberg, som insisterade på att han var vänsterfotad, men som omöjligt kan ha varit ÄNNU sämre med högerfoten). Men Samuel, han var allt annat än amatör. Han bjöd på akrobatiska karatesparkar, dribblingsräder längs hela plan, hästsparkar till skott osv.
Själv hade jag ingen teknik att tala om. Jag kunde kicka till 4-5 och var mest bara snabb och hade väl okej skottkänsla i högerdojjan. Därför agerade jag ofta ytterback eller forward, och sedan tog jag (utan diskussion) hand om frisparkarna. Jag och Tom hade ofta en tävling bara oss emellan, om vem som satte de skönaste målet på fast situation. Tom var en förfäktare av "hörna-direkt-i-mål", medan jag heller borrade in en skönt skruvad 20-meters frispark i bortre krysset.
Anledningen till att jag kallar volleykick förfärlig, är att jag enbart har associerar det med smärta, förnedring och oro. Oro över min framtida förmåga att sprida mina gener. Jag nämnde att Marina var en hejar på att träffa allt annat än området hon rimligtvis borde träffa. Sanningen är den att hon hade en trolig förmåga (eller var det medvetet?) att träffa ett annat område, och jag har än idag inte vågat kolla upp om the stuff's working, så att säga.
Jag lever på hoppet. 




Här har ni oss. Ännu oförstörda, med hopp om framtiden. Leifs grupp årskurs 7.
Jag valde att för första gången i mitt liv inte delta på ett skolfoto. Jag är inte hundra på vart jag var (sjuk var jag inte, mamma tvingade ner mig till skolan oavsett tillstånd), men bilresan i Europa med Frankrike som slutmål verkar rimligt. Man kan lätt missta min tabbe med ljuset för en gloria ovanför Mattias Skogs huvud. Detta vore förstås inte otänkbart, han var och är en fantastisk elev (även om han nyligen erkände att han aldrig ägnat sig åt skolan på sin fritid, men ändå dragit MVG rakt igenom hela systemet, vilket han ska ha en oerhörd cred för).
Det som man talade mest om var placeringen av Fille och Johan. Ni hittar Fille i mitten på mittenraden. Japp, det är han som ser ut som en 6-åring, trots att han var 12 ½, och Johan är placerad i mitten, raden under. Varför fotografen valt att placera i V-V-/\-mönster vet jag inte, eftersom det skapar en illusion av att bilden är utdragen i hörnen. Dessutom är ju längdskillnaderna helt otroliga, Fille är ju ett huvud kortare än klassens kortaste tjejer, medan Johan är lång nog att stå intill Mattias. (Som ni ser har Johan kvar den omtalade tuppkamen.)
Jag måste säga att Fille är helt fantastisk på den här bilden.



Och vår blekare kopia, Mariannes grupp årskurs 7.
Den stora snackisen i samlingsrummet var vad Robin och Adeline EGENTLIGEN gjorde. Står dom inte väldigt nära varandra? Och ser inte Robin lite nöjd ut, medan Adeline ser lite obekväm ut? Och Tessan som står bakom och ler åt hela spektaklet? Våra misstankar visade sig stämma, Robin tar tillfället i akt att greppa Adelines rumpa med sin baksnus-kletiga högerhand. En sann hjälte.
Och Alle, som bär den klassiska "Christina sucks - Britney swallows"-tischan.
Man kan undra även här, hur fotografen tänkte när han komponerade bilden. Är inte mellanraden och bottenraden väldigt långt åt sidan? Som om det fattades en person längst ut till vänster på varje rad.
Nåväl.



I årskurs åtta var vi alla ihopklumpade. 38 elever på ett och samma klassfoto, och då saknades tre personer.
Tom står, sin vana trogen, uppe i högerhörnet med en Iron Maiden-tröja, och Jocke levererar ännu ett uselt face när bilden tas.
Man kan såhär i efterhand se några frön som har såtts. Tillexempel Adam och Cronsioes lite längre hår, en trend som vi andra skulle haka på med resultatet att Leifs grupp inte hade en enda elev, kille eller tjej, med hår kortare än 20 cm.
Mattias Skog är flyttad från översta raden till nedersta, ni hittar honom i en hoodie nere till höger. Just den hoodien väckte stor uppmärksamhet en Augusti-dag när jag och Adeline satt i soffan och tittade tomt ut genom fönstret. Där nere kom någon gående, i pösiga byxor, hoodie och en halvsned keps. Vem var han? Väntade klassen tillökning? Jag droppade tidigt Mattias namn i diskusisonen, och fick rätt. Mattias hade blivit hipp, långt mycket hippare än jag själv.
I allmänhet var det nog årskurs åtta som folk började "hitta" sin stil, eller åtminstone börja utforska alternativa stilar. Jocke drog genom rasta, hiphop, light-punk och tillslut punk. Alles enda mål verkade vara att ha en uppseendeväckande frisyr, matchad med en lika uppseendeväckande t-shirt. Susanna blev mycket mörkare, sminkade sig hårdare, klippte av håret och färgade de pitch black. Det var inte ren punk det var frågan om. Vad det var ska jag inte uttala mig om, då jag vet alldeles för lite om området. Veronica hakade på Susannas spår, åtminstone lite lätt. Svarthår, lite krusigt.
Johans tuppkam var ett minne blott, även om den hade hunnit nå imponerande längd innan den rök.
Fredde beslutade sig för att det var dags att tvätta bort buspojke-stämpeln, och kastade Blind-tröjorna till fördel för skjorta och Tiger of Sweden.
Vi har även ett helt nytt face: Enögde Halla (uttalas Hattla) från Island, till höger om Johan.


Där har ni det, mitt hittils mest framtvingade och stressade inlägg, så tveksamt att det skakar i sin grund. Men det får vara!