Per inleder vår första mattelektion med att prata lite kring olika begrepp. Det var mm, cm, dm, m, addition, subtraktion, multiplikation och division, och allt annat som vi lärde oss när vi var 10. För att ta pulsen på klassens kunskaper så slängde han ut frågan: "Kan någon visa, ungefär, hur stor en cm är?".
Blixtsnabbt kommer ett svar från Tom, som inte alls var så smart på den här tiden; "Fjomppa, fram med ballen!".
Genialiskt, sånt som man trodde bara sades på film.
Någon balle kom aldrig fram, så jag antar att de flesta av oss än idag lever i villfarelsen över hur mycket "en cm" faktiskt innebär.
Nåväl.

Så mycket om själva lektionstiden finns egentligen inte att säga, vi var en betydligt mer städad klass än 6 blå hade varit, så vi får ägna den första högstadie-tiden åt tiden mellan lektionerna. Det gyllene andrummet där våra tonårshormoner kunde blomma ut bakom en datorskärm, runt hörnet med en cigg, i en oanvänd garderob med en snus, eller bara sittandes i den där tresits-soffan som nog aldrig hade en population färre än sju.

Låt oss börja med datorerna.
Tidigt sattes det upp regler för vad man fick och inte fick använda dessa till. Tillsynes helt uppenbara regler, så som "ingen porr, nedladdning eller virus" (som om NÅGON hade för avsikt att sitta och "ladda ner" diverse virus på rasten). Men självklart skulle vi så småningom börja utforska det olagliga territoriet, likt Simba när han beger sig in i skuggornas land.
Redan första rasten frågade Patrik om sidan "Managerzone" var tillåten att surfa på, ett slags fotbollscoach-spel där man kontrollerar ett div.7-lag med ambition på stora titlar. Det var okej, och vi övriga killar nappade.
Lag som "Pundarna IF", "Nynäs BK" (då bottenlag i verklighetens div.7), "Pontus FF" och klassikern "FC Pungräkorna" i rosa-svart-randiga tröjor, tog form. Vi var nog en tio grabbar som ägnade oss åt detta, vissa (Niklas Matses, Patrik Olsson) satsade klart mer än andra (Alexander Hildingsson, Joakim Vinter). Niklas Matses hade bestämt sig för att till det yttersta skapa en kopia av Chelsea FC med tillhörande Stamford Bridge, vilket innebar att han byggde en arena som kunde ta 42 500 besökare, till ett lag som drog 7-8000, vilket i sin tur ledde till att hans luftslottlags kassa fullkomligt kördes i botten och allting gick rätt åt helvete. Han repade sig aldrig från det.

Andra spel vi ägnade oss åt var ofta samlade på 123spela.no. Här frossade vi i simpla minispel, som minigolf, memory och biljard, 1000-tals spel-mil ifrån vad vi spelade hemma (Counter-Strike, Battlefield, GTA III, NHL 2003 och klassikern FIFA 2003). Men det spelade ingen roll, hade någon satt en gammal Magnavox Odyssey i vårat uppehållsrum, så hade vi spelat Pong tills Per för femte gången ropade att det var dags för kemi.
Det handlade inte alls om kvalitén på det vi spelade, utan ATT vi spelade och att man var bättre än alla andra.

Ibland passade man även på att spana in sin profil på diverse communitys.
Idag har vi facebook, supernätverket som ALLA är en del i, men i communityns linda ägnade vi oss åt flera olika sajter. Det var, i turordning; Kamrat, Lunarstorm, Skunk, Playahead och Helgon (som egentligen bör vara en parentes tillsammans med skunk, då endast ett fåtal (jag själv borträknad) gav dessa lite alternativa forum en chans).
Kamrat introducerades av Robin Hemberg, vem annars, redan i fyran-femman, som en sajt där man kunde "göra sin egen hemsida!". Riktigt så var det ju inte, men vi fastnade lik förbannat. Man berättade lite kort info om sig själv, slängde upp några sköna bilder och sen var det fritt fram att skriva "tjena" till alla andra användare. Möjligheten att lägga upp bilder, var en frihet få av oss kunde hantera. Det började lätt, man la in en döskalle och skrev "cool" under. Efter det började man bombardera sin sida med bilder. På allt. Quack Pack - "dom är ju sköna!", ett brinnande öga - "coolare än döskallen!", eller en roterande Metallica-stjärna - "nu vet alla att jag är hårdrockare". Det handlade inte alls om att hitta en bild som på något sätt förklarade vem man var, utan snarare att hitta ett sätt att vara, som förklarade bilden man hade. Att varenda bild var i någon form av rörelse, eller blinkade i hela färgpalettens olika koder, sågs inte alls som "störande" eller "irriterande", tvärtom, det gav en skön känsla av liv på ens smaklösa sida. Med en enkel <img src="applicera bildens URL"> så kunde VAD SOM HELST hamna i utrymmet till vänster på Nillle's sida.
Robin var SJÄLVKLART först med att ta till porren. Kanske var han även den enda som vågade.

Lunarstorm kom senare, året efter kanske. Här inriktade man sig mer på chat-funktioner, det som communitys i grunden handlade om (och som tusentals och åter tusentals pedofiler har gnidigt sina snuskhänder åt).
Varför Lunarstorm egentligen slog ut Kamrat vet jag inte, kanske var det för att porren tillslut (logiskt) tog över det hela och bild-funktionen togs bort. Men Lunar var ju en så FRUKTANSVÄRT seg sida. Att sitta vid en Windows 95 i ett grupprum och skriva "Hej Daniel" och sedan skicka, tog oftast längre tid än att gå genom byggnaden, till det grupprum där Daniel satt på en likadan Windows 95, inloggad på Lunarstorm, och faktiskt säga det face-to-face. Fast det var ju såklart mer kittlande att skicka hälsningen elektroniskt.
Grejen med Lunarstorm var "status". Japp, redan i unga år skulle vi lära oss om cred och hierarkin på internet.
Genom att utföra diverse olika aktiviteter, så som att skriva dagbok, uppdatera listor eller lägga in en profilbild, så samlade man poäng som adderades ihop till en summa, som i sin tur var "statusen". Lunarstorm var även först med att introducera oss för "betalfunktioner", helt enkelt skriva "PRO Extreme_nillle", skicka till ett femsiffrigt nummer och vips så var ens status i guld och man hade adderat 10 poäng. De flesta av oss låg väl runt 250-350 poäng och sneglade avundsjukt och storögdt på de äldre personerna, som hade några års försprång på oss, som nosade på fyrsiffrigt. Susanna Larsson hade hittat någon äldre kille i Partille, under nicket "Speed-freak" (typ). Inte misstänkte väl vi att det kunde tolkas som något annat än att han gillade fart. Men jag ska inget säga, kanske var det fart han gillade?
Här hade vi även lite kontakt med vår lärare Mattias Landin (Zeke_73). Men det handlade oftast om att vi kom på honom med att sitta inne på Lunar under deras lärarmöten.

Den definitiva Kamrat- & Lunarstorm-dödaren gjorde sin entré under en av dessa ljuvliga högstadie-raster.
Jag minns det som igår, där jag satt vid en av datorerna i bordsgruppen om fyra. Bredvid mig satt Ali och mittemot Adeline. Dom satt och chattade med varandra (ja, det var ungefär så vi använde detta fenomen, vi chattade med våra klasskompisar, samtidigt som dessa befann sig i samma rum) och det var INTE på Lunarstorm eller Kamrat. Vad var detta? Ali visade mig, www.playahead.com. Redan på inlogg-sidan såg jag den lilla texten som talade om att detta, det var en sajt i huvudsak ämnad för folk över 18 år. FÖRSTÅR NI?!
Febrigt gjorde jag en user, w33m4n, och loggade in, med skakiga fingrar och lite handsvett.
Det är svårt att beskriva den virvelvind av intryck jag fick mig till livs i det ögonblicket. Här kunde man välja oseriösa svar på frågor som "Personlighet: Skön" och "Kropp: Fet som fan". Man behövde alltså inte längre följa Lunarstorms strikta, sanningsenliga, tråkiga förval som "Personlighet: Snäll" eller "Personlighet: Glad".
PRO-funktionen var utbytt mot VIP, i graderna "silver" och "guld", till samma kostnad och mer eller mindre samma resultat, men ÄNDÅ.
Playahead var egentligen inte mer än en rip-off på Lunarstorm, men kryddat med tonvis och åter tonvis med "cool". Man kunde gå med i "grupper" som hade "ikoner" som man kunde sätta efter sitt användarnamn.
Exempel: w33m4n går med i "hot as chili" (japp, det var vad jag ansåg mig vara), ikonen för gruppen var en chili. Jag sätter den efter mitt användarnamn och vips, alla ser att w33m4n, han är minsann en het kille. Så. Jävla. Coolt.


Men, åter till saken. Rasternas syfte var alltså att få fatt i en dator och ägna sig åt något av detta. Helst allt på samma gång, man skulle ha en konversation med "coolboy_fredde" på "PA", kolla träningsrapporten på "MZ" och lira en 9-rundors minigolf mot Patrik Olsson.
Detta begär, som nästan enbart hade drabbat oss killar (tjejerna satt hellre i soffan och flätade hår eller tjuvrökte en cigg nedanför brandtrappan), kunde ta sitt uttryck i de mest patetiska former. Allt från att man väljer att sitta närmast dörren under lektionen, så man hade ett försprång på övriga när rasten startade, till att man uppfann en dans och sång, helt dedikerad åt att man ville ha en dator. Alli hade en sån: "Jag vill ha en data, jag vill ha en data, kan du ge mig en data?, kan du ge mig en data?".

Fick man ingen dator, eller plats i den crowdade soffan, så kunde man ta någon av bänkarna i trapphuset. Här satt en gång jag, Fredrik Johansson, Adeline och kanske någon mer, kan det ha varit Therese Eriksson, och pratade om helgen.
Jag hade ägnat helgen åt att träna in nya frisparks-varianter på FIFA 03, och förskönat mitt tillslag från 35 meter, men det som övriga tre hade gjort, det var något HELT annat.
Adeline börjar med, den i efterhand kanske lite väl uppmärksamhetssökande, kommentaren: "Fyfan, jag är fortfarande bakis". Detta är väl å andra sidan inget man ska beskylla Adeline för, än idag kan ju folk in their 20's klaga på bakfylla via status-uppdateringar på facebook.
Jag tänkte "shit, nu kommer det hända grejer".
Fredde sa att han mådde soft, men han hade spytt i butiken dagen efter. Adeline började dra anekdoter från helgens äventyr. Dom hade suttit vid dagiset vid Pia. Något om att Fredde hade hittat en skruv som han bad henne ta hand om, eftersom han var för full. Adeline var alltid bakis i två dygn efter en fest.
Detta var så fullkomligt främmande för mig. Full? Det var väl något som mamma och pappa blev på nyårs- och midsommarafton, inte något jag själv någonsin skulle kunna bli en vanlig lördag.
(Tanke du kan leka med: hur hade vardagen sett ut om man haft detta synsätt än idag?)
Det skulle ta ytterligare något år innan jag tog mig mod att utforska det farliga, okända och ganska läskiga området alkohol.


Men nu, go vänner, vill jag önska er alla en god läsning och en god jul, så ska jag se till att slänga ur mig något ytterligare innan året är slut!