Romme och tuppkammar! Det är dags för en anekdot!
Trött på Huddingebadet och fortfarande inte kapabel att åka i cirklar med skridskor, bestämde jag mig i 6an för att kryssa i den lilla rutan som talade om att jag, jag hade minsann för avsikt att kasta mig ut för en brant, snötäckt sluttning och sedan svänga mig fram och tillbaka tills jag var nere, för att sedan kroka fast mig i en ankarlift som tar mig till toppen igen, där allting repeteras tills det är dags att stuva in mig i en buss med destination Tullinge.
Efter idrottslektionen dagen innan avfärd förklarade lärare Andreas lite regler som fanns på resan, och undrade om vi hade någon speciell film vi kunde tänka oss att se på bussfärden. Någon föreslog porr, och Andreas lovade att visa porr om någon utav oss mot förmodan fick fram en film. Ryktet gick om att Robin Hembergs mammas kille hade en liten samling, men den såg vi aldrig något av. G - som i gemenskap vart istället filmen vi fick se. Någons pappa, kan de ha varit Alexander Hildingssons, utbrast att detta, det var minsann en tvättäkta klassiker, men jag kan inte dra mig till minnes att jag fann den underhållande (förutom chocken av att se Magnus Uggla spela bög och utbrista: "det är jaaaaaaaaaaaaag).
Grejen med Romme-resorna var ju inte själva skidåkandet, som förvisso var väldigt roligt. Nej, det roligaste var bussresan hem. Stämningen som rådde då kan idag liknas vid salongsberusning. Det var soft, man snackade en jävla massa och alla var glada. Jag hade tagit plats bredvid min ständige följeslagare Johan Söderman, och trots att vi inte befann oss i den coola delen av bussen, det vill säga längst bak, utan snarare i den ganska ljumna mellanmjölk-delen mitt i, så utgjorde vi bussens överlägset häftigaste individer. Varför då?
Jo, om det skall jag för er berätta.
Minns ni handbolls-EM 2002? Sverige-Tyskland i en klassisk final, spelad i globen. 3 miljoner svenskar följer dramatiken på TV. 26-26 i fulltid, 33-31 till Sverige efter två 5-minuters förlängningar. Men det är ju inte DET folk minns, utan det var ju tyskarnas helsköna mohikan-frisyrer.
Som jag tidigare tagit upp, så var jag på den tiden rätt rastlös med min frilla, och efter att ha suttit klistrad framför TVn och tvångsmatats med denna punk/indian-frilla så började en idé gro i min 12-åriga skalle. Dagen efter ventilerade jag planen med Johan, och han var game. Vi skulle skaffa mohikan-frippa. Tuppkam.
Johan var dock inte lika ivrig som jag, utan dröjde en dag med klippandet. Detta ledde till att jag, den vanligtvis så blyge och tillbakadragne Niklas Thim, uppvisade Parkhemsskolans mest rebelliska frisyr, när jag drog av mig mössan. Den förste att bevittna spektaklet var Alli, som brast ut i ett klasiskt asgarv á la kasta huvudet bakåt och ta sig för magen. Han frågade sedan varför jag hade gjort så. Just då, generad och nyvaken, hade jag inget bra svar. Jag antar att jag inte har det idag heller.
Dagen efter kom dock Johan med en röd replika utav min tuppkam, och vi var nu en duo.
På bussresan hem satt jag och Johan, med våra hjälm-tuppkam-frisyrer (ja, vi bar hjälm, trots att vi gjorde allt i vår makt för att slippa denna färgglada potta med usel passform) och drog till oss uppmärksamhet. Som vi njöt utav det, även om vi såklart låtsades vara oberörda, eftersom vi var häftiga och klippte oss precis hur vi ville utan att bry oss om folks reaktioner, TILLS skolans populäraste tjej, Adeline Hägerman, letade sig fram (hon satt självklart längst bak, vad trodde ni?) och satte sig på sätesparet bakom oss (som för att demonstrera att hon fortfarande tillhörde den bakre, coola regionen). Mitt första intryck var att hon ju var trevlig, vilket jag inte trodde om människor som rökte. Min första reaktion var således en gapande mun. Johan skötte snacket, det gjorde han alltid bra. Adeline frågade om vi var satanister, eftersom vi bar Iron Maiden-tröjor och hade märkliga frisyrer. Vi avfärdade satanist-myten och började snida fram en svag form utav vänskap med skolans häftigaste människa, en bakre avdelningens härskare. Exakt vad vi pratade om efter det vet jag inte riktigt, jag agerade ju som sagt väldigt passivt med mitt gapande.
Om just denna Romme-resa har jag inte heller mycket att säga, förutom att det är första gången jag kissade utomhus vintertid. Jag och Daniel Eriksson tog en avstickare precis innan Prästslingan (som på den tiden var en röd backe), slängde ut snokarna och skrev våra namn i snön.
Kloten och Kunskapsskolan!!!
Med stor risk för upprepning (då jag inte alls har lust/ork att läsa igenom mina tidigare inlägg, och med tanke på att det var väldigt (pinsamt) längesen jag publicerade en text senast) ber jag er ha hänsyn till eventuella info-dubbletter. I övrigt föreslår jag att ni lutar er tillbaks, tar ett djupt andetag och låter er ryckas med i denna medelstadiets sista, ångestfyllda resa, slingrandes mellan uppsplittringar, sex och en ytterst osäker framtid.
Inför sexan så var det en stor förändring vi alla var medvetna om. Fyra utav våra mest älskade ansikten skulle lämna oss. Nåja, åtminstone tre (jag låter er själva klura på vem den där fjärde, inte superpopulära, eleven var). Tom, Alexander Hildingsson, Frida och Anna, skulle alla söka lyckan i den nyöppnade Kunskapsskolan, belägen i Tumba. Namnet sätter ju ribban väldigt högt, tyckte jag, en skola som kallar sig för Kunskapsskolan ska ju erbjuda utbildning som skickar en rakt in i gräddfilen till Victor Rydberg och senare läkarlinjen på Yale. Det som lockade dessa fyra själar att sätta sig på en buss i 20 minuter och tvingas lära känna främlingar (vilket i min värld var totalt otänkbart. Totalt.) istället för att gå 5 minuter och tillbringa skoldagen med människor man träffade mer än sin familj (vilket i min värld var mycket tänkbart), var det kanske lite misstolkade ryktet om "rast när man vill". Man skulle alltså kunna gå på en lektion, och sen utan förvarning, så fort känslan föll på, bara resa sig upp och ta ett break. Hur mycket man ville. När man ville. Detta stämnde givetvis inte, vilket resulterade i att Alexander gjorde comeback i 6 blå redan till vårterminen.
Vi andra då, vi som inte vågade steget över bron. Ja, vi fick inleda höstterminen med att för första gången höra den otroligt seglivade myten (än idag har jag inte fått detta varken bekräftat eller förkastat) att Robin Hemberg skulle ha erbjudit Josefine Karlsson 50 öre för ett samlag, vilket Jossan, enligt myten, ska ha valt att acceptera. När detta först nådde mina öron rådde det givetvis inget tvivel, om det var någon som skulle vara först på sex-bollen så var det självklart Robin. Och Jossan var ju ett år äldre än övriga, hon hade säkert mycket erfarenhet på området, så självklart hade dom gjort det.
Jag hängde fortfarande ihop med Emelie, och Johan Söderman hade ett on-off-förhållande med Josefin Norrby (hon vägrade kyssas, eftersom hon var "kittlig på tungan"). Vi fyra bildade ett sånt där vidrigt par-par. Vi gjorde allting tillsammans (den aningen difusa termen "allting" innebar oftast att vi åkte till Hågelby och tittade på Emelies häst. En gång gick vi på cirkus, men då tror jag inte Emelie var med). Relationer i detta stadie av livet var ju kanske inga regelrätta förhållanden, möjligtvis kramade man varandra efter skolan, men mycket mer än så var det aldrig, TILLS vi åkte på klassresa, Kloten-lägret. I två års tid sålde vi baguetter till grannarna, varje fredagkväll. Jag hade mina säkra kort, tre baguetter som alltid blev sålda. Man var tvungen att sälja fem, och allt som oftast köpte mamma de två sista. Ryktet gör gällande att Frida och Julia en gång sålde iväg uppåt 30-40 var, men det ryktet (till skillnad från Robin-Jossan-gate) avfärdade jag direkt. Inte en chans. MEN! Dessa pengar tog oss alltså till Kopparberg och Kloten-lägret och väl där delades vi in i rum om sex. Jag delade rum med: Johan, Josefin, Emelie, Susanna och eventuellt en sjätte person som fallit i glömska. Om man ska pin-pointa en punkt där mitt och Emelies relation fick en rejäl skjuss och faktiskt kunde kallas för förhållande, så var det den första kvällen på Kloten. Jag fick börja med att lära mig om kvinnors användande av sex som motivation. Nåja, jag vart lovad en puss för att bädda iordning sängen, och gjorde givetvis detta. Det var dock inte denna puss som var skjussen, utan det faktum att vi sov tillsammans. Ett par obligatoriska skämt om att "där blir de inte mycket sömn" och "är ni verkligen redo att bli föräldrar?" från övriga rumskamrater, men något mer än ett tafatt försök till en fullt påklädd sked vart det aldrig. Nej, det där var jag absolut inte redo för, det var något Robin Hemberg ägnade sig åt.
Dagarna på Kloten ägnades åt diverse lekar och aktiviteter, såsom paddla kanot (där Robin och Richard delade kanot, välte och förstörde Robins snusdosa), blåsrör (heter det så?), tipspromenad och någon slags gå-på-lina-högt-uppe-bland-träd (två personer, Susanna och Veronica, bröt ihop halvvägs ut på linan. Jag har å andra sidan kanske ingenting att säga om den saken, eftersom jag var den enda som bangade på linan. "Knäproblem" löd min ursäkt). Och självkart discot. De till Kunskapsskolan flydda fick också åka med till Kloten, vilket höjde hela upplevelsen ytterligare några snäpp. Vid ett tillfälle klädde vi (jag, Tomas, Tom och Alexander) ut oss till kvinnor, medan kvinnorna klädde ut sig till män. Vi insåg den otroliga orättvisan i att tjejer kan bära killkläder utan problem, men att motsatsen inte är att rekommendera. Tom var den av oss som såg bäst ut i tjejkläder.
Vid ett tillfälle, efter discot, lärde jag mig ordet "fjöla", alltså "pissa". Detta gjorde nämligen Johan rätt ut genom fönstret i vårat rum, inför ögonen för hela sällskapet. Jag vet inte hur han resonerade här, jag minns väl att det fanns toaletter precis utanför vårat rum. Kanske var det ett statement, kanske var han bara uppfylld av all den eufori vi tidigare hade pumpat upp när vi hörde Running Free - Iron Maiden gå igång inne på discot.
Efter jullovet fick vi i en lapp utdelad, med tre rader. På dessa tre rader skulle man teckna ned sina tre favorit-vänner, som man helst går i samma klass med i högstadiet. I en klass på 25+ skulle man alltså välja tre. Jag valde Alexander Hildingsson, Johan Söderman och Daniel Eriksson och fick full pott, men mer om detta senare!
Och påtal om favorit-vänner!
Vi hade en lek/tävling i klassen, som gick ut på att man i början av varje vecka drog en lapp ur en hatt/papperskorg/låda, på vilken de stod ett namn på en klasskamrat. Denna person skulle man vara EXTRA snäll emot under veckan. Lite bakgrund till detta kanske vore på sin plats. Ni förstår, klass blå anno 1989 var ett riktigt rövgäng. Vi var stökiga och en gnutta mobbning pågick. Ett par åtgärder var att vi hade extra föräldramöten, föräldrar med på lektionerna och detta, som jag för mitt liv inte kan minnas namnet på! (Marina kommer vara snabb på att rätta.) Mobbningen handlade om att Johan Åberg under årskurs 5 hade fått gå under öknamnet "Ålen". Åberg-Ålberg-Ålen, you get it. Mer eller mindre hela klassen, åtminstone alla killar (jag misstänker att inga tjejer kommer våga erkänna sig skyldiga?), använde detta namn när vi tilltalade Johan. Varför? Svaret då hade varit: varför inte? Svaret idag: för vi var ett rövgäng. Detta fick ett slut när fler och fler av oss insett att Johan faktiskt var en riktigt skön kille, och vi haft ett möte om denna mobbning, där Mattias Landin sa "ska vi en gång för alla vrida nacken av denna ål, och släppa den en gång för alla?" varpå Ken reser sig och går fram till Johan, tar ett låtsasgrepp om halsen och skrattar lite. I efterhand kan jag tycka att detta var fruktansvärt kul, jag tillochmed skrattar småhögt i min ensamhet as we speak, men just då var det väl ganska opassande.
Iallafall! Sista lektionen varje fredag så skulle varje person gissa vem som varit den "speciella vännen", den som varit extra snäll mot en. Om man gissade rätt vann den "speciella vännen" något, vad minns jag inte, men jag kan väl tänka mig att det handlade om en glass. Det fanns vissa knep för att klura ut detta (förutom att säga det rakt ut och således få en gratis glass). Mattias Skog misstänkte att Johan Söderman var hans vän en vecka. Han tog då på sig en Hammarby-tröja (Svenska Mästare 2001) och frågade Johan, som är AIKare, vad han tyckte om tröjan. 10 gånger av 10 hade en putslustig, aningen elak kommentar kastats ut från Johan, men han var ju nu tvungen att vara snäll. Något i stil med "jag gillar färgsättningen" vart Johans svar, och Mattias kunde således fixa en gratis glass åt Johan. Förvånasvärt att vi alla var så ärliga med denna tävling, när vi övriga tiden betedde oss som rötägg.
En annan tävling vi hade var "Kors i taket". Det gick ut på att vara så skötsamma som möjligt, och i slutet av lektionen kunde läraren säga: "vet ni vad, idag har ni varit RIKTIGT duktiga. Fram med stolen, det blir bannemej ett kors i taket!" och rita ett guldkors i taket till klassens jubel. Ju fler kors vi fick ihop till slutet av terminen, ju roligare aktivitet skulle vi ha efter skolan. Det blev bio, Star Wars episode: II och Pizzahut på Heron City med tidernas coolaste Daniel Jarl. Jag njöt utav varenda sekund.
Jag kommer från och med nu hoppa fram och tillbaka i tidslinjen och kasta in lite sköna anekdoter emellanåt. Detta för att slippa fler avbrott och den koma jag hamnar i efter att ha pumpat mitt minne på 10 år gamla minnen i 5 timmar. Alltså: flera kortare inlägg, lika många långa inlägg. Har vi en deal?
Tillsist vill jag än en gång be om ursäkt för min frånvaro. Och även för den dåliga kvalitén på detta inlägg. Detta kan liknas vid att vara guldmunk, det har gått så lång tid att jag tappat känslan för det och behöver således en enkel match för att komma in i spelet igen. Därför kastar jag ut detta, till förmån för kommande inlägg. För nu har vi högstadiet framför oss, och då, DÅ blir det ÅKA AV!
Frisyrer, Håkan Hellström och nya kläder!
Andra året i mellanstadiet, och nu var man lite varm i ungdoms-kläderna. Man vågade ta ut svängarna betydligt mer, bestämma över sitt eget liv i mycket högre grad än tidigare. Och då främst sin egen stil. Fram tills dagen jag började 5:an hade min mamma varje kväll lagt fram strumpor, byxor, tröja och kalsonger, som jag skulle ha på mig i skolan dagen efter. Och fint va väl de, för jag hade aldrig haft något intresse av att välja sånt själv, eftersom jag inte hade ett uns känsla av mode. Men i 5:an rådde det ett konsensus, man skulle välja kläder själv. Och inte nog med kläder, man skulle även börja experimentera med sitt hår (det på huvudet alltså. Med tanke på föregående inlägg skulle de kunna skapa en del förvirring). Mamma lämnade, lite motvilligt, över klädvals-ansvaret till mig själv. Nog för att hon indirekt kontrollerade min dagliga outfit ändå, genom att vara den som faktiskt köpte alla mina kläder, men det slutgiltiga beslutet låg numera i mina händer. Jag lämnade den ganska städade Manchester-byxor och instoppad t-shirt -stilen, för att istället iklä mig pösiga jeans och t-shirts med konstiga motiv, som jag struntade i att stoppa in innanför byxorna. Min mor försåg mig med nya hygienprodukter, en logisk följd av de lukter som följde pubertetens smygstartande. En duschtvål och en deodorant, utan bruksanvisning. Jag vet än idag inte om jag använder dessa korrekt (och det bör tilläggas att jag använde tvål innan 5:an, men detta var alltså en duschtvål, med en mycket mognare doft, som var bättre lämpad för mina nya ändamål). Ännu en nykomling i necessären var vaxet. Detta skulle jag alltså smeta ut i mina händer, och sen fördela i mitt hår, för att forma en frisyr utav det. Jag hade inte haft en frisyr dom första 11 åren av mitt liv, och rastlös som jag är fann jag stort nöje i att så ofta som möjligt laborera fram något nytt utseende för mitt hår. Jag var klok nog att börja smått, en klassisk uppåt-lugg, formad som en halvsol längs hårfästet på min panna.
En första reaktion på min nya frisyr var "sådär måste du se ut när vi har konserter!", givetvis kom den från Robin Hemberg. "Du borde färga luggen grön!", sa han också. Hade vi haft några konserter så hade jag säkert också följt dessa råd, men tyvärr vart det aldrig mer än ett uppträdande i skolans Småstjärnorna som Martin. Yeah yeah, wow wow (nu när jag tänker efter så var nog detta året innan), Robin var Martin, sångare och gitarrist alltså, och jag agerade någon okänd trummis. Jag körde samma komp rakt igenom låten, det var ju ändå ingen som uppfattade någon skillnad i trumspelet. Vi slutade tvåa, vilket klass blå anno 1989 ALLTID gjorde, vartenda år, vilket fullkomligen OSAR av en korrupt jury.
Efter följde en uppsjö utav kreativa hårkreationer, som t.ex. blondering, spikes och chock-rosa, tills den dagen jag fann en slags blandning av halvsolen och en lätt resning på håret bakom luggen. Håret på ovansidan av huvudet skulle alltså trotsa tyngdlagen och söka sig uppåt. Och jag tycker att jag bar upp denna frisyr väldigt bra. Nedan följer en frisyr-orientering över mina första år.
Här finner ni mig i en tröja som jag avhandlar i stycket nedanför. Bilden är tagen tre veckor innan jag åkte till Rhodos, min första RIKTIGA utlandsresa (alltså inte Norge eller Danmark). Lite färg droppade ner på vänster strumpa, och letar jag noga så vet jag att den ligger kvar i min garderob. Jag kommer att återkomma om detta.
Detta är skolavslutningen i femman. Ni finner mig återigen i ett plagg jag kommer avhandla nedanför. Till höger om mig infinner sig Alexander Hildingsson och Johan Söderman. Jag antar att Johan inte var redo att ta steget fullt ut i valet av hårfärg, medan jag och Alexander kastades oss rätt ut i riktigt, riktigt tveksamma territorier. Varför jag har skrivit texten "Pittbull" med spritpenna på vänster arm beror på att jag, Alexander och Tom hade några vaga planer på att starta ett band (TÄNK om vi hade varit smarta kapitalister och patenterat detta namn, TÄNK!). Detta kom ur askorna av Snake's nedläggning, men eftersom jag var den enda som besatt instrument och musikalisk kunskap vart det aldrig mer än att vi träffades i musiksalen en rast, där Tom greppade Gurkan (instrumentet, det musikaliska alltså) och Alexander satt nog mest och spånade på en låttext. Jag drog några ackord på gitarren, men vi kom aldrig riktigt loss.
Tyvärr finns inte spikesen dokumenterade, men dom testades när jag skulle på disco på Gården. Mamma sa att det nog var en tuff look. Jag hörde det tisslas lite bland främlingar, men om det var positivt eller negativt, det har jag ingen aning om. Parentes på detta; utanför stod en kille och sålde godis, men det uppfattade jag aldrig. Plötsligt kom Tomas Ljung in med ett plaströr, i storleken av en penna, fullt med pulver som han hällde i sig. "Vad är det där?", frågade jag. "Knark", svarade han stöddigt, och jag köpte hans lögn.
Kläderna som gällde fr.o.m. år 2000 (jag återkommer senare till ett par magiska företeelser som ägde rum detta årtal) var mestadels JC. Den klassiska collegetröjan eller kortärmade skjortan med dom konstiga figurerna, clowner och grafitti på. Stora huvuden och väldigt urban stil, helst en skateboard under armen. Ansiktena på dessa figurer var mycket märkliga, det låg liksom något heroinskt-över det hela, med dom stora vattniga ögonen och påsarna under dessa. Den stora konkurrenten till JC var Speedway, som sålde nästan exakt samma typ utav kläder, fast med betydligt tyngre tryck, så som West Side och Harlem. Dessa plagg vågade jag mig inte in på förrän inför högstadiet, därför har jag inget mer att säga om Speedway nu. Men JC, oj vad dom måste haft sina livs bästa år då. Man bar dessa figurer på t-shirts, tröjor, jackor och mössor, utan en endaste aning om bakgrunden till dom. Antagligen var det så enkelt att dom ansågs "tuffa" och därav fanns det ingen anledning att grunna över ursprunget.
Jag har på senare år hört om hur människorna i Falkbergsskolan (som jag vid ungefär den här tiden precis hört talas om) köpte Champion-tröjor och Levis för hela barnbidraget. Alltså långt ifrån lika hippa som oss nere i Parkhem, som dessutom var ett par år före i vår klädutflykt. Champion bar vi redan i tvåan.
Falkberg ja. I och med att vi började 5:an, så var det ju bara 6:an kvar, och sen skulle det vara dags för 7:an och högstadiet. Det surrades om att den nya skolan man precis börjat bygga, skulle hinna stå klar tills dess att det var dags för oss att börja högstadiet. Annars var det Falkberg som gällde och det ville iallafall jag, till varje pris, undvika. Ryktet gjorde gällande att man hade rökrutor på Falkberg, och försök se de ur mitt perspektiv; lärare tillät elever röka, och om man i åldern 13-15 fick röka, ja då var de ju fritt fram att injecera heroin och dricka sprit, och om mina tre kommande skolår skulle spenderas tillsammans med sådana varelser, ja då kunde jag lika gärna ge upp PÅ EN GÅNG.
Det var alltså år 2000 (Y2K, som man kunde snappa upp om man var haj på teknik-tugg), ett nytt decenium, sekel och millenium. Datorer skulle explodera, strömavbrott skulle leda till massdöd på sjukhus och plundringståg genom staden, flygplan skulle falla fritt mot marken, ALLT skulle kort sagt DÖ. Mer dramatiskt än ett strömavbrott på 1 timme och 45 minuter när jag och mamma stod och gjorde pasta vart det inte.
MEN, ett par andra intressanta saker kom i och med 2000-talet, NÄMLIGEN:
PlayStation 2, denna megamaskin hämtad från framtiden, som inte bara var en spelkonsol, utan även en DVD-spelare, lanseras i Japan och skapar därmed ett enormt ha-begär hos varje pojke och flicka.
Öresundsbron invigs.
En svensk indian/same vid namn Roger skickades (inte alls så långt) som Sveriges bidrag i Eurovision (som ägde rum i Sverige).
"Påsken infaller ovanligt sent" (enligt wikipedia, en oerhört usel entery, som jag ändå gärna ville ha med här)
OCH, Svensk pop-historia skriver ett nytt kapitel i och med att en gänglig f.d. trummis, iklädd sjömanskostym, dansar in med congas, blåsinstrument och oerhört svajjiga stämband i våra medvetanden med låten Känn ingen sång för mig Göteborg.
Varför jag tycker att detta är värt att nämna, före händelser som att Putin tillträder som president/diktator över jättenationen Ryssland (som jag i och med detta nämner trotsallt) är att INGEN brydde sig om Putin, men ALLA har en åsikt om Håkan Hellström.
(Kul historia på detta, när Håkan trummade för Broder Daniel, som var ökända för sitt hårda festande, sa han en riktigt blöt kväll "du, Henke.... jag hoppar nog av". Morgonen efter vaknar en gravt bakfull Håkan upp, utan minne från gårdagen, ger sig iväg mot replokalen och finner där Broder Daniel med ny trummis. Antagligen var detta startskottet för den kometkarriär han snart skulle inleda. Kul historia på detta #2, när det var dags för release på debutalbumet så var Håkan väldigt nära på att dra in allting, stoppa pressarna och bränna varenda inspelning. Ska vi anta att han hade ångrat sig? Kul historia på detta #3, Daniel Gilbert i Augustifamiljen, som kompar Håkan Hellström, är även han gammal medlem i Broder Daniel, men fick kicken då han inte krökade och knarkade TILLRÄCKLIGT.)
Klassiskt klipp!
Jag väljer att bifoga tre klassfoton, så har vi det avklarat.
Klass 4 blå, och man kan ana min nya stil på tröjan.
Noterbart: nykomling i klassen, person 2 från vänster, övre raden: Josefin Norrby (som är numera är nybliven mamma och denna mognad fick henne att ta bort mig på facebook, vilket gör att jag inte tänker "feta" hennes namn eller ägna någon mer tid åt henne i detta, mitt alldeles egna, rum för minnen).
Största modemässiga snedsteget: Tomas Ljung, knarkaren, den där t-shirten är oförlåtlig. Mönster och nyskapande i all ära, men den där för tankarna till Alexander Rintsbergs supermönstrade skjorta i 1:an och det är ALDRIG bra.
Klass 5 blå, och jag står för min mest obredaxlade bild någonsin. Dessutom bryts min och Robins foto-era.
FLER nykomlingar: Anna Hansson (även hon nybliven morsa) nummer fyra, översta raden, Josefine Karlsson (som var 88:a) nummer tre, nedersta raden, Daniel Eriksson (som tidigare var klasskompis med min första vän Andreas Benner) längst till höger, nedersta raden, Johan Åberg (som tidigare var klasskompis med min kusin Stefan) nummer två, översta raden, Ken Larsson (min nemesis gällade kvinnor) bredvid Daniel Eriksson, och Alli Seyyid (som drog tidernas längsta "sen ankomst" när han var borta från skolan de 2 första månaderna, utan att någon hade en aning om vart han var. Han tillbringade tiden i USA.) nummer tre från höger, översta raden.
Återigen, Tomas Ljung... Step it up. Och Tom Tevall, högst upp i mitten, vart befinner du dig mentalt på denna bilden?
Två nya lärare också, lärarkandidaten Marion Björn (med polis-aspirationer) och Birgitta Borgs nya sidekick Mattias Landin.
Och klassmorfar Hasse. Han var inte en lärare, inte en vaktmästare, utan han var en farbror som bara satt med i klassrummet och bidrog med en oerhört skön stämning. Han var en riktig hjälte han.
(Denna bild visar oerhört tydligt hur deformerat mitt ena öra är)
Är tillbaka med min gamle radarparter i 6:an (som jag väljer att ha med för att visa på att jag tillslut fann en HELT OKEJ frisyr). Dagen till ära är jag klädd i det finaste plagget på marknaden.
Förvånandsvärt MÅNGA kör en kaxig min. Se på Robin, Johan Åberg, Johan Söderman, Mattias Skog, Tomas Ljung (som faktiskt får godkänt på detta foto), Alli, Richard och Ken. Superkaxiga, för nu var vi ÄLDST på skolan och några av ovan nämnda hade redan börjat lägga grunden för ett nikotin-missbruk. (Jag minns väl hur Robin snusade lössnus, hur jävla häftigt är inte det? Säg mig EN ENDA 12-åring som snusar lössnus!)
Mattias Landin var här ensam ansvarig för klassen, dock använde han sig utav Håkan Hemlin, en ganska rastlös person som mycket väl skulle kunnat tas för en tjack-missbrukare. Han pratade oerhört fort och hackigt, samt slickade sig mycket om läpparna. OCH: Lena. Alla i klassen minns Lena. Hon hade börjat lite smått efter jullovet i 5:an, då hon skickade ut julkort till klassen. Hon skapade en bild av sig själv som en riktig stjärna, men sjönk som den gråa stenen hon var från sekund ett hon satte sin fot i klassrummet och sa orden "jag vet, jag är längre än på bilden!" (bilden var ju förfan endast på ansiktet, hur skulle vi kunnat skaffa oss en bild av längden?). Total avsaknad av kontroll över klassen, en så fruktansvärt mjuk och mesig person.
Men framförallt: Daniel Jarl, som inledde så tveksamt. Även han var någon form utav lärarkandidat, med ett otroligt intresse för teater och övrig kultur. Han pratade med en lätt bögig röst och umgicks mycket med tjejerna den första dagen (vi läste inte in någon pedofili i detta, enbart bögighet). Med tiden vann han dock vår respekt och talas om som en förebild idag. Oerhört omtyckt person.
Nu känner jag att jag måste sätta p, annars blir det lätt att jag avverkar 6:an i detta inlägg och det har jag varken tid, ork eller lust med, men ni vet hur det är i en kreativ process, det är som man sitter i TRANS.
Hår och kärlek!
Det här är ett inlägg om att växa upp.
När sommarlovet sakta led mot sitt slut och årskurs 4 kunde skönjas i horisonten, så ställdes vi inför ett vägskäl. Bakom oss hade vi lågstadiet, en tid för barn, och framför oss hägrade mellanstadiet, en tid för ungdomar ("äldre barn" kanske är en mer korrekt term IDAG, men DÅ var man väldigt mycket mer än ett barn). Det var nu dags att välja, skulle man ta steget direkt, eller skulle man dröja kvar vid den trygga barndomen?
Nåja, riktigt så enkelt var det inte. Visst, vi var numera tvåsiffriga till åldern och hade avancerat ett snäpp på skolans klass-skala. Men innerst inne var vi ju fortfarande samma mjölktandade, tv-spels-fanatiska pojkbandsfrillor, i en ett år äldre tappning utav oss själva. Mitt tydligaste minne av skolstarten 1999 är att jag fyllde 10 år samma dag. Fy fan, vilket hån. Här är man uppväxt med att vakna till frukost på sängen och paket, och istället tvingas man iväg till skolan. Ingen frukost på sängen, inga paket. Iväg och ha upprop och räkna matte och få en ny sittplats tilldelad. Grattis på födelsedagen.
Men tillbaka till det där vägskälet, för det är nog bland det mest intressanta som kommer tas upp i den här bloggen. Det må vara att detta vägskäl inte närmade sig dom flesta av oss förrän året efter, i 5:an (några late-bloomers dröjde ända till 6:an och FREAKSEN fick vänta till högstadiet), men jag kan tänka mig hur detta vägskäl måste ha varit som upptryckt i ansiktet på Adam Widercrantz under hela det gågna sommarlovet. Vartefter veckorna gick passerade han den ena enkelriktad-skylten efter den andra. Det fanns ingen återvändo.
Ni vet vad jag talar om.
Atleten Adam, som växt upp med att duscha med andra killar varenda dag, var den förste att stoltsera med en svintoboll av pubishår kring sin penis. Vi andra kunde bara häpna. Fascineras. Och inse vilka barn vi själva var.
Adam skämdes nämligen inte över detta, utan bjöd oblygt på sig själv efter varje gymnastiklektion. Det fanns ingen som helst tveksamhet när kalsongerna föll till golvet, han brydde sig inte ens om att köra handduks-tricket (som en annan kör än idag), utan gick totalblottad genom omklädningsrummet in i duschen och tvättade sig. Där och då måste Adam ha haft ett psyke starkt nog att kunna kliva rakt in i en VM-final.
Det finns väl inte så mycket mer att säga kring könshåret, egentligen, som inte redan är sagt (och som inte leder in på obehagliga sidospår). Det skedde väl ingen direkt utomjordingifiering av Adam, eftersom Robin Hembergs gener snabbt hoppade på hår-tåget. Johan Söderman var nummer tre i skaran, och efter det var det hela rätt avdramatiserat.
Jag själv anslöt mig till den växande kukhårs-skaran någonstans i mellanlandet 4:an-5:an (var det senare tänker jag inte erkänna det), troligtvis under ett sommarlov.
I paketet "könshår" ingick även "armhålehår" och i vissas (läs: Adams) fall "brösthår". Adam kunde, redan innan jag själv fått könshår, stoltsera med en klunga hår lokaliserad mellan hans båda välpumpade bröstmuskler (mer än jag har idag, även om det tagit fart det senaste halvåret).
När vi ändå är inne på tema hår och Adam Widercrantz; RÄTTA MIG om jag har fel, men Adam, visst drog du runt med ett skäggstubb redan i årskurs 6, som du fick hålla efter med hyvel och apparat?
I och med könshårets entré i våra mellangärden, så genomgick vi även "det sexuella uppvaknandet". Nåja, vi började i vart fall intressera oss mer och mer för dom sex tjejerna vi hade i klassen. Sex tjejer på tolv killar, mitt i en hormon-tornado. Jag gjorde en snabb kalkyl över situationen, insåg att 0,5 tjejer per kille var på tok för dåliga siffror för att jag skulle ge mig in i leken, och roffade istället åt mig Therese Eriksson, från 4 grön. Robin Hemberg fick ta del av mina uträkningar och fattade samma beslut som mig, alltså att söka sig till andra klasser. Vi såg oss som två missionärer (vad ställningen "missionären" innebar var något jag inte hade en susning om på den tiden), ute på nya marker, upptäckandes nya raser. Fast medan jag tog mig till den andra skolbyggnaden så var Robin lat, och gick bara genom dörren som anslöt vårat klassrum med 5 blå och roffade åt sig Elin (efternamn, någonting med Hejd.. eller?). Å andra sidan, att så tidigt ge sig in i en högre division, hatten av för Robin.
Jag var nöjd med mitt kap. Jag hade någon som jag kunde kalla för "min tjej" och de räckte gott och väl. Kramar och sånt var inget jag ägnade någon tid åt. Det fanns inte ens i mina tankar att ägna mig åt sånt, jag kände ju inte denna människa. Vi gjorde slut efter tre månader (förövrigt en slags gyllene siffra när de kommer till det tunna kapitlet kallat "mitt kärleksliv"). Orden som sades var väl något i stil med "jag har inga känslor för dig längre". "Känslor?", tänkte jag. Jag vart glad när jag spelade tv-spel och arg när mamma drog ur sladden, that's it. Vad snackade hon om för känslor? Det var hur som helst inga hard feelings. Vi hade träffats någon vecka innan vi vart tillsammans, när jag fick (tack vare mina vänner Alexander Hildingsson och Robin Hemberg) komma på hennes födelsedagsfest, faktiskt den första festen jag var på faktiskt. Och oj, vad den satte ribban högt. Det bjöds på korv med bröd (rolig historia på detta, Patrik Ohlsson ska på ett kalas (hos Adam?) ha sagt de bevingade orden "fem korvar i handen, annars går jag". Patrik ska dock enligt uppgift ha gått ner en hel del idag.), glass, serpentiner och ett helt främmande inslag i min värld: dans. När korven och glassen var äten (var och en för sig) dukades bord och stolar undan och lämnade ett golv lika stort som, i alla fall för oss blyga nybörjar-festare, stilla havet. Vem vågade sig ut först? HUR dansar man? Är det meningen att man ska dansa med tjejerna också? Ska man sjunga med i låtarna? När tillräckligt många modiga själar hade vågat bryta den is som dansgolvet hånade oss med, så slängde jag mig ut i de okända. I'm Blue dunkade ut ur högtalarna, en strobe blinkade frenetiskt (ett ögonblick jag minns med enorm ångest, eftersom Hardcore Superstar året efter släppte videon till låten Liberation, där Voxpops programledare förklarar att "i slutet av videon, när dom står uppe på däck, blinkar det så pass mycket att många kanaler väljer att inte visa den. Detta pga risken för epeleptiska anfall." Jag hade nu epilepsi, trots att jag knappt visste vad det var, det var jag ÖVERTYGAD om) och överallt stod ängsliga 10-åringar och utforskade dansen värld, där den enda kunskapskällan var (givetvis): Voxpop. Jag körde ett säkert kort: hopp-dansen. Jag letade helt enkelt upp ett utrymme, helst 50x50 cm, där jag ställde mig och hoppade upp och ner. Ibland i takt till musiken, men oftast inte. Sen sjöng jag med i varenda låt. Nå, skratta ni, den dansen ledde i vart fall till att jag haffade festen host, födelsedagsbarnet själv.
En person stod inte pall för trycket dansgolvet skapade. Pontus Chressman lämnade festen i ett tidigt skede, och hans sällskap Fredrik Johansson tedde sig till mig när jag inte hoppade och sjöng. Fredde var inte mycket av en dansare, så jag delade gladeligen med mig av mina kunskaper. Det var början på en lång och fin vänskap.
Vid 22 var det dags att åka hem, jag undrar förresten om jag varit med om att en fest varit så rolig dom senaste åren? Step it up, fest-världen.
Efter "flickväns-oskulden" var det som om snöbolls-effekten hade satts igång. Plötsligt var varje tjej en potentiell flickvän (istortsett, någon slags standard fanns ju även på denna nivå av partner-sökandet), och gick man några månader utan så var man plötsligt iskall. "Det sköna singel-livet" var ett begrepp som inte fanns, snarare "det tragiska singel-livet". Hade man ingen flickvän var det ett tecken på att man inte kunde FÅ en flickvän, därför var man per automatik tragisk och bra material för mobbare.
Pressen i att ständigt ha en flickvän vart enorm i årskurs 5, när Ken Larsson började. Han hävdade att han redan betat av 11 flickvänner och jag kände då att det var på tiden att sätta rejäl fart på mitt kärleksliv. 3 månader var normen, sen tog det slut. DOCK ska det, till mitt försvar, sägas att det faktist aldrig var jag som "dumpade", iallafall inte direkt. Indirekt är jag nog skyldig till ett och annat hjärtslitatande uppbrott med min totala frånvaro av "känslor", men för guds skull, det handlade om KRIG. Jag kunde inte bara låta en ny kille vara klassens självutnämnde Don Juan, inte utan fight.
Snart hade jag utökat mitt flickväns-CV ganska så rejält och även hunnit med att testa på lite par-orienterade tidsfördriv, som att ringa varandra, kramas, pussas (enbart när någon annan sa åt en att göra de, sånt kom absolut inte spontant), och en och annan långtradare (en väldigt lång puss, men absolut inte en kyss. Saliv utbyttes inte i någon högre grad) under ryska posten.
Den första kyssen var nog med Julia Lindholm (eller var det Frida Alenius?). Tomas Ljung och Frida Alenius(/Julia Lindholm, beroende på vem av dom det nu var jag var tillsammans med då) undervisade mig i ämnet. Man skulle ligga ovanpå varandra, med en kudde mellan benen (den la man helt oblygt där, för inte ville man att ett eventuellt stånd skulle skapa en pinsam situation), sätta läpparna mot varandra, öppna munnarna och sen sticka in tungan och vispa runt. Okej, så ligga, kudde, läpp, tunga. Got it. Jag körde, och det funkade rätt okej ändå, tycker jag. Det skulle vara kul att höra min dåvarandra partners betyg på mina första trevande steg mot att bemästra kyssens konst.
Den enda jag egentligen, med dagens mått mätt, skulle kunna kallat för en "riktig flickvän" torde väl vara Emelie Landerholm. Vi umgicks en del på fritiden, köpte presenter och delade faktiskt säng under ett läger i 6:an (där jag tidigt fick bekanta mig med kvinnors makt över män. En puss för att bädda sängen, superdeal tänkte jag).
Vi var tillsammans i två omgångar, den andra faktiskt rätt lång. Uppåt året skulle jag nog tippa på. Första gången demonstrerade jag min kraftfulla hunk-aura, genom att på hemsidan Kamrat skriva "Emelie Landerholm är snygg". Anna Hansson frågade om jag ville att hon skulle "make it happen" och jag, likt en upphöjd härskare, beordrade fotfolket att göra slag i saken. Megalomani, ja, men jag KUNDE ju! Efter att det hade tagit slut (för det gjorde det alltid ganska snart) satt jag en kväll vid middagsbordet och väntade på maten. Jag var inte sårad, inte ledsen, jag skulle ju fortsätta förlänga min lista i kampen om att peta ner Ken från tronen. Men så sa mamma (som inte visste att det var slut) något om att Emelie borde komma på middag någon dag, och då fick jag nog för första gången känslor utav "det slaget", så jag ursäktade mig och sprang till telefonen, knapprade med darriga fingrar in telefonnumret till Hågelbys lilla lantbutik som drevs utav hennes föräldrar. Hon var ofta där, eftersom hon hade sin häst i stallet intill. Back in black spelades på ovanvåningen och jag avverkade den ena sociala vänligheten efter den andra, av artighetsskäl. "Hej, det är Niklas. Är Emelie där?.... Hej, hur mår du? Har du ridit? Jaha, mattelektionen idag, fattade ingenting. Du, förresten..." och så skulle jag för första gången kliva ner från min jättepedistal och lyfta av mig min kungakrona. "..vill du bli tillsammans med mig igen?", sa jag, på exakt samma blyga, tysta, mumlande, darriga sätt som jag rabblade mina personuppgifter under sexårsverksamheten. Hon hörde självklart inte, och jag var således tvungen att samla modet ÄN EN GÅNG. Back in black snurrar vidare, jag tar tre djupa andetag, lägger telefonen mot magen och tänker "kom igen Niklas". Sen sa jag det igen, denna gången med tydlig och bestämd ton (dock med darret i behåll). Hon sa att hon skulle fundera på det, och bad mig vänta. Jag hörde att hon pratade med någon i bakgruden, fnissade lite lätt. Helvete så röda mina öron måste ha varit, tur att vi tog det via telefon. Sen återkom hon. Beskedet var positivt, hon tog mig tillbaka. Jag pustade ut, tror att jag bara slängde ur mig ett "åh, bra! tack! vi ses imorrn! hej!", för det var nog allt jag var kapabel att få fram i den jordbävningen som skakade runt mitt huvud. Jag kunde gå upp till mamma och säga "ja men när ska jag säga åt Emelie att komma då?"
Ska vi säga att vi fortsätter till helgen? Jag lovar.
PS. VARNING FÖR EPILEPSI!!! DS.
