Det ska sägas direkt att det här inlägget har jag slipat en del på. Inte för att få fram "Det yttersta inlägget", utan för att det vart något så mycket mer än jag från början kunde ana. Likt Jimi Hendrix legendariska Grönan-spelning, där han får feeling och jamar oavbrutet i 40 minuter, tills någon ansvarig rusar in och rycker ur sladden, har jag här själv fått springa in och rycka ur sladden, då de lätt kunde slutat i något slags.. Ja, kvällstidning-uthäng av mina forna klasskamrater, och där rör jag mig inte gärna.
Det här är ett inlägg om att växa upp.

När sommarlovet sakta led mot sitt slut och årskurs 4 kunde skönjas i horisonten, så ställdes vi inför ett vägskäl. Bakom oss hade vi lågstadiet, en tid för barn, och framför oss hägrade mellanstadiet, en tid för ungdomar ("äldre barn" kanske är en mer korrekt term IDAG, men DÅ var man väldigt mycket mer än ett barn). Det var nu dags att välja, skulle man ta steget direkt, eller skulle man dröja kvar vid den trygga barndomen?

Nåja, riktigt så enkelt var det inte. Visst, vi var numera tvåsiffriga till åldern och hade avancerat ett snäpp på skolans klass-skala. Men innerst inne var vi ju fortfarande samma mjölktandade, tv-spels-fanatiska pojkbandsfrillor, i en ett år äldre tappning utav oss själva. Mitt tydligaste minne av skolstarten 1999 är att jag fyllde 10 år samma dag. Fy fan, vilket hån. Här är man uppväxt med att vakna till frukost på sängen och paket, och istället tvingas man iväg till skolan. Ingen frukost på sängen, inga paket. Iväg och ha upprop och räkna matte och få en ny sittplats tilldelad. Grattis på födelsedagen.

Men tillbaka till det där vägskälet, för det är nog bland det mest intressanta som kommer tas upp i den här bloggen. Det må vara att detta vägskäl inte närmade sig dom flesta av oss förrän året efter, i 5:an (några late-bloomers dröjde ända till 6:an och FREAKSEN fick vänta till högstadiet), men jag kan tänka mig hur detta vägskäl måste ha varit som upptryckt i ansiktet på Adam Widercrantz under hela det gågna sommarlovet. Vartefter veckorna gick passerade han den ena enkelriktad-skylten efter den andra. Det fanns ingen återvändo.
Ni vet vad jag talar om.
Atleten Adam, som växt upp med att duscha med andra killar varenda dag, var den förste att stoltsera med en svintoboll av pubishår kring sin penis. Vi andra kunde bara häpna. Fascineras. Och inse vilka barn vi själva var.
Adam skämdes nämligen inte över detta, utan bjöd oblygt på sig själv efter varje gymnastiklektion. Det fanns ingen som helst tveksamhet när kalsongerna föll till golvet, han brydde sig inte ens om att köra handduks-tricket (som en annan kör än idag), utan gick totalblottad genom omklädningsrummet in i duschen och tvättade sig. Där och då måste Adam ha haft ett psyke starkt nog att kunna kliva rakt in i en VM-final.
Det finns väl inte så mycket mer att säga kring könshåret, egentligen, som inte redan är sagt (och som inte leder in på obehagliga sidospår). Det skedde väl ingen direkt utomjordingifiering av Adam, eftersom Robin Hembergs gener snabbt hoppade på hår-tåget. Johan Söderman var nummer tre i skaran, och efter det var det hela rätt avdramatiserat.

Jag själv anslöt mig till den växande kukhårs-skaran någonstans i mellanlandet 4:an-5:an (var det senare tänker jag inte erkänna det), troligtvis under ett sommarlov.

I paketet "könshår" ingick även "armhålehår" och i vissas (läs: Adams) fall "brösthår". Adam kunde, redan innan jag själv fått könshår, stoltsera med en klunga hår lokaliserad mellan hans båda välpumpade bröstmuskler (mer än jag har idag, även om det tagit fart det senaste halvåret).

När vi ändå är inne på tema hår och Adam Widercrantz; RÄTTA MIG om jag har fel, men Adam, visst drog du runt med ett skäggstubb redan i årskurs 6, som du fick hålla efter med hyvel och apparat?

I och med könshårets entré i våra mellangärden, så genomgick vi även "det sexuella uppvaknandet". Nåja, vi började i vart fall intressera oss mer och mer för dom sex tjejerna vi hade i klassen. Sex tjejer på tolv killar, mitt i en hormon-tornado. Jag gjorde en snabb kalkyl över situationen, insåg att 0,5 tjejer per kille var på tok för dåliga siffror för att jag skulle ge mig in i leken, och roffade istället åt mig Therese Eriksson, från 4 grön. Robin Hemberg fick ta del av mina uträkningar och fattade samma beslut som mig, alltså att söka sig till andra klasser. Vi såg oss som två missionärer (vad ställningen "missionären" innebar var något jag inte hade en susning om på den tiden), ute på nya marker, upptäckandes nya raser. Fast medan jag tog mig till den andra skolbyggnaden så var Robin lat, och gick bara genom dörren som anslöt vårat klassrum med 5 blå och roffade åt sig Elin (efternamn, någonting med Hejd.. eller?). Å andra sidan, att så tidigt ge sig in i en högre division, hatten av för Robin.
Jag var nöjd med mitt kap. Jag hade någon som jag kunde kalla för "min tjej" och de räckte gott och väl. Kramar och sånt var inget jag ägnade någon tid åt. Det fanns inte ens i mina tankar att ägna mig åt sånt, jag kände ju inte denna människa. Vi gjorde slut efter tre månader (förövrigt en slags gyllene siffra när de kommer till det tunna kapitlet kallat "mitt kärleksliv"). Orden som sades var väl något i stil med "jag har inga känslor för dig längre". "Känslor?", tänkte jag. Jag vart glad när jag spelade tv-spel och arg när mamma drog ur sladden, that's it. Vad snackade hon om för känslor? Det var hur som helst inga hard feelings. Vi hade träffats någon vecka innan vi vart tillsammans, när jag fick (tack vare mina vänner Alexander Hildingsson och Robin Hemberg) komma på hennes födelsedagsfest, faktiskt den första festen jag var på faktiskt. Och oj, vad den satte ribban högt. Det bjöds på korv med bröd (rolig historia på detta, Patrik Ohlsson ska på ett kalas (hos Adam?) ha sagt de bevingade orden "fem korvar i handen, annars går jag". Patrik ska dock enligt uppgift ha gått ner en hel del idag.), glass, serpentiner och ett helt främmande inslag i min värld: dans. När korven och glassen var äten (var och en för sig) dukades bord och stolar undan och lämnade ett golv lika stort som, i alla fall för oss blyga nybörjar-festare, stilla havet. Vem vågade sig ut först? HUR dansar man? Är det meningen att man ska dansa med tjejerna också? Ska man sjunga med i låtarna? När tillräckligt många modiga själar hade vågat bryta den is som dansgolvet hånade oss med, så slängde jag mig ut i de okända. I'm Blue dunkade ut ur högtalarna, en strobe blinkade frenetiskt (ett ögonblick jag minns med enorm ångest, eftersom Hardcore Superstar året efter släppte videon till låten Liberation, där Voxpops programledare förklarar att "i slutet av videon, när dom står uppe på däck, blinkar det så pass mycket att många kanaler väljer att inte visa den. Detta pga risken för epeleptiska anfall." Jag hade nu epilepsi, trots att jag knappt visste vad det var, det var jag ÖVERTYGAD om) och överallt stod ängsliga 10-åringar och utforskade dansen värld, där den enda kunskapskällan var (givetvis): Voxpop. Jag körde ett säkert kort: hopp-dansen. Jag letade helt enkelt upp ett utrymme, helst 50x50 cm, där jag ställde mig och hoppade upp och ner. Ibland i takt till musiken, men oftast inte. Sen sjöng jag med i varenda låt. Nå, skratta ni, den dansen ledde i vart fall till att jag haffade festen host, födelsedagsbarnet själv.
En person stod inte pall för trycket dansgolvet skapade. Pontus Chressman lämnade festen i ett tidigt skede, och hans sällskap Fredrik Johansson tedde sig till mig när jag inte hoppade och sjöng. Fredde var inte mycket av en dansare, så jag delade gladeligen med mig av mina kunskaper. Det var början på en lång och fin vänskap.
Vid 22 var det dags att åka hem, jag undrar förresten om jag varit med om att en fest varit så rolig dom senaste åren? Step it up, fest-världen.

Efter "flickväns-oskulden" var det som om snöbolls-effekten hade satts igång. Plötsligt var varje tjej en potentiell flickvän (istortsett, någon slags standard fanns ju även på denna nivå av partner-sökandet), och gick man några månader utan så var man plötsligt iskall. "Det sköna singel-livet" var ett begrepp som inte fanns, snarare "det tragiska singel-livet". Hade man ingen flickvän var det ett tecken på att man inte kunde FÅ en flickvän, därför var man per automatik tragisk och bra material för mobbare.
Pressen i att ständigt ha en flickvän vart enorm i årskurs 5, när Ken Larsson började. Han hävdade att han redan betat av 11 flickvänner och jag kände då att det var på tiden att sätta rejäl fart på mitt kärleksliv. 3 månader var normen, sen tog det slut. DOCK ska det, till mitt försvar, sägas att det faktist aldrig var jag som "dumpade", iallafall inte direkt. Indirekt är jag nog skyldig till ett och annat hjärtslitatande uppbrott med min totala frånvaro av "känslor", men för guds skull, det handlade om KRIG. Jag kunde inte bara låta en ny kille vara klassens självutnämnde Don Juan, inte utan fight.
Snart hade jag utökat mitt flickväns-CV ganska så rejält och även hunnit med att testa på lite par-orienterade tidsfördriv, som att ringa varandra, kramas, pussas (enbart när någon annan sa åt en att göra de, sånt kom absolut inte spontant), och en och annan långtradare (en väldigt lång puss, men absolut inte en kyss. Saliv utbyttes inte i någon högre grad) under ryska posten.

Den första kyssen var nog med Julia Lindholm (eller var det Frida Alenius?). Tomas Ljung och Frida Alenius(/Julia Lindholm, beroende på vem av dom det nu var jag var tillsammans med då) undervisade mig i ämnet. Man skulle ligga ovanpå varandra, med en kudde mellan benen (den la man helt oblygt där, för inte ville man att ett eventuellt stånd skulle skapa en pinsam situation), sätta läpparna mot varandra, öppna munnarna och sen sticka in tungan och vispa runt. Okej, så ligga, kudde, läpp, tunga. Got it. Jag körde, och det funkade rätt okej ändå, tycker jag. Det skulle vara kul att höra min dåvarandra partners betyg på mina första trevande steg mot att bemästra kyssens konst.

Den enda jag egentligen, med dagens mått mätt, skulle kunna kallat för en "riktig flickvän" torde väl vara Emelie Landerholm. Vi umgicks en del på fritiden, köpte presenter och delade faktiskt säng under ett läger i 6:an (där jag tidigt fick bekanta mig med kvinnors makt över män. En puss för att bädda sängen, superdeal tänkte jag).
Vi var tillsammans i två omgångar, den andra faktiskt rätt lång. Uppåt året skulle jag nog tippa på. Första gången demonstrerade jag min kraftfulla hunk-aura, genom att på hemsidan Kamrat skriva "Emelie Landerholm är snygg". Anna Hansson frågade om jag ville att hon skulle "make it happen" och jag, likt en upphöjd härskare, beordrade fotfolket att göra slag i saken. Megalomani, ja, men jag KUNDE ju! Efter att det hade tagit slut (för det gjorde det alltid ganska snart) satt jag en kväll vid middagsbordet och väntade på maten. Jag var inte sårad, inte ledsen, jag skulle ju fortsätta förlänga min lista i kampen om att peta ner Ken från tronen. Men så sa mamma (som inte visste att det var slut) något om att Emelie borde komma på middag någon dag, och då fick jag nog för första gången känslor utav "det slaget", så jag ursäktade mig och sprang till telefonen, knapprade med darriga fingrar in telefonnumret till Hågelbys lilla lantbutik som drevs utav hennes föräldrar. Hon var ofta där, eftersom hon hade sin häst i stallet intill. Back in black spelades på ovanvåningen och jag avverkade den ena sociala vänligheten efter den andra, av artighetsskäl. "Hej, det är Niklas. Är Emelie där?.... Hej, hur mår du? Har du ridit? Jaha, mattelektionen idag, fattade ingenting. Du, förresten..." och så skulle jag för första gången kliva ner från min jättepedistal och lyfta av mig min kungakrona. "..vill du bli tillsammans med mig igen?", sa jag, på exakt samma blyga, tysta, mumlande, darriga sätt som jag rabblade mina personuppgifter under sexårsverksamheten. Hon hörde självklart inte, och jag var således tvungen att samla modet ÄN EN GÅNG. Back in black snurrar vidare, jag tar tre djupa andetag, lägger telefonen mot magen och tänker "kom igen Niklas". Sen sa jag det igen, denna gången med tydlig och bestämd ton (dock med darret i behåll). Hon sa att hon skulle fundera på det, och bad mig vänta. Jag hörde att hon pratade med någon i bakgruden, fnissade lite lätt. Helvete så röda mina öron måste ha varit, tur att vi tog det via telefon. Sen återkom hon. Beskedet var positivt, hon tog mig tillbaka. Jag pustade ut, tror att jag bara slängde ur mig ett "åh, bra! tack! vi ses imorrn! hej!", för det var nog allt jag var kapabel att få fram i den jordbävningen som skakade runt mitt huvud. Jag kunde gå upp till mamma och säga "ja men när ska jag säga åt Emelie att komma då?"


Ska vi säga att vi fortsätter till helgen? Jag lovar.

 PS. VARNING FÖR EPILEPSI!!! DS.