Voxpop - extramaterial!!!
Jag skulle vilja återkoppla lite till föregående inlägg nu, eftersom jag i efterhand har insett hur ofantligt mycket jag missade. Tack vare mina vänner Tom, David och Patrik, har jag friskat upp mitt Voxpop-fack och tänkte nu komplettera tidigare inlägg. Se detta som ett bonusspår, eller ett expansion-pack.
Ett fenomen som slog igenom i Sverige i samband med Voxpop är pojkband. Boyzone, Backstreet Boys, Westlife, N' Sync, Five och A1. Vem som helst kan se den röda tråden som tog dessa män från pojkrummens speglar och låtsasmikrofoner till arenor världen runt, sprängfyllda med skrikande flickor som (tyvärr för artisterna, som nog gärna hade klippt några groupies efter avverkat gig) ännu inte blivit byxmyndiga. Dom var alla snygga, fjolliga (vissa mer, andra mindre, men då gränsade de mer till att vara en renodlad popgrupp. Det fjolliga var en viktig ingrediens, se de som rosetten man gör av ett presentsnöre till födelsedagspaket) och deras stil vart rådande modenorm. Hade Nick Carter en mittbena, då tvingades varenda frisör lyssna till "mittbena, som Nick Carter, tack!". Det bör dock nämnas att pojkbandens storhetstid var oerhört kort hos oss killar (ingen kan med handen på hjärtat säga att Backstreets Back var en dålig låt, hur tuff man än är), kanske hade dom sina golden years runt 1997-1998, ett litet smygande in på 1999, men 2000 var det definitivt ÖVER. Men tjejerna, dom höll hårt i sina homo-doftande, skönsjungande, dansande pojkar, långt in på 2000-talet (och kanske än idag, Marina Wistrand?) och hoppades innerligt att Brian McFadden skulle ta sitt förnuft till fånga och återförenas med sina forna kollegor i Westlife. Homo-doftande ja. Kan det vara så att nådastöten för pojkbanden var att ordet "bög" plötsligt slängdes in i våra vokabulär? För inte kunde det väl finnas något bögigare än att fem killar beslutar sig för att dansa och sjunga tillsammans? Vi hetrosexuella ägnade oss ju hellre åt rock, som Smoke on the water. Plötsligt ville vi inte kännas vid att vi själva dansat och mimat som om vi vore Five, för vi var ju inte bögar! (Jag minns hur min Backstreet Boys-keps fick finna sig i att placeras längst bak i garderoben, bland galonbyxor och raggsockor.)
Ur varje pojbands aska gick det alltid att vaska fram en eller flera soloartister. Nick Carter, Ronan Keating, Justin Timberlake, Brian McFadden och Robbie Williams. Och som om inte DET VAR NOG, syskon till stjärnorna fick en räkmacka in i rampljuset. (Aaron Carters I Want Candy (som man inte riktigt förstod hurvida den handlade om godis, en flicka vid namn Candy, eller kokain) hatade vi redan första gången den nådde våra öron. Vem fan var den där pojkspolen att tjäna miljoner på att hans bror var känd?! Man ville bara spy.)
Men bland all denna dynga så kom det ju faktiskt fram en hel del kvalité (som tidigare uppräknade band, se inlägg: "Per (Pär?), Voxpop & SNAKE!!!")
Ett band jag skäms över att jag glömde, som faktiskt var väldigt, VÄLDIGT stora bland oss killar som följde Voxpop: LOK.
Ska jag ens behöva förklara hur TUNGT dehär är för en 10-åring? Vadå, där går han omkring med en kamera fast-tejpad på magen och skriker "FLYTTA PÅ ER, NI ÄR I VÄGEN!" och har en tuff jävla i-don't-give-a-shit-about-Nick-Carter-frilla och gitarren är så distad att den låter trasig och det börjar brinna och dom är ju garanterat TATUERADE! (Alla ni överdriva Extreme Home-makeover-OH MY GOD-skrikare, NU om någon gång passar ett fett "OH MY GOD!")
Dock
Ingen tidsepok har klarat sig utan en värdelös och oseriös, men ändå superhyllad artist. (Nu är de rätt pinsamt att den enda jag kan räkna upp, förutom den som jag snart kommer hugga huvudet av, är Günther, men jag VET att det kryllar av dom.) 1990-talet var väl extra drabbat av dessa, med tanke på att allt blev en musikvideo, som spreds via TV till lättunderhållna ungdomar som var villiga att ta till sig allt som kan erbjuda 2 minuters stimulans.
Men den värsta av alla (och här ska jag väl peta in ett tack till Tom Tevall, som snabbt påpekade min miss) var ju Dr. Bombay, senare Dr. McDoo (och Carlito, latino-versionen).
Värre smörja har aldrig spridits i sådan fart och utbreddhet. En "svensk-dansk" med brun-utan-sol, Mahatma Gandhi-brillor, en turban och ett lösskägg på det. JA!, allt som krävs för att bli en stjärna 1998. Snabba verser där man avverkar x-antal fördomar om Indien, rimmande refränger om max sex ord och saken var biff, ALLA låtar fastande! (Jag gör en snabb-research på området och sitter förtillfället och sjunger, till mitt stora förtret, med i Calcutta as we speak.) Varenda video Dr. Bombay fick in i Voxpop resulterade i jordskredssegrar, och låten S.O.S slog alla tidigare rekordi inringda röster, den MANGLADE rakt igenom allt motstånd.
Det märkligaste jag upplevt i mitt musikliv torde vara när jag kom hem till mina kusiner och såg att deras PAPPA hade köpt Rice and Curry, och då ska de sägas att jag sett Venom uppträda mitt på ljusa dagen, med makalösa 48 förstärkare, men dehär, det vara bara fel och läskigt. Dr. Bombay var som en sekt, en något lättsam sådan förvisso, men folk var som under hypnos. Som Dr. McDoo fick denne nagel i ögat dock inget fäste, allt jag kan erinra mig är en video i Voxpop. Och inte är väl de så konstigt, det är ju inte alls lika kul att försöka skämta om whiskey och snålhet, som de är att skämta om en fattig befolkning som pratar som dom vore tagna ur en Disney-film och som dessutom bor bland tigrar. Dessutom visste ju vi, Dr. Bombays målgrupp, ingenting om Skottland, inte ens whiskey kände vi till. Nej, där sköt han sig rejält i foten.
Och följande stycke är jag en aning tveksam till. Det bör absolut vara med, men jag får känslan av att det kommer gjuta in en bild av Voxpop-generationen som den barnsligaste någonsin. Nåväl. Fyra danskar och ett amerikansk kulturarv.
En slags Dr. Bombay-effekt, man tar ett välkänt begrepp, gör en lättnynnad melodi, slänger in smeten i en rolig musikvideo och violá, du har en dunder-mega-super-hit. Du kommer aldrig hitta något underliggande budskap, något djup, någon mening, om du lusläser texterna i skivhäftet. Det finns ingenting!
När jag tänker efter är det inte ett dugg konstigt att vi var så snabba att ta åt oss utav våra föräldrars musiksmak, att artister som Iron Maiden, Metallica och KISS hade en ny vår i och med vår generation. Eller att vi med svettiga händer och hungriga sinnen roffade åt oss singlar av Petter, Eminem eller Red Hot Chili Peppers, för det VAR NÅGONTING! Där fanns det något som vi varit svältfödda på!
Härmed tycker jag att vi slår fast att INGEN som sjungit med i Barbie Girl eller S.O.S har någon som helst rätt att klanka ner på artister som Tokio Hotel eller Justin Bieber, för där sker iallafall någonting (om så bara ett uns) som våra fejk-indier och tuggummi-pop-skräp inte kunde förmå att få ut i sina superfärdiga skitmallar som producenter världen över strösslade kring sig likt kondomer i Röda Korsets Afrika-byar. Fan vad arg jag är!
Nu ska jag börja blogga ordentligt igen.
Ett fenomen som slog igenom i Sverige i samband med Voxpop är pojkband. Boyzone, Backstreet Boys, Westlife, N' Sync, Five och A1. Vem som helst kan se den röda tråden som tog dessa män från pojkrummens speglar och låtsasmikrofoner till arenor världen runt, sprängfyllda med skrikande flickor som (tyvärr för artisterna, som nog gärna hade klippt några groupies efter avverkat gig) ännu inte blivit byxmyndiga. Dom var alla snygga, fjolliga (vissa mer, andra mindre, men då gränsade de mer till att vara en renodlad popgrupp. Det fjolliga var en viktig ingrediens, se de som rosetten man gör av ett presentsnöre till födelsedagspaket) och deras stil vart rådande modenorm. Hade Nick Carter en mittbena, då tvingades varenda frisör lyssna till "mittbena, som Nick Carter, tack!". Det bör dock nämnas att pojkbandens storhetstid var oerhört kort hos oss killar (ingen kan med handen på hjärtat säga att Backstreets Back var en dålig låt, hur tuff man än är), kanske hade dom sina golden years runt 1997-1998, ett litet smygande in på 1999, men 2000 var det definitivt ÖVER. Men tjejerna, dom höll hårt i sina homo-doftande, skönsjungande, dansande pojkar, långt in på 2000-talet (och kanske än idag, Marina Wistrand?) och hoppades innerligt att Brian McFadden skulle ta sitt förnuft till fånga och återförenas med sina forna kollegor i Westlife. Homo-doftande ja. Kan det vara så att nådastöten för pojkbanden var att ordet "bög" plötsligt slängdes in i våra vokabulär? För inte kunde det väl finnas något bögigare än att fem killar beslutar sig för att dansa och sjunga tillsammans? Vi hetrosexuella ägnade oss ju hellre åt rock, som Smoke on the water. Plötsligt ville vi inte kännas vid att vi själva dansat och mimat som om vi vore Five, för vi var ju inte bögar! (Jag minns hur min Backstreet Boys-keps fick finna sig i att placeras längst bak i garderoben, bland galonbyxor och raggsockor.)
Ur varje pojbands aska gick det alltid att vaska fram en eller flera soloartister. Nick Carter, Ronan Keating, Justin Timberlake, Brian McFadden och Robbie Williams. Och som om inte DET VAR NOG, syskon till stjärnorna fick en räkmacka in i rampljuset. (Aaron Carters I Want Candy (som man inte riktigt förstod hurvida den handlade om godis, en flicka vid namn Candy, eller kokain) hatade vi redan första gången den nådde våra öron. Vem fan var den där pojkspolen att tjäna miljoner på att hans bror var känd?! Man ville bara spy.)
Men bland all denna dynga så kom det ju faktiskt fram en hel del kvalité (som tidigare uppräknade band, se inlägg: "Per (Pär?), Voxpop & SNAKE!!!")
Ett band jag skäms över att jag glömde, som faktiskt var väldigt, VÄLDIGT stora bland oss killar som följde Voxpop: LOK.
Ska jag ens behöva förklara hur TUNGT dehär är för en 10-åring? Vadå, där går han omkring med en kamera fast-tejpad på magen och skriker "FLYTTA PÅ ER, NI ÄR I VÄGEN!" och har en tuff jävla i-don't-give-a-shit-about-Nick-Carter-frilla och gitarren är så distad att den låter trasig och det börjar brinna och dom är ju garanterat TATUERADE! (Alla ni överdriva Extreme Home-makeover-OH MY GOD-skrikare, NU om någon gång passar ett fett "OH MY GOD!")
Dock
Ingen tidsepok har klarat sig utan en värdelös och oseriös, men ändå superhyllad artist. (Nu är de rätt pinsamt att den enda jag kan räkna upp, förutom den som jag snart kommer hugga huvudet av, är Günther, men jag VET att det kryllar av dom.) 1990-talet var väl extra drabbat av dessa, med tanke på att allt blev en musikvideo, som spreds via TV till lättunderhållna ungdomar som var villiga att ta till sig allt som kan erbjuda 2 minuters stimulans.
Men den värsta av alla (och här ska jag väl peta in ett tack till Tom Tevall, som snabbt påpekade min miss) var ju Dr. Bombay, senare Dr. McDoo (och Carlito, latino-versionen).
Värre smörja har aldrig spridits i sådan fart och utbreddhet. En "svensk-dansk" med brun-utan-sol, Mahatma Gandhi-brillor, en turban och ett lösskägg på det. JA!, allt som krävs för att bli en stjärna 1998. Snabba verser där man avverkar x-antal fördomar om Indien, rimmande refränger om max sex ord och saken var biff, ALLA låtar fastande! (Jag gör en snabb-research på området och sitter förtillfället och sjunger, till mitt stora förtret, med i Calcutta as we speak.) Varenda video Dr. Bombay fick in i Voxpop resulterade i jordskredssegrar, och låten S.O.S slog alla tidigare rekordi inringda röster, den MANGLADE rakt igenom allt motstånd.
Det märkligaste jag upplevt i mitt musikliv torde vara när jag kom hem till mina kusiner och såg att deras PAPPA hade köpt Rice and Curry, och då ska de sägas att jag sett Venom uppträda mitt på ljusa dagen, med makalösa 48 förstärkare, men dehär, det vara bara fel och läskigt. Dr. Bombay var som en sekt, en något lättsam sådan förvisso, men folk var som under hypnos. Som Dr. McDoo fick denne nagel i ögat dock inget fäste, allt jag kan erinra mig är en video i Voxpop. Och inte är väl de så konstigt, det är ju inte alls lika kul att försöka skämta om whiskey och snålhet, som de är att skämta om en fattig befolkning som pratar som dom vore tagna ur en Disney-film och som dessutom bor bland tigrar. Dessutom visste ju vi, Dr. Bombays målgrupp, ingenting om Skottland, inte ens whiskey kände vi till. Nej, där sköt han sig rejält i foten.
Och följande stycke är jag en aning tveksam till. Det bör absolut vara med, men jag får känslan av att det kommer gjuta in en bild av Voxpop-generationen som den barnsligaste någonsin. Nåväl. Fyra danskar och ett amerikansk kulturarv.
En slags Dr. Bombay-effekt, man tar ett välkänt begrepp, gör en lättnynnad melodi, slänger in smeten i en rolig musikvideo och violá, du har en dunder-mega-super-hit. Du kommer aldrig hitta något underliggande budskap, något djup, någon mening, om du lusläser texterna i skivhäftet. Det finns ingenting!
När jag tänker efter är det inte ett dugg konstigt att vi var så snabba att ta åt oss utav våra föräldrars musiksmak, att artister som Iron Maiden, Metallica och KISS hade en ny vår i och med vår generation. Eller att vi med svettiga händer och hungriga sinnen roffade åt oss singlar av Petter, Eminem eller Red Hot Chili Peppers, för det VAR NÅGONTING! Där fanns det något som vi varit svältfödda på!
Härmed tycker jag att vi slår fast att INGEN som sjungit med i Barbie Girl eller S.O.S har någon som helst rätt att klanka ner på artister som Tokio Hotel eller Justin Bieber, för där sker iallafall någonting (om så bara ett uns) som våra fejk-indier och tuggummi-pop-skräp inte kunde förmå att få ut i sina superfärdiga skitmallar som producenter världen över strösslade kring sig likt kondomer i Röda Korsets Afrika-byar. Fan vad arg jag är!
Nu ska jag börja blogga ordentligt igen.
Per (Pär?), Voxpop och SNAKE!!!
Egentligen är de ju förbannat töntigt, dehär jag gör nu, men jag borde väl be om ursäkt för tomrummet den här bloggen lämnat efter sig när det inte har uppdaterats. Detta har helt enkelt berott på att jag inte haft den rätta feelingen, och således vill jag inte sitta här och skriva ner en massa smörja för att tillfredställa populaset, för det som skrivs HÄR, det ska fanemig vara kvalité, annars kan det vara.
Först och främst: åren 1998-1999, JÖSSES vad det hände saker!
Det börjar med att Stockholm utses till Europas kulturhuvudstad, Bill Clinton anklagas för att ha knullat snett med en praktikant vid namn Monica Lewinsky (bara fyra dagar efter att Paula Jones anklagat honom för sexuella trakasserier. Det blåste kring Clinton), i Belgien blir då 10 år gamla Natascha Kampusch kidnappad utav Wolfgang Priklopil och lyckas fly först 8 år senare, Sverige vinner VM-guld i hockey, "torskar" kriminaliseras, i fotbolls VM slår slår Frankrike Brasilien i finalen med 3-0 på hemmaplan, Hammarby IF slutar trea som nykomling i Allsvenskan och kent släpper den utomjordiskt bra plattan Hagnesta Hill.
OCH, allas vår favoritklass blå, årgång 1989, går från lågstadie till mellanstadie!
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, vi har trots allt en hel årskurs att avverka innan mellanstadiet tas an.
Klass 3 blå får sitt första smakprov av överklass
Per. Per va en speciell kille. Samtliga medlemmar i 3 blå kunde kategoriseras som medelklass. Ingen hade det supertight ekonomiskt, och ingen badade i fördelarna som en generös plånbok kunde erbjuda (det skulle väl möjligtvis varit Jessika Magnusson, men det är inte alls samma sak som det jag nu ska berätta om).
Per var ny i klassen inför 3:an, och aldrig någonsin har uttrycket "katt bland hermeliner" haft ett tydligare exempel in real life. Per kom i skjorta, jeans, vattenkammat och finskor. Varje dag. Visst, vi hade alla blivit påtvingade denna utstyrsel någongång i våra hitills 10 åriga liv, men den stora skillnaden var att våra skjortor kom från Kappahls barnavdelning, medan Per (nu när jag tänker efter, kan han til loch med ha stavat det Pär? Vi gör som så att vi använder Pär i resten av texten) bar skräddarsydda sådana ifrån la chemiserie traditionnelle. Han bar upp denna outfit med en näsa placerad snobbigt högt i skyn, och ett tal hämtat från 1700-talets adel. Som om inte detta var nog för att sticka i ögonen oss, så spelade han även golf. GOLF! Har en 10 åring någonsin spelat golf tidigare? (svensk kanske bör tilläggas, med tanke på dom många 14 åringarna som det snackas om borta i Singapore.) Att han även bar glasögon och var skelögd kan ses som strössel på denna mobboffer-glass. Och han hette PÄR! Tidigare hade mobbning inte riktigt slagit igenom i min klass. Visst, Alexander Hildingsson tillhörde den skara som fick vågens mätare att snurra till ordentligt när dom ställde sig på den, men det var aldrig någon som gav sig på honom för hans vikt. Inte var det heller någon som gav sig på Alexandre Pripp för hans franska bakgrund, eller Johan Söderman för hans rödhårighet. Vi övriga hade helt enkelt inget brinnande intresse att peka ut detta med hånfulla toner för dom. (Jag trodde dock, när vi började 1:an och fick klasslista med adress och telefonnummer, att det var totalkört för mig. Det var nämligen bara jag, Alexander Hildingsson och Thomas Zetterberg vars telefonnummer började på 607, övriga nyttjade 778-nummer. Jag kan inte tala för dom andra, men jag klarade mig ifrån detta.) Men Pär var ett potpurri, en jävla tombola, av potentiella retobjekt. Det var inte möjligt att motstå. Han lämnade vår klass innan övergången till mellanstadiet. Jag har ingen aning hur det går för honom idag, antagligen oförskämt bra.
Jag ska inte skriva något i sten, men jag är relativt säker på att det var i 3:an vi började intressera oss för musik-programmet Voxpop. Voxpop gick helt enkelt ut på att en skara musikvideos spelades upp, man ringde in och röstade och genom något slags seriesystem vaskade man fram två finalister och slutligen "den bästa videon", fast det var väl främst låten folk röstade på . Jag och Tom kom varje vecka med en egen tabell över veckans segrare, "bubblar" och allt där emellan, som vi febrigt diskuterade sinsemellan. Nu när jag spanar in Voxpops vinnare, så ser jag att Hanson deltog redan 1997, vilket raserar min tidigare tes. Jag minns ju klart och tydligt hur vi ofta lekte Hanson på musiklektionerna. Robin var alltid Zac, jag var Taylor och Richard fick ta rollen som den lite för gamla Isaac. Om jag ska totalkrossa min tes så kan jag ta upp att Spice Girls vann första säsongen med Wannabe, en låt vi alla kan, och således kan man mer eller mindre slå fast at vi följde programmet from säsong 1. Detta är å andra sidan totalt ointressant, eftersom det är programmet i sig jag vill avhandla i detta stycke, därför kommer jag vara super-punkig och strunta i allt vad tidsföljd heter. Det blir lättast så.
Den tidigaste videon jag kan erinra mig är i vartfall Celine Dions - My heart will go on, från filmen Titanic. Jag hatade där och då både låten och filmen, och ska jag vara helt ärlig har jag (löjligt nog, måhända) ännu inte sett hela filmen och inte ägnat en minut åt Celine Dion. Något som däremot föll mig (och alla andra pojkar i åldersspannet 7-20) i smaken var efterföljande vinnare: The Offspring - Pretty fly (for a white guy). Give it to me baby, aha-aha! ALLA gick den hösten runt och imiterade den gälla aha-aha!-stämman som den super-nördige vita mannen (som många trodde va en medlem i bandet, men som alltså bara var en inhyrd skådis, och som förvirrade det ännu mer när han dök upp igen, i videon Why don't you get a job?) som så uppenbart försökte vara svart, men gjorde alla klassiska whiteman-wannabe-blackman-mistakes. Låten i sig är (idag) inte en superbra låt, men likväl fruktansvärt kraftig nostalgi.
Många artister fick sitt genombrott i mitt musikuniversum tack vare Voxpop. Eminem, Eagle-eye Cherry, Bloodhound Gang, The Offspring, Markoolio, Backstreet Boys, Scooter, Teddybears Sthlm, Petter, Wheatus, Eiffel 65, Limp Bizkit, Rammstein och Bomfunk Mc's gick alla Voxpop-vägen, från 2 minuters videosnutt på tv till hela album i min CD-kollektion. Bomfunk Mc's ja. Freestyler, kan det vara den låten som plockar flest poäng i nostalgi-mästerskapet?
Den finalen jag tydligast minns är Metallica - Nothing else matters (symfoni-tappningen, live i San Francisco) mot Bloodhound Gang - The Bad Touch. Jag hejade maniskt på Metallica, även om jag gillade Bloodhounds låt också, men den var inte på långa vägar lika ÄKTA som när James skriker ut ett "yeah, YEAH, YEEEAAAH!!" innan han bränner av ett känsloladdat solo som vackert fadear ut till symfonins klingande harpor, trianglar och stråkar. Jag ringde in 10 gånger, vilket resulterade i en telefonräkning på 99 kronor som mamma och pappa fick betala. Tyvärr vann Bloodhound Gang (enligt Wikipedia, ett påstående jag INTE är beredd att köpa. Jag vågar spela på att Metallica sopade hem det).
Kul kuriosa: när jag för, ska vi säga 4½ år sen (2006?) spenderade en midsommar ute på Möja, med Andreas Benner och Jonathan Benner, så efterfrågades musik. Andreas (som var husvärd) CD-samling är knappt värd att nämnas, då den bestod utav Smurfhits, Absolute Music (27, 34, 45, 46, 47, 51?) och någon Jan Johansen-skiva, så jag la mitt hopp till att Jonte skulle ha något spännande på telefonen. Själv hade jag endast Metallica - Orion, eftersom jag använde denna som ringsignal. Detta visade sig vara den största vinstlotten jag och Andreas någonsin dragit. Jontes mobil innehöll nämligen bara dom dängigaste dängorna som passerat vår generation. Där fanns Chop Suey, Teenage Dirtbag, Vi Drar Till Fjällen, The Kids Aren't Allright, I'm Blue, Nothing Else Matters osv. Och självklart: Freestyler. Jag tror vi skrek, högt, när shuffeln beslutade sig för att smyga igång det blippande introt till den finska one-hit-wonder duons flaggskepp.
Vår generation har Voxpop (ska vi kallas oss Voxpop-generationen?) att tacka för otroligt mycket. Nordman byttes mot Eminem, Smurfhits byttes mot Markoolio (vilket egentligen bör sorteras in i samma fack) och Mora Träsk byttes mot Bloodhound Gang. Det var ett nödvändigt rotuppslitande, eftersom jag än idag ser folk som på fullaste allvar tycker att Mora Träsk och Markoolio har något, och det skrämmer mig. Dessa människor har inte upplevt Voxpop och är således lost causes, och då kan dom LIKA GÄRNA sluta på Plattan med en heroin-spruta i venen.
Meningen var nog att Voxpop skulle bli min musikaliska revolt, främst mot min pappa, eftersom mammas skivsamling var ungefär lika imponerande som Andreas (Ronja Rövardotter, Pernilla Wahlgren och Tommy Nilsson) och där räckte det med att jag gick från Smurfhits (ja, jag var i det träsket, det tänker jag inte sticka under stol med) till Backstreet Boys (jajamensan, där var jag också. Sektion B1, Globen, 1998), mer eller mindre. Det återstod alltså bara att göra revolt mot pappa, och det skulle väl inte vara några större problem, med tanke på vad som komma skulle. Artister som Eminem, Slipknot, System Of A Down, Limp Bizkit och Scooter skulle utan tvekan få vilken person som helst över 27 att rygga tillbaka och undra vad i helvete det var som pågick. Men, tji fick jag, ni förstår min supplier #1 av dessa Nu-metal, rap och techno-orienterade musikfenomen var: pappa! Innan jag hade börjat tänka tanken att efterapa Fred Durst's "vrida på ratten med väldigt stora rörelser"-moves från videon Rollin', så hade jag plattan Chocolate Starfish & The Hotdog Flavoured Water (som jag förövrigt alltid tyckt är en fantastisk albumtitel, tills jag började min research inför denna blogg och kollade upp betydelsen. Urban dictionary, find out for yourselves) i min hand. När jag gick runt och nynnade på "Hi, my name is" så hade redan min pappa The Real Slim Shady som ringsignal på sin blåa Nokia 6150. När jag blåste trumhinnorna åt helvete till The Heretic Anthem, då gjorde jag det med skivan jag precis fått av min skapare Thim Senior. Den största revolten var antagligen när jag ett par år senare lyssnade på Groove Coverages vidriga cover på Alice Coopers Poison. Där har ni det, mitt Ebba Grön/The Beatles/Judas Priest, var Groove Coverage, och det ska jag ha stryk för.
Idag finns varken Voxpop eller Tracks (som väl kan kallas för radions Voxpop), så jag bävar inför kommande generationers musikaliska upptäcktsresor. Kanske har Groove Coverage en potentiell målgrupp här, om dom är snabba på att kapitalisera.
I samband med att Voxpop breddade våra musikaliska vyer, så började vi intressera oss mer för att själva producera konstformen. Jag, som växte upp i ett hem fullt av diverse instrument (akustisk gitarr, elgitarr, trummor, piano, orgel), valde gitarren. Med mig fick jag Mattias Skog, och till en början deltog även Daniel Berglund, från röd. Robin Hemberg växte upp i ett lika instrument-berikat hem som mig, och hade dessutom en pappa som var musiker, så för honom föll de naturligt att greppa trumstockarna och slå frenetiskt på läder. Vi såg snabbt potentialen i detta (pengar, kvinnor intresserade oss ännu inte), så Robin, jag och Mattias bildade bandet Snake. Problemet var att vi nu alltså var en trio bestående av en trummis och två gitarrister. Ingen sångare och ingen basist. Vi hade lite olika provspelare på keybord, bla Richard, men ingen kunde frambringa mer än Blinka lilla stjärna, och det var ju kanske inte vad vi siktade på att spela. Istället strök vi ambitionerna om sångare och keybordist, satte Mattias på basen och rev av Smoke on the water inne i musiksalen där vi varje rast lånade förstärkare och instrument för att så smått stilla våra rockstjärne-fantasier. Här inne var vi superstars, och ibland plockade vi in en lyckligt lottad klasskamrat som fick ta del av en "exklusive VIP-spelning". Efter ett års nötande av "Smoke", så fick vi konkurrens. Klassen över oss, 5 blå, med Johan Beckman, Erik Peltonen (senare Roos) och någon tredje figur (möjligtvis även en fjärde) som jag aldrig la märket till, gjorde anspårk på samma lokal, instrument och tid. Eftersom vi verkade i samma skrå, så såg vi på varandra som kollegor, för trots att dom snodde hälften av vår reptid så var dom ju faktiskt ett helt år äldre, och de skulle mycket till för att vi skulle morska upp oss mot någon som var äldre. Vi accepterade helt enkelt. Till vårt förtret spelade skolans band #2 på väldigt hög volym, vilket ledde till en trasig förstärkare. Detta var något som vi, skolans band #1, aldrig vågade oss på. Tyvärr jobbar ju dom flesta skolor efter devisen "dom gjorde fel, därför straffar vi er" (klassikern: "förra årets 9:or söp på skolbalen, därför har vi ingen i år"), och våra 15 minutes of fame var därmed över. Det vart inget mer repande, för någon av oss. Att band #2 senare faktiskt blev ett riktigt band, någorlunda framgångsrikt, glädjer mig. Jag räknar med att Snake blir inplockade på ett gästspel under kommande sommarturné.
Kul kuriosa: i 6:an filade jag och Robin på en reunioin av Snake. Vi la upp en plan (skrev ett brev "till oss själva i framtiden") där vi 15 år senare skulle stå på scen i ett fullsmockat Globen, kanske framförandes Smoke on the water.
Jag inser nu hur jag totalt tappade tråden på 3:an, men ni ska veta att här finns det INGET manus, utan enbart ett flow från mina långsmala fingertoppar, med hjärnans minnessektion som bränsle. Någon snabb redigering, en "den-här-är-jag-värd-öl" och sen kastas det rakt ut i world wide web.
Det är FORTFARANDE gåshuds-vackert!!!
Om jag någonsin får ett soundtrack till mitt liv, då vill jag gärna att det är denna låt. (Och varför bar han egentligen runt på en sladdlös Playstation-kontroll?)
Ja, nu råkade den bli lite större, men det finns det inget jag kan göra något ÅT. aha-aha!
Inte mycket att rapportera om på detta klassfoto. Per/Pär finner ni på rad två, längst ut till höger, iförd en välsittande buttondown-skjorta. Så jävla malplacerad.
Skribent Thim sitter, inte helt otippat, sida vid sida med Robin Hemberg, iförd en frisyr jag inte är helt nöjd med. Klädseln är väl inte heller något jag minns med glädje, men alla har vi varit unga och dumma. Alexander Rintsberg avfyrar en rejält kraftig blinknings-grimars, som om kamera-blixten klappat till honom rätt över ansiktet.
Och Stephanie Gavrilovic tog, dagen till ära, på sig en t-tröja som man hade fått göra under en hantverks-dag. Gummisnoddar fästes, tröjan doppades i färg och läts torka, sedan drogs den på när det vankades klassfoto!
Bäst klädd: Johan Söderman, ren arbetarklass.
(Det snackades även en del om att Tomas Ljung ser ut att ha hängpattar.)
Först och främst: åren 1998-1999, JÖSSES vad det hände saker!
Det börjar med att Stockholm utses till Europas kulturhuvudstad, Bill Clinton anklagas för att ha knullat snett med en praktikant vid namn Monica Lewinsky (bara fyra dagar efter att Paula Jones anklagat honom för sexuella trakasserier. Det blåste kring Clinton), i Belgien blir då 10 år gamla Natascha Kampusch kidnappad utav Wolfgang Priklopil och lyckas fly först 8 år senare, Sverige vinner VM-guld i hockey, "torskar" kriminaliseras, i fotbolls VM slår slår Frankrike Brasilien i finalen med 3-0 på hemmaplan, Hammarby IF slutar trea som nykomling i Allsvenskan och kent släpper den utomjordiskt bra plattan Hagnesta Hill.
OCH, allas vår favoritklass blå, årgång 1989, går från lågstadie till mellanstadie!
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, vi har trots allt en hel årskurs att avverka innan mellanstadiet tas an.
Klass 3 blå får sitt första smakprov av överklass
Per. Per va en speciell kille. Samtliga medlemmar i 3 blå kunde kategoriseras som medelklass. Ingen hade det supertight ekonomiskt, och ingen badade i fördelarna som en generös plånbok kunde erbjuda (det skulle väl möjligtvis varit Jessika Magnusson, men det är inte alls samma sak som det jag nu ska berätta om).
Per var ny i klassen inför 3:an, och aldrig någonsin har uttrycket "katt bland hermeliner" haft ett tydligare exempel in real life. Per kom i skjorta, jeans, vattenkammat och finskor. Varje dag. Visst, vi hade alla blivit påtvingade denna utstyrsel någongång i våra hitills 10 åriga liv, men den stora skillnaden var att våra skjortor kom från Kappahls barnavdelning, medan Per (nu när jag tänker efter, kan han til loch med ha stavat det Pär? Vi gör som så att vi använder Pär i resten av texten) bar skräddarsydda sådana ifrån la chemiserie traditionnelle. Han bar upp denna outfit med en näsa placerad snobbigt högt i skyn, och ett tal hämtat från 1700-talets adel. Som om inte detta var nog för att sticka i ögonen oss, så spelade han även golf. GOLF! Har en 10 åring någonsin spelat golf tidigare? (svensk kanske bör tilläggas, med tanke på dom många 14 åringarna som det snackas om borta i Singapore.) Att han även bar glasögon och var skelögd kan ses som strössel på denna mobboffer-glass. Och han hette PÄR! Tidigare hade mobbning inte riktigt slagit igenom i min klass. Visst, Alexander Hildingsson tillhörde den skara som fick vågens mätare att snurra till ordentligt när dom ställde sig på den, men det var aldrig någon som gav sig på honom för hans vikt. Inte var det heller någon som gav sig på Alexandre Pripp för hans franska bakgrund, eller Johan Söderman för hans rödhårighet. Vi övriga hade helt enkelt inget brinnande intresse att peka ut detta med hånfulla toner för dom. (Jag trodde dock, när vi började 1:an och fick klasslista med adress och telefonnummer, att det var totalkört för mig. Det var nämligen bara jag, Alexander Hildingsson och Thomas Zetterberg vars telefonnummer började på 607, övriga nyttjade 778-nummer. Jag kan inte tala för dom andra, men jag klarade mig ifrån detta.) Men Pär var ett potpurri, en jävla tombola, av potentiella retobjekt. Det var inte möjligt att motstå. Han lämnade vår klass innan övergången till mellanstadiet. Jag har ingen aning hur det går för honom idag, antagligen oförskämt bra.
Jag ska inte skriva något i sten, men jag är relativt säker på att det var i 3:an vi började intressera oss för musik-programmet Voxpop. Voxpop gick helt enkelt ut på att en skara musikvideos spelades upp, man ringde in och röstade och genom något slags seriesystem vaskade man fram två finalister och slutligen "den bästa videon", fast det var väl främst låten folk röstade på . Jag och Tom kom varje vecka med en egen tabell över veckans segrare, "bubblar" och allt där emellan, som vi febrigt diskuterade sinsemellan. Nu när jag spanar in Voxpops vinnare, så ser jag att Hanson deltog redan 1997, vilket raserar min tidigare tes. Jag minns ju klart och tydligt hur vi ofta lekte Hanson på musiklektionerna. Robin var alltid Zac, jag var Taylor och Richard fick ta rollen som den lite för gamla Isaac. Om jag ska totalkrossa min tes så kan jag ta upp att Spice Girls vann första säsongen med Wannabe, en låt vi alla kan, och således kan man mer eller mindre slå fast at vi följde programmet from säsong 1. Detta är å andra sidan totalt ointressant, eftersom det är programmet i sig jag vill avhandla i detta stycke, därför kommer jag vara super-punkig och strunta i allt vad tidsföljd heter. Det blir lättast så.
Den tidigaste videon jag kan erinra mig är i vartfall Celine Dions - My heart will go on, från filmen Titanic. Jag hatade där och då både låten och filmen, och ska jag vara helt ärlig har jag (löjligt nog, måhända) ännu inte sett hela filmen och inte ägnat en minut åt Celine Dion. Något som däremot föll mig (och alla andra pojkar i åldersspannet 7-20) i smaken var efterföljande vinnare: The Offspring - Pretty fly (for a white guy). Give it to me baby, aha-aha! ALLA gick den hösten runt och imiterade den gälla aha-aha!-stämman som den super-nördige vita mannen (som många trodde va en medlem i bandet, men som alltså bara var en inhyrd skådis, och som förvirrade det ännu mer när han dök upp igen, i videon Why don't you get a job?) som så uppenbart försökte vara svart, men gjorde alla klassiska whiteman-wannabe-blackman-mistakes. Låten i sig är (idag) inte en superbra låt, men likväl fruktansvärt kraftig nostalgi.
Många artister fick sitt genombrott i mitt musikuniversum tack vare Voxpop. Eminem, Eagle-eye Cherry, Bloodhound Gang, The Offspring, Markoolio, Backstreet Boys, Scooter, Teddybears Sthlm, Petter, Wheatus, Eiffel 65, Limp Bizkit, Rammstein och Bomfunk Mc's gick alla Voxpop-vägen, från 2 minuters videosnutt på tv till hela album i min CD-kollektion. Bomfunk Mc's ja. Freestyler, kan det vara den låten som plockar flest poäng i nostalgi-mästerskapet?
Den finalen jag tydligast minns är Metallica - Nothing else matters (symfoni-tappningen, live i San Francisco) mot Bloodhound Gang - The Bad Touch. Jag hejade maniskt på Metallica, även om jag gillade Bloodhounds låt också, men den var inte på långa vägar lika ÄKTA som när James skriker ut ett "yeah, YEAH, YEEEAAAH!!" innan han bränner av ett känsloladdat solo som vackert fadear ut till symfonins klingande harpor, trianglar och stråkar. Jag ringde in 10 gånger, vilket resulterade i en telefonräkning på 99 kronor som mamma och pappa fick betala. Tyvärr vann Bloodhound Gang (enligt Wikipedia, ett påstående jag INTE är beredd att köpa. Jag vågar spela på att Metallica sopade hem det).
Kul kuriosa: när jag för, ska vi säga 4½ år sen (2006?) spenderade en midsommar ute på Möja, med Andreas Benner och Jonathan Benner, så efterfrågades musik. Andreas (som var husvärd) CD-samling är knappt värd att nämnas, då den bestod utav Smurfhits, Absolute Music (27, 34, 45, 46, 47, 51?) och någon Jan Johansen-skiva, så jag la mitt hopp till att Jonte skulle ha något spännande på telefonen. Själv hade jag endast Metallica - Orion, eftersom jag använde denna som ringsignal. Detta visade sig vara den största vinstlotten jag och Andreas någonsin dragit. Jontes mobil innehöll nämligen bara dom dängigaste dängorna som passerat vår generation. Där fanns Chop Suey, Teenage Dirtbag, Vi Drar Till Fjällen, The Kids Aren't Allright, I'm Blue, Nothing Else Matters osv. Och självklart: Freestyler. Jag tror vi skrek, högt, när shuffeln beslutade sig för att smyga igång det blippande introt till den finska one-hit-wonder duons flaggskepp.
Vår generation har Voxpop (ska vi kallas oss Voxpop-generationen?) att tacka för otroligt mycket. Nordman byttes mot Eminem, Smurfhits byttes mot Markoolio (vilket egentligen bör sorteras in i samma fack) och Mora Träsk byttes mot Bloodhound Gang. Det var ett nödvändigt rotuppslitande, eftersom jag än idag ser folk som på fullaste allvar tycker att Mora Träsk och Markoolio har något, och det skrämmer mig. Dessa människor har inte upplevt Voxpop och är således lost causes, och då kan dom LIKA GÄRNA sluta på Plattan med en heroin-spruta i venen.
Meningen var nog att Voxpop skulle bli min musikaliska revolt, främst mot min pappa, eftersom mammas skivsamling var ungefär lika imponerande som Andreas (Ronja Rövardotter, Pernilla Wahlgren och Tommy Nilsson) och där räckte det med att jag gick från Smurfhits (ja, jag var i det träsket, det tänker jag inte sticka under stol med) till Backstreet Boys (jajamensan, där var jag också. Sektion B1, Globen, 1998), mer eller mindre. Det återstod alltså bara att göra revolt mot pappa, och det skulle väl inte vara några större problem, med tanke på vad som komma skulle. Artister som Eminem, Slipknot, System Of A Down, Limp Bizkit och Scooter skulle utan tvekan få vilken person som helst över 27 att rygga tillbaka och undra vad i helvete det var som pågick. Men, tji fick jag, ni förstår min supplier #1 av dessa Nu-metal, rap och techno-orienterade musikfenomen var: pappa! Innan jag hade börjat tänka tanken att efterapa Fred Durst's "vrida på ratten med väldigt stora rörelser"-moves från videon Rollin', så hade jag plattan Chocolate Starfish & The Hotdog Flavoured Water (som jag förövrigt alltid tyckt är en fantastisk albumtitel, tills jag började min research inför denna blogg och kollade upp betydelsen. Urban dictionary, find out for yourselves) i min hand. När jag gick runt och nynnade på "Hi, my name is" så hade redan min pappa The Real Slim Shady som ringsignal på sin blåa Nokia 6150. När jag blåste trumhinnorna åt helvete till The Heretic Anthem, då gjorde jag det med skivan jag precis fått av min skapare Thim Senior. Den största revolten var antagligen när jag ett par år senare lyssnade på Groove Coverages vidriga cover på Alice Coopers Poison. Där har ni det, mitt Ebba Grön/The Beatles/Judas Priest, var Groove Coverage, och det ska jag ha stryk för.
Idag finns varken Voxpop eller Tracks (som väl kan kallas för radions Voxpop), så jag bävar inför kommande generationers musikaliska upptäcktsresor. Kanske har Groove Coverage en potentiell målgrupp här, om dom är snabba på att kapitalisera.
I samband med att Voxpop breddade våra musikaliska vyer, så började vi intressera oss mer för att själva producera konstformen. Jag, som växte upp i ett hem fullt av diverse instrument (akustisk gitarr, elgitarr, trummor, piano, orgel), valde gitarren. Med mig fick jag Mattias Skog, och till en början deltog även Daniel Berglund, från röd. Robin Hemberg växte upp i ett lika instrument-berikat hem som mig, och hade dessutom en pappa som var musiker, så för honom föll de naturligt att greppa trumstockarna och slå frenetiskt på läder. Vi såg snabbt potentialen i detta (pengar, kvinnor intresserade oss ännu inte), så Robin, jag och Mattias bildade bandet Snake. Problemet var att vi nu alltså var en trio bestående av en trummis och två gitarrister. Ingen sångare och ingen basist. Vi hade lite olika provspelare på keybord, bla Richard, men ingen kunde frambringa mer än Blinka lilla stjärna, och det var ju kanske inte vad vi siktade på att spela. Istället strök vi ambitionerna om sångare och keybordist, satte Mattias på basen och rev av Smoke on the water inne i musiksalen där vi varje rast lånade förstärkare och instrument för att så smått stilla våra rockstjärne-fantasier. Här inne var vi superstars, och ibland plockade vi in en lyckligt lottad klasskamrat som fick ta del av en "exklusive VIP-spelning". Efter ett års nötande av "Smoke", så fick vi konkurrens. Klassen över oss, 5 blå, med Johan Beckman, Erik Peltonen (senare Roos) och någon tredje figur (möjligtvis även en fjärde) som jag aldrig la märket till, gjorde anspårk på samma lokal, instrument och tid. Eftersom vi verkade i samma skrå, så såg vi på varandra som kollegor, för trots att dom snodde hälften av vår reptid så var dom ju faktiskt ett helt år äldre, och de skulle mycket till för att vi skulle morska upp oss mot någon som var äldre. Vi accepterade helt enkelt. Till vårt förtret spelade skolans band #2 på väldigt hög volym, vilket ledde till en trasig förstärkare. Detta var något som vi, skolans band #1, aldrig vågade oss på. Tyvärr jobbar ju dom flesta skolor efter devisen "dom gjorde fel, därför straffar vi er" (klassikern: "förra årets 9:or söp på skolbalen, därför har vi ingen i år"), och våra 15 minutes of fame var därmed över. Det vart inget mer repande, för någon av oss. Att band #2 senare faktiskt blev ett riktigt band, någorlunda framgångsrikt, glädjer mig. Jag räknar med att Snake blir inplockade på ett gästspel under kommande sommarturné.
Kul kuriosa: i 6:an filade jag och Robin på en reunioin av Snake. Vi la upp en plan (skrev ett brev "till oss själva i framtiden") där vi 15 år senare skulle stå på scen i ett fullsmockat Globen, kanske framförandes Smoke on the water.
Jag inser nu hur jag totalt tappade tråden på 3:an, men ni ska veta att här finns det INGET manus, utan enbart ett flow från mina långsmala fingertoppar, med hjärnans minnessektion som bränsle. Någon snabb redigering, en "den-här-är-jag-värd-öl" och sen kastas det rakt ut i world wide web.
Det är FORTFARANDE gåshuds-vackert!!!
Om jag någonsin får ett soundtrack till mitt liv, då vill jag gärna att det är denna låt. (Och varför bar han egentligen runt på en sladdlös Playstation-kontroll?)
Ja, nu råkade den bli lite större, men det finns det inget jag kan göra något ÅT. aha-aha!
Inte mycket att rapportera om på detta klassfoto. Per/Pär finner ni på rad två, längst ut till höger, iförd en välsittande buttondown-skjorta. Så jävla malplacerad.
Skribent Thim sitter, inte helt otippat, sida vid sida med Robin Hemberg, iförd en frisyr jag inte är helt nöjd med. Klädseln är väl inte heller något jag minns med glädje, men alla har vi varit unga och dumma. Alexander Rintsberg avfyrar en rejält kraftig blinknings-grimars, som om kamera-blixten klappat till honom rätt över ansiktet.
Och Stephanie Gavrilovic tog, dagen till ära, på sig en t-tröja som man hade fått göra under en hantverks-dag. Gummisnoddar fästes, tröjan doppades i färg och läts torka, sedan drogs den på när det vankades klassfoto!
Bäst klädd: Johan Söderman, ren arbetarklass.
(Det snackades även en del om att Tomas Ljung ser ut att ha hängpattar.)
Dansken och Expedition: Robinson!
När just den här inledningstexten skrivs är jag väldigt arg, irriterad och "på gränsen". Anledningen är att jag precis hade skrivit klart detta inlägg, lagt tangentbordet åt sidan för att samla ihop tvätt och samla tankarna till en sista go anekdot möjligtvis, och råkar med hjälp av ett par jeans dra ur sladden till datorn. Inlägget kommer därför ALDRIG att bli lika bra igen, precis som Tenacius D påstår att dom varit med om med låten Tribute. Ikväll kommer jag dricka sprit.
Året är 1997.
Sverige inför 18-årsgräns på tobaksvaror, Mike Tyson käkar öron, kent släpper den fantastiska skivan Isola, filmen Titanic går upp på biografer landet runt och mitt älskade Hammarby IF firar 100 år som förening.
Om vi ska vara korrekta och försöka avverka 2:an då. (När jag skrev meningen här till vänster så hade jag länge funderat över vad som egentligen hände i årskurs två, och kom fram till att det inte hände ett smack. Jag antar att jag hade fel, när jag nu läser texten jag lyckats krama fram ur mina gråaste hjärnceller.)
Mitt starkaste minne av 2:an var att vi skrev loggbok, och det var kul när vi kom till vecka 6, v6 alltså. Även vecka 8 (v8) fick en att dra en aning på smilbanden. Lite krävdes det. Hur som helst, jag minns klart och tydlgt när vi skrev in "v6", och lärarna sa "visst har tiden gått fort?", och huxflux så var det sommarlov. Vi hade även en norsk-ättad lärarkandidat, Marit. Marit hade dom mest fantastiskt lysande turkosa ögonen. Jag fascinerades alltid av hennes overkliga ögonfärg, men all den romantik jag byggt upp kring dom där färgsprakande ögonen kraschade när hon visade att hon hade linser. (Jag såg henne på hambrugerkedjan MAX härom året, hon hade inte längre kvar linserna. Magin var liksom inte längre där, så jag hälsade inte.) Birgit blev den tredje personen som anslöt sig till vad som skulle bilda lärarkåren för klass 2 Blå.
Vi fick även tillskott på elvefronten! Victor Lund, straight from Göteborg, anslöt till vår klass. Han pratade på en bred göteborska, som han tyvärr slätade ut efter mindre än ett år. Jag blev oerhört besviken.
Vi började ha slöjd någongång i lågstadiet. Träslöjd och syslöjd, alltså. På träslöjden fick man göra smörknivar, pallar och ibland ett eget projekt (jag gjorde en Hammarby-flagga i trä till pappa). I början, smörknivarna alltså, ansågs vi vara för små, så läraren Ernst (med det då fantastiska skägget, som han senare rakade av. Liknande besvikelse som när Victors göteborska ersattes av rikssvenskan.) fick såga ut formen, och vi fick sandpappra fram en slutfinish. Efter sandpappringen kunde man få använda brännpennan och skriva något kul i träkniven. Jag skrev "N.T 1998" på en av alla knivar jag skapade. Brännpennan var oerhört rolig att använda, man brände mest allt som kom i ens väg. Träslöjden var, förutom bristen på användande av farliga maskiner, rätt kul. Det enda jag egentligen hade emot träslöjden var att det alltid kliade när man gick därifrån. Luften därinne mättes liksom inte i luftfuktighet, utan i sågspånighet. Det kunde kännas som luften innehöll 30% sågspån, som satte sig som ett klipulver på huden och i näsan. Därför antog jag att syslöjden skulle vara min cup of tea. Sitta och sy en kudde och prata strunt med mina bordskamrater, precis som man sett tanterna på tv göra.
Oj så fel jag hade.
Läraren Jenny Nordström körde en minst sagt strikt undervisning. Hon var en tickande bomb, och det krävdes så oerhört lite för att få henne att go off. Man skulle stå upp tills hon hade satt sig ner, hälsat alla välkomna och sagt "varsågoda". Om hon bad om något så var det inte bara att gå och hämta det och överlämna föremålet, utan det skulle överlämnas på rätt sätt. En sax fick inte överlämnas med knivarna före, för då kunde hon skära sig. (Det oerhört ologiska i att det är exakt samma "risk" för överlämnaren om denne håller i knivarna, det rörde henne inte.)
När hon skulle visa något och klassen samlades runt hennes bord, då skulle man passa sig för att luta sig mot bordskanten. "Hängfri zon", följt av en ond blick. Material skulle användas så sparsamt som möjligt, och försök förklara detta för ett gäng barn som precis haft träslöjd med frikostige Ernst, som lät en göra 100 smörknivar om man så ville. Nä, syslöjden vart inte vad jag hoppades på.
Tom var en speciell karaktär. När vi satt i matsalen och åt lunch, så insisterade han på att hans egna dryck var den godaste. Vad var då detta för dryck? Alternativen som fanns var vatten och mjölk. Ibland, i samband med högtider och liknande, kunde även juice serveras. Men Tom hade alltså kommit på en egen dryck, som han drack till varje lunch. Ett glas vatten, toppat med en skvätt mjölk. Resultatet blev en grågrumlig substans, rätt lik Grape Tonic. Jag öertygades att testa detta vid ett tillfälle, men bestämde mig snabbt för att detta inte var något för mig. En grej som däremot vart en stor hit bland samtliga var knäckemackan med morötter och salt. Jag tror det kan ha varit Tom som var nytänkaren även här, möjligtvis Johan Söderman.
En gång kom Birgitta in med en elev från klassen över oss, Sven, och sa att han troligtvis skulle börja vara med mer på våra lektioner. Jag vet inte om det berodde på att Sven var "efter" eller om han var utanför i sin nuvarande klass. Så vitt jag vet så var han aldrig med i vår klass. Det hela var väldigt konstigt.
Nåväl, jag kanske ska ta och jobba mig igenom ämnena som jag tog upp i rubriken.
Låt oss börja med "Dansken".
Det ligger ett radhus-område precis bredvid skolan. Ett utav husen i en länga var målat lila. Det var givetvis en självklarhet för oss att göra allt i vår makt för att retas med dessa lila-boende människor. Det handlade inte på något sätt om någon slags skadegörelse, mer än lite urin i rabatterna. Men när vi för första gången möttes utav ägarna till huset, ett äldre par (skulle tippa nyblivna pensionärer) där mannen gick under nicket "Dansken" och kvinnan kallades "Danskens fru", så vart allting väldigt mycket seriösare än vi var beredda på. En dag, när Richard stod och lättade på blåsan i en rosenbuske, så flög en dörr upp, och ut genom den kom Dansken med en häcksax i högsta hugg. Jag tog en löpning på rent adrenalin, och sprang och sprang och sprang. Jag har till denna dag ännu inte varit så rädd. Vad som hände med Richard vet jag inte, antagligen hann han aldrig skaka av dom sista dropparna, så att säga, och fick helt sonika avsluta kissen på språng.
Efter den händelsen var vi mer sparsamma med våra besök hos Dansken (som jag inte alls är säker på att han faktiskt var. Jag vet att frun bröt på tyska, vilket jag iofs tyckte att väldigt många gjorde på den tiden. Ingen visade sig dock vara tysk), men vi slutade inte helt. En dag när vi ägnade oss åt att plocka blommor ur den rabatten vi vattnat så väl, så hörde vi återigen dörren flyga upp, och ut kom den här gången Danskens fru. Jag var inte lika reaktionssnabb denna gång, så jag fick gömma mig i ett par buskar runt hörnet. Hon hittade mig rätt snabbt, och hotade med polisen. Där och då svor jag att lämna Dansken i frid.
Expedition: Robinson då. Tidigare hade jag slaviskt följt Fångarna på fortet, och jag älskade att höra Gunde skrika "La Boule, schlå gångången!", och Fader Fouras sluga gåtor. Men här var det kända människor som tävlade, och dom vart ju aldrig tigermat och bungyjumpsnöret gick aldrig av. Det fanns liksom inte den där ÄKTA spänningen. Då kom Robinson. Helt vanliga svenssons skickades till en ö fullsmockad med dödliga djur och odjur på andra sidan jorden. Jag höll tidigt på Martin Melin, polisen som tillslut vart den förste att tituleras Robinson (visst var det mot Kent Larsen han vann finalen?). Jag följde Robinson slaviskt, kunde alla deltagares namn, yrke, antal sammanlagda ö-råds-röster, segrare i tävlingar osv. (Martin fick 2 ö-råds-röster under tävlingens gång.) Expedition: Robinson var fantastiskt.
Jag vill nu att ni försöker föreställa er känslan som går igenom min kropp när tidigare nämnde Lund, Victor alltså, släpper bomben att hans far, Freddy, kommer delta i den kommande säsongen. (Freddy som förövrigt faktiskt är dansk på riktigt.)
Jag ansåg mig nu ha bragging rights, eftersom jag "känner en kändis". Detta var ju givettvis en sanning med modifikation. Visst, Victor kände jag, men han var ju sannerligen ingen kändis bara för att hans pappa deltog i TV (dock nämdes han ett par gånger, bla i Se & Hör där Freddy talade om sina två ögonstenar Victor och Sanne. Förövrigt första gången jag sprang på ordet "ögonsten", tyckte de lät som något väldigt jobbigt, eftersom jag själv fått sten i ögat vid ett tillfälle och det ledde till en infektion och ett öga lika massivt som en knuten näve), och jag kände ju inte Freddy, eftersom vi bara hade träffats ett tiotal gånger på olika föräldramöten osv. Och det hade väl varit en smula konstigt om vi kallade varandra för bekanta, eftersom det skiljer drygt 30 år på oss.
Tvprogram jag gillade:
1. Expedition: Robinson
2. Fångarna på fortet
3. Disneydags
4. Snacka om nyheter
5. Bolibompa
Folk jag misstänkte var tyskar:
1. Ernst
2. Jenny
3. Danskens fru
(Jag är ledsen för den allt annat än bra kvalitéen, men jag har ingen scanner around, så det får bli mobilfoton.)
Högst uppe till höger finner ni Birgit, den nye läraren alltså. Jag minns inte att vi hade så mycket användning av henne, och hon försvann snabbt.
Noterbart är att Richard, som ni finner till vänster på mittenraden, hade valt att återta glasögonen. Kanske det välbeprövade draget att bära glasögon för att framstå som smartare. Efter Richard kommer Björn och därefter kommer Victor Lund, med den fantastiska halvluggen.
I övrigt lämnar jag analysen åt er. Enda jag kan tillägga är att detta är mitt bästa skolfoto någonsin.
Året är 1997.
Sverige inför 18-årsgräns på tobaksvaror, Mike Tyson käkar öron, kent släpper den fantastiska skivan Isola, filmen Titanic går upp på biografer landet runt och mitt älskade Hammarby IF firar 100 år som förening.
Om vi ska vara korrekta och försöka avverka 2:an då. (När jag skrev meningen här till vänster så hade jag länge funderat över vad som egentligen hände i årskurs två, och kom fram till att det inte hände ett smack. Jag antar att jag hade fel, när jag nu läser texten jag lyckats krama fram ur mina gråaste hjärnceller.)
Mitt starkaste minne av 2:an var att vi skrev loggbok, och det var kul när vi kom till vecka 6, v6 alltså. Även vecka 8 (v8) fick en att dra en aning på smilbanden. Lite krävdes det. Hur som helst, jag minns klart och tydlgt när vi skrev in "v6", och lärarna sa "visst har tiden gått fort?", och huxflux så var det sommarlov. Vi hade även en norsk-ättad lärarkandidat, Marit. Marit hade dom mest fantastiskt lysande turkosa ögonen. Jag fascinerades alltid av hennes overkliga ögonfärg, men all den romantik jag byggt upp kring dom där färgsprakande ögonen kraschade när hon visade att hon hade linser. (Jag såg henne på hambrugerkedjan MAX härom året, hon hade inte längre kvar linserna. Magin var liksom inte längre där, så jag hälsade inte.) Birgit blev den tredje personen som anslöt sig till vad som skulle bilda lärarkåren för klass 2 Blå.
Vi fick även tillskott på elvefronten! Victor Lund, straight from Göteborg, anslöt till vår klass. Han pratade på en bred göteborska, som han tyvärr slätade ut efter mindre än ett år. Jag blev oerhört besviken.
Vi började ha slöjd någongång i lågstadiet. Träslöjd och syslöjd, alltså. På träslöjden fick man göra smörknivar, pallar och ibland ett eget projekt (jag gjorde en Hammarby-flagga i trä till pappa). I början, smörknivarna alltså, ansågs vi vara för små, så läraren Ernst (med det då fantastiska skägget, som han senare rakade av. Liknande besvikelse som när Victors göteborska ersattes av rikssvenskan.) fick såga ut formen, och vi fick sandpappra fram en slutfinish. Efter sandpappringen kunde man få använda brännpennan och skriva något kul i träkniven. Jag skrev "N.T 1998" på en av alla knivar jag skapade. Brännpennan var oerhört rolig att använda, man brände mest allt som kom i ens väg. Träslöjden var, förutom bristen på användande av farliga maskiner, rätt kul. Det enda jag egentligen hade emot träslöjden var att det alltid kliade när man gick därifrån. Luften därinne mättes liksom inte i luftfuktighet, utan i sågspånighet. Det kunde kännas som luften innehöll 30% sågspån, som satte sig som ett klipulver på huden och i näsan. Därför antog jag att syslöjden skulle vara min cup of tea. Sitta och sy en kudde och prata strunt med mina bordskamrater, precis som man sett tanterna på tv göra.
Oj så fel jag hade.
Läraren Jenny Nordström körde en minst sagt strikt undervisning. Hon var en tickande bomb, och det krävdes så oerhört lite för att få henne att go off. Man skulle stå upp tills hon hade satt sig ner, hälsat alla välkomna och sagt "varsågoda". Om hon bad om något så var det inte bara att gå och hämta det och överlämna föremålet, utan det skulle överlämnas på rätt sätt. En sax fick inte överlämnas med knivarna före, för då kunde hon skära sig. (Det oerhört ologiska i att det är exakt samma "risk" för överlämnaren om denne håller i knivarna, det rörde henne inte.)
När hon skulle visa något och klassen samlades runt hennes bord, då skulle man passa sig för att luta sig mot bordskanten. "Hängfri zon", följt av en ond blick. Material skulle användas så sparsamt som möjligt, och försök förklara detta för ett gäng barn som precis haft träslöjd med frikostige Ernst, som lät en göra 100 smörknivar om man så ville. Nä, syslöjden vart inte vad jag hoppades på.
Tom var en speciell karaktär. När vi satt i matsalen och åt lunch, så insisterade han på att hans egna dryck var den godaste. Vad var då detta för dryck? Alternativen som fanns var vatten och mjölk. Ibland, i samband med högtider och liknande, kunde även juice serveras. Men Tom hade alltså kommit på en egen dryck, som han drack till varje lunch. Ett glas vatten, toppat med en skvätt mjölk. Resultatet blev en grågrumlig substans, rätt lik Grape Tonic. Jag öertygades att testa detta vid ett tillfälle, men bestämde mig snabbt för att detta inte var något för mig. En grej som däremot vart en stor hit bland samtliga var knäckemackan med morötter och salt. Jag tror det kan ha varit Tom som var nytänkaren även här, möjligtvis Johan Söderman.
En gång kom Birgitta in med en elev från klassen över oss, Sven, och sa att han troligtvis skulle börja vara med mer på våra lektioner. Jag vet inte om det berodde på att Sven var "efter" eller om han var utanför i sin nuvarande klass. Så vitt jag vet så var han aldrig med i vår klass. Det hela var väldigt konstigt.
Nåväl, jag kanske ska ta och jobba mig igenom ämnena som jag tog upp i rubriken.
Låt oss börja med "Dansken".
Det ligger ett radhus-område precis bredvid skolan. Ett utav husen i en länga var målat lila. Det var givetvis en självklarhet för oss att göra allt i vår makt för att retas med dessa lila-boende människor. Det handlade inte på något sätt om någon slags skadegörelse, mer än lite urin i rabatterna. Men när vi för första gången möttes utav ägarna till huset, ett äldre par (skulle tippa nyblivna pensionärer) där mannen gick under nicket "Dansken" och kvinnan kallades "Danskens fru", så vart allting väldigt mycket seriösare än vi var beredda på. En dag, när Richard stod och lättade på blåsan i en rosenbuske, så flög en dörr upp, och ut genom den kom Dansken med en häcksax i högsta hugg. Jag tog en löpning på rent adrenalin, och sprang och sprang och sprang. Jag har till denna dag ännu inte varit så rädd. Vad som hände med Richard vet jag inte, antagligen hann han aldrig skaka av dom sista dropparna, så att säga, och fick helt sonika avsluta kissen på språng.
Efter den händelsen var vi mer sparsamma med våra besök hos Dansken (som jag inte alls är säker på att han faktiskt var. Jag vet att frun bröt på tyska, vilket jag iofs tyckte att väldigt många gjorde på den tiden. Ingen visade sig dock vara tysk), men vi slutade inte helt. En dag när vi ägnade oss åt att plocka blommor ur den rabatten vi vattnat så väl, så hörde vi återigen dörren flyga upp, och ut kom den här gången Danskens fru. Jag var inte lika reaktionssnabb denna gång, så jag fick gömma mig i ett par buskar runt hörnet. Hon hittade mig rätt snabbt, och hotade med polisen. Där och då svor jag att lämna Dansken i frid.
Expedition: Robinson då. Tidigare hade jag slaviskt följt Fångarna på fortet, och jag älskade att höra Gunde skrika "La Boule, schlå gångången!", och Fader Fouras sluga gåtor. Men här var det kända människor som tävlade, och dom vart ju aldrig tigermat och bungyjumpsnöret gick aldrig av. Det fanns liksom inte den där ÄKTA spänningen. Då kom Robinson. Helt vanliga svenssons skickades till en ö fullsmockad med dödliga djur och odjur på andra sidan jorden. Jag höll tidigt på Martin Melin, polisen som tillslut vart den förste att tituleras Robinson (visst var det mot Kent Larsen han vann finalen?). Jag följde Robinson slaviskt, kunde alla deltagares namn, yrke, antal sammanlagda ö-råds-röster, segrare i tävlingar osv. (Martin fick 2 ö-råds-röster under tävlingens gång.) Expedition: Robinson var fantastiskt.
Jag vill nu att ni försöker föreställa er känslan som går igenom min kropp när tidigare nämnde Lund, Victor alltså, släpper bomben att hans far, Freddy, kommer delta i den kommande säsongen. (Freddy som förövrigt faktiskt är dansk på riktigt.)
Jag ansåg mig nu ha bragging rights, eftersom jag "känner en kändis". Detta var ju givettvis en sanning med modifikation. Visst, Victor kände jag, men han var ju sannerligen ingen kändis bara för att hans pappa deltog i TV (dock nämdes han ett par gånger, bla i Se & Hör där Freddy talade om sina två ögonstenar Victor och Sanne. Förövrigt första gången jag sprang på ordet "ögonsten", tyckte de lät som något väldigt jobbigt, eftersom jag själv fått sten i ögat vid ett tillfälle och det ledde till en infektion och ett öga lika massivt som en knuten näve), och jag kände ju inte Freddy, eftersom vi bara hade träffats ett tiotal gånger på olika föräldramöten osv. Och det hade väl varit en smula konstigt om vi kallade varandra för bekanta, eftersom det skiljer drygt 30 år på oss.
Tvprogram jag gillade:
1. Expedition: Robinson
2. Fångarna på fortet
3. Disneydags
4. Snacka om nyheter
5. Bolibompa
Folk jag misstänkte var tyskar:
1. Ernst
2. Jenny
3. Danskens fru
(Jag är ledsen för den allt annat än bra kvalitéen, men jag har ingen scanner around, så det får bli mobilfoton.)
Högst uppe till höger finner ni Birgit, den nye läraren alltså. Jag minns inte att vi hade så mycket användning av henne, och hon försvann snabbt.
Noterbart är att Richard, som ni finner till vänster på mittenraden, hade valt att återta glasögonen. Kanske det välbeprövade draget att bära glasögon för att framstå som smartare. Efter Richard kommer Björn och därefter kommer Victor Lund, med den fantastiska halvluggen.
I övrigt lämnar jag analysen åt er. Enda jag kan tillägga är att detta är mitt bästa skolfoto någonsin.
Samlarobjekt och konsten att bli cool!
Alla generationer har haft sin "grej". En eller flera, men det har alltid funnits ett föremål som barn har kunnat betala ockerpris för att samla på. Och i dessa samlingar finns det alltid sällsynta exemplar. Nu ska jag inte göra några expertutlåtanden inom ett område jag inte alls är speciellt bevandrad, men jag vågar nog påstå att min generation var den värsta hitintills. Det började med hockeybilder och Pogs. Kommer ni ihåg Pogs? Dom gick även under namnet Caps. Det var något så enkelt som pappers/plastbrickor med olika motiv, och sedan tjockare brickor i hårdare plast/lätt metall (antagligen aliminuim, men med tanke på priset kunde det lika gärna varit guld. Eller iallafall titan). Man köpte även mattor, likt musmattor, och rör att förvara sina Pogs i. Det fanns även en Pogs-maskin, som man helt sonika gjorde egna Pogs i. En sån ägde jag, vilket på den tiden var likvärdigt med att vara den enda personen i en vänskapskrets med bil och körkort.
Spelet (ja, man skulle tydligen spela med dom) gick ut på att (ha i åtanke att detta är en 7-8 årings tolkning av spelreglerna) lägga ut mattan, stapla sina Pogs facedown och sedan kastar/knackar din motståndare sin fetare Pog (kan den ha hetat "sprängare" eller liknande?) mot stapeln och vinner alla Pogs som vänder på sig, alltså faceup.
Ja, jag vet. Man kunde ju lika gärna kasta dom rakt ut, likt konfetti, och sedan bara plockat upp dom man ville ha. Det fanns inget som helst rum för talang, tur eller skicklighet. Det var en hjärndöd aktivitet, för en (kanske) hjärndöd generation. Pogs får 2/5, en 2:a motiverad av Pogsens många spännande motiv.
Nästa grej vart hockeybilderna. Här kan man ju lätt tro att dom bästa hockeyspelarna också skulle vara dom sällsynta (likt Pokémon, men, som jag sagt för många gånger redan, mer om det senare), men så var absolut inte fallet. Istället skulle det vara genomskinliga bilder, glittriga bilder eller guldklädda bilder. En Tommy Salo i glitter var ALLTID mer värd än Peter Forsberg eller Mario Lemieux. Hockeybilder såldes i paket om 8-11 bilder, för ca 20 kronor. Man kunde även få dom genom automater, ungefär som dom som nästan alltid finns utanför kassorna i matbutiker, där man kan få klibbiga slime-händer eller tuggummi. Jag hade en ordentlig samling, två fulla pärmar, och var väldigt "asbergeriskt" med den. Det skulle sorteras i lag, position och nummer. En bild satte ordentliga käppar i mitt sorteringshjul: en bild på Wayne Gretzky i Edmonton Oilers-tröja, MEN enligt den lilla loggan i hörnet tillhörde han Los Angeles Kings. Må hända att detta var en "grej" pga "The Trade", och att just det där kortet var värt feta summor, men just där och då så ville jag slita det i stycken.
Precis som "filmisar" och "baseball-cards", som man ofta ser kidsen byta med varandra i filmer från 50-talet, så var detta något som faktiskt fyllde en funktion. En bred samling ledde automatiskt till en bred kunskap inom NHL-hockeyn (Elitseriens lag var inte alls lika roliga att samla på), en kunskap jag totalt saknar nu. Hockeybilderna skapade ett intresse kring hockeyn. Att man sedan bytte hockeybilder med varandra ledde även till att man slipade sitt affärsmässiga sinne, när man lärde sig värdera och pruta. Hockeybilderna får 5/5.
Nästa stora grej var (det här får mig fan att vilja spy) Jojos. "Jojjosar" som man kallade dom. Det fanns även en aningen annorlunda variant, Gogos. Små plastfigurer i olika färger. Så VÄRDELÖST, men eftersom det är så lätt att skapa en hajp bland småbarn så var ju alla tvugna att köpa dom, eftersom, juste, "alla andra" köpte dom. Man använde dom på ungefär samma sätt som kulor. Först klunsade man om vem som skulle börja kasta. När man fått iväg sim lilla plastgubbe skulle man ställa upp den och sedan skulle man försöka pricka varandra. På så sätt var det lätt att avgöra om man lyckats träffa den andres Jojos (nåja, kanske inte så lätt. Invändningar om att "vinden tog den" eller att den "stod jävligt ostadigt" förekom alltid).
I slutet utav detta samlande började jag elda upp mina Jojjosar. Det var helt enkelt det mest kreativa man kunde göra med dom. (Så ja pappa, den gången du kom in i mitt rum och sa att det luktade bränd plast så slog du huvudet på spiken.) Jojos får 1/5. Det var en jävla skit, men hjärnan bakom ligger nog och lapar dyr champagne på en egen ö utanför Franska Rivieran. Kul för honom/henne.
En blixtsnabb comeback av kulan ägde rum i 3:an. Plötsligt så var dom där igen, stenkulor, kattögon och dankar.
Dankarna ja. Det här var då en stålkula, oftast större än en normal size stenkula. Patrik Mäler, som gick i klassen under, hade lyckats få tag på en riktig bjässe. Stor som en tennisboll, ungefär, och med denna gjorde han rent bord med övriga kulspelare. Efter en vecka eller två förvarade inte Patrik kulorna i en kulpåse längre, utan i en matkasse. Ungefär här försvann kul-flugan, ganska snabbt.
Att bli cool då, det var ju något man eftersträvade. Eftersom jag absolut inte fick ta hål i örat, så var jag tvungen att söka andra medel att höja min coolness. Jag valde att testa spottandet. Att harkla, gurgla och sedan dra iväg en saliv/slem-lobba, helst med 1-2 meters flygtur, gav en ökad cool-aktie. Tyvärr var jag rent ut sagt urusel på just själva spottmomentet. Jag kunde harkla, jag kunde gurla, men sen kunde jag inte på ett häftigt sätt skjuta iväg det ifrån min mun. Istället försökte jag lite stiligt luta huvudet 90 grader neråt, mot marken alltså, och "droppa" ut spottet, vilket oftast resulterade i en lång sträng av äckel. Jag fick ge upp även detta spåret. En som dock kunde spotta var, givetvis, Richard. En gång hävdade han till och med att han var "beroende av att spotta". Man kan helt kort säga att Richard kunde det där med att vara cool. Han hade dessutom lagt av glasögonen han hade i sexårs, vilket placerade honom på trappsteget precis under Robin Hemberg. Om Robin var mästaren i coolhet, hade det i blodet, så var Richard talangen, lärljungen.
Mitt break kom inte förrän ett par år senare, när jag skaffade "uppåtlugg", blonderade mig och slog mynt av mitt gitarrspelande.
Klassen, årskurs 1. Ni finner yours truly i mitten på den översta raden, iklädd en gråmelerad Musse Pigg-tischa, slappt istoppad i ett par bruna Manchesterbyxor.(Om det inte framgick av ovanstående stycke om coolhet, så hoppas jag att det nu är supertydligt att jag INTE var cool i 1:an). Till min vänstra sida finner ni Robin Hemberg (vi hamnade bredvid varandra 4 år i rad, inför 5:an vart det därför stor kalabalik när denna era fick ett plötsligt slut), och till höger the one, the only, Alexandre Pripp!
Rakt under mig infinner sig Johan Söderman, med en skön gnuggis-tatuering, och i följande ordning efter honom: Richard, Alexander Hildingsson och Tom Tevall (som inte alls ser speciellt lång ut?).
På understa raden, i mitten, finner vi klassens kortaste representanter: Tomas Ljung och Emelie Landerholm.
Följande reflektioner har jag över denna bild:
Bäst klädda: Björn Palmér, längst ner till höger. En college-tröja och ett par välsittande blåjeans signalerar ett modelejon i annalkande. Bara så rätt.
Sämst på bild: Målfoto på Thomas Zetterberg, mellan Alexandre och Birgitta Borg, och Susanna Larsson, bredvid Björn. Att blunda på foto är aldrig kul. (Sen kanske herr hånflin i Musse Pigg-tröja och bruna braller inte ska tala om andras fadäser)
Sämst klädda: (Återigen, här har jag väl ingen rätt att tala) Alexander Rintsberg, då Holmberg, till vänster om Robin, kommer tyvärr inte undan med en så pass iögonfallande skjorta. Mönster i all ära, men den svenska måttfullheten gör sig påmind för mig, och detta övertramp skär i ögonen.
Mest lik sitt nutida jag: Mattias Skog, nummer 2 från vänster på mittenraden (bredvid super-atleten Adam Widercrantz förövrigt), har lyckats bevara sin ungdomlighet på ett mycket bra sätt. Inget babyface, men heller inte dom åldersdrag vi andra dragit på oss.
Här gör jag ett försök att fotografera min klass med min splitternya Canon. I samma ögonblick jag hämtade ut dom framkallade bilderna och såg resultatet, så insåg jag att jag troligtvis aldrig blir någon ny Terry Richardson.
Här däremot, har vi en blivande rockstar i antåg? Inför KISS-konserten på Stadion, 97, va? Klart mer försvarbar klädsel än klassfotot också.
Den tandlösa pirayan. Ja såhär såg det ut när tänderna till slut började kika fram, efter 4 års glugg-flin.
"Är det inte ett örhänge som skymtar?!" Jo men visst, kära läsare, visst är det de! Tyvärr är bilden fejkad. Örhänget går inte igenom örat, utan är fastklämt tillräckligt väl för att hinna knäppa ett foto.
Spelet (ja, man skulle tydligen spela med dom) gick ut på att (ha i åtanke att detta är en 7-8 årings tolkning av spelreglerna) lägga ut mattan, stapla sina Pogs facedown och sedan kastar/knackar din motståndare sin fetare Pog (kan den ha hetat "sprängare" eller liknande?) mot stapeln och vinner alla Pogs som vänder på sig, alltså faceup.
Ja, jag vet. Man kunde ju lika gärna kasta dom rakt ut, likt konfetti, och sedan bara plockat upp dom man ville ha. Det fanns inget som helst rum för talang, tur eller skicklighet. Det var en hjärndöd aktivitet, för en (kanske) hjärndöd generation. Pogs får 2/5, en 2:a motiverad av Pogsens många spännande motiv.
Nästa grej vart hockeybilderna. Här kan man ju lätt tro att dom bästa hockeyspelarna också skulle vara dom sällsynta (likt Pokémon, men, som jag sagt för många gånger redan, mer om det senare), men så var absolut inte fallet. Istället skulle det vara genomskinliga bilder, glittriga bilder eller guldklädda bilder. En Tommy Salo i glitter var ALLTID mer värd än Peter Forsberg eller Mario Lemieux. Hockeybilder såldes i paket om 8-11 bilder, för ca 20 kronor. Man kunde även få dom genom automater, ungefär som dom som nästan alltid finns utanför kassorna i matbutiker, där man kan få klibbiga slime-händer eller tuggummi. Jag hade en ordentlig samling, två fulla pärmar, och var väldigt "asbergeriskt" med den. Det skulle sorteras i lag, position och nummer. En bild satte ordentliga käppar i mitt sorteringshjul: en bild på Wayne Gretzky i Edmonton Oilers-tröja, MEN enligt den lilla loggan i hörnet tillhörde han Los Angeles Kings. Må hända att detta var en "grej" pga "The Trade", och att just det där kortet var värt feta summor, men just där och då så ville jag slita det i stycken.
Precis som "filmisar" och "baseball-cards", som man ofta ser kidsen byta med varandra i filmer från 50-talet, så var detta något som faktiskt fyllde en funktion. En bred samling ledde automatiskt till en bred kunskap inom NHL-hockeyn (Elitseriens lag var inte alls lika roliga att samla på), en kunskap jag totalt saknar nu. Hockeybilderna skapade ett intresse kring hockeyn. Att man sedan bytte hockeybilder med varandra ledde även till att man slipade sitt affärsmässiga sinne, när man lärde sig värdera och pruta. Hockeybilderna får 5/5.
Nästa stora grej var (det här får mig fan att vilja spy) Jojos. "Jojjosar" som man kallade dom. Det fanns även en aningen annorlunda variant, Gogos. Små plastfigurer i olika färger. Så VÄRDELÖST, men eftersom det är så lätt att skapa en hajp bland småbarn så var ju alla tvugna att köpa dom, eftersom, juste, "alla andra" köpte dom. Man använde dom på ungefär samma sätt som kulor. Först klunsade man om vem som skulle börja kasta. När man fått iväg sim lilla plastgubbe skulle man ställa upp den och sedan skulle man försöka pricka varandra. På så sätt var det lätt att avgöra om man lyckats träffa den andres Jojos (nåja, kanske inte så lätt. Invändningar om att "vinden tog den" eller att den "stod jävligt ostadigt" förekom alltid).
I slutet utav detta samlande började jag elda upp mina Jojjosar. Det var helt enkelt det mest kreativa man kunde göra med dom. (Så ja pappa, den gången du kom in i mitt rum och sa att det luktade bränd plast så slog du huvudet på spiken.) Jojos får 1/5. Det var en jävla skit, men hjärnan bakom ligger nog och lapar dyr champagne på en egen ö utanför Franska Rivieran. Kul för honom/henne.
En blixtsnabb comeback av kulan ägde rum i 3:an. Plötsligt så var dom där igen, stenkulor, kattögon och dankar.
Dankarna ja. Det här var då en stålkula, oftast större än en normal size stenkula. Patrik Mäler, som gick i klassen under, hade lyckats få tag på en riktig bjässe. Stor som en tennisboll, ungefär, och med denna gjorde han rent bord med övriga kulspelare. Efter en vecka eller två förvarade inte Patrik kulorna i en kulpåse längre, utan i en matkasse. Ungefär här försvann kul-flugan, ganska snabbt.
Att bli cool då, det var ju något man eftersträvade. Eftersom jag absolut inte fick ta hål i örat, så var jag tvungen att söka andra medel att höja min coolness. Jag valde att testa spottandet. Att harkla, gurgla och sedan dra iväg en saliv/slem-lobba, helst med 1-2 meters flygtur, gav en ökad cool-aktie. Tyvärr var jag rent ut sagt urusel på just själva spottmomentet. Jag kunde harkla, jag kunde gurla, men sen kunde jag inte på ett häftigt sätt skjuta iväg det ifrån min mun. Istället försökte jag lite stiligt luta huvudet 90 grader neråt, mot marken alltså, och "droppa" ut spottet, vilket oftast resulterade i en lång sträng av äckel. Jag fick ge upp även detta spåret. En som dock kunde spotta var, givetvis, Richard. En gång hävdade han till och med att han var "beroende av att spotta". Man kan helt kort säga att Richard kunde det där med att vara cool. Han hade dessutom lagt av glasögonen han hade i sexårs, vilket placerade honom på trappsteget precis under Robin Hemberg. Om Robin var mästaren i coolhet, hade det i blodet, så var Richard talangen, lärljungen.
Mitt break kom inte förrän ett par år senare, när jag skaffade "uppåtlugg", blonderade mig och slog mynt av mitt gitarrspelande.
Klassen, årskurs 1. Ni finner yours truly i mitten på den översta raden, iklädd en gråmelerad Musse Pigg-tischa, slappt istoppad i ett par bruna Manchesterbyxor.(Om det inte framgick av ovanstående stycke om coolhet, så hoppas jag att det nu är supertydligt att jag INTE var cool i 1:an). Till min vänstra sida finner ni Robin Hemberg (vi hamnade bredvid varandra 4 år i rad, inför 5:an vart det därför stor kalabalik när denna era fick ett plötsligt slut), och till höger the one, the only, Alexandre Pripp!
Rakt under mig infinner sig Johan Söderman, med en skön gnuggis-tatuering, och i följande ordning efter honom: Richard, Alexander Hildingsson och Tom Tevall (som inte alls ser speciellt lång ut?).
På understa raden, i mitten, finner vi klassens kortaste representanter: Tomas Ljung och Emelie Landerholm.
Följande reflektioner har jag över denna bild:
Bäst klädda: Björn Palmér, längst ner till höger. En college-tröja och ett par välsittande blåjeans signalerar ett modelejon i annalkande. Bara så rätt.
Sämst på bild: Målfoto på Thomas Zetterberg, mellan Alexandre och Birgitta Borg, och Susanna Larsson, bredvid Björn. Att blunda på foto är aldrig kul. (Sen kanske herr hånflin i Musse Pigg-tröja och bruna braller inte ska tala om andras fadäser)
Sämst klädda: (Återigen, här har jag väl ingen rätt att tala) Alexander Rintsberg, då Holmberg, till vänster om Robin, kommer tyvärr inte undan med en så pass iögonfallande skjorta. Mönster i all ära, men den svenska måttfullheten gör sig påmind för mig, och detta övertramp skär i ögonen.
Mest lik sitt nutida jag: Mattias Skog, nummer 2 från vänster på mittenraden (bredvid super-atleten Adam Widercrantz förövrigt), har lyckats bevara sin ungdomlighet på ett mycket bra sätt. Inget babyface, men heller inte dom åldersdrag vi andra dragit på oss.
Här gör jag ett försök att fotografera min klass med min splitternya Canon. I samma ögonblick jag hämtade ut dom framkallade bilderna och såg resultatet, så insåg jag att jag troligtvis aldrig blir någon ny Terry Richardson.
Här däremot, har vi en blivande rockstar i antåg? Inför KISS-konserten på Stadion, 97, va? Klart mer försvarbar klädsel än klassfotot också.
Den tandlösa pirayan. Ja såhär såg det ut när tänderna till slut började kika fram, efter 4 års glugg-flin.
"Är det inte ett örhänge som skymtar?!" Jo men visst, kära läsare, visst är det de! Tyvärr är bilden fejkad. Örhänget går inte igenom örat, utan är fastklämt tillräckligt väl för att hinna knäppa ett foto.
Hål i örat och ny en klass!
Sommarlovet började lida mot sitt slut och jag fyllde 7 år. Att fylla 7 år är en big deal. Det var dags att börja 1:an, ny klass och riktiga ämnen på schemat. "Svenska" skulle alltså innebära 50 minuters studerande av det svenska språket, och inte någon fröken som läste högt ur Barnen i Bullerbyn. Jag vet inte hur det ser ut idag, men på min tid (fyfan va gammalt de låter, det där får jag passa mig för) så hade man samma lärare i nästan alla ämnen. Svenska, engelska, matte och senare NO, SO och OÄ, skulle läras ut av samma person: Birgitta Borg. Birgitta hade en tax som hette Bamse, som var gammal redan när vi började 1:an och på något märkligt sätt fortfarande var vid liv 8 år senare. Kanske var det en dubbelgångare. Vi fick även dra flyttlasset ett halvt varv runt skolan, till den nybygda "Baracken", vilket givetvis bidrog till ännu mer oordning i mitt redan usla lokalsinne
Det första som mötte mig när jag kom gående mot mitt nya klassrum, min nya klass och mitt nya liv, var Richard. Han stod där, avslappnat lutande mot ett trappräcke. Jag var kanske 20 meter ifrån när jag såg det: örhänget. Ett hål i örat på den här tiden är, med dagens mått mätt, en halstatuering eller en riktigt snabb motorcykel. Avunden som formligen forsade över mig. Jag hade alltid velat ha ett örhänge, men aldrig fått. "Det är något för tjejer", hade mamma. (Vilket är otroligt omoraliskt av henne, eftersom jag föddes upp med artister som KISS, Metallica och AC/DC, där varenda en hade hål i öronen.) Min lösning blev således att jag såg till att spara den lilla metall-klämman som höll ihop strumpor. Denna satte jag sedan i örat, så de liknade ett örhänge. Ibland brukade Richard, lite försynt, undra varför den alltid satt på olika ställen, på olika öra. Jag viftade bort det med att jag minsann hade en massa hål i öronen, men att dom va tagna med så liten nål att man inte kunde se dom.
Men nu stod Richard där, med en blänkande röd sten i örat. Ett äkta örhänge. Jag var givetvis tvungen att hävda att jag "lagt den flugan bakom mig".
Dom personer som slog mig följe från sexårs in i min nya klass var: Richard, Jessica Magnusson och Ida Nilsson.
Här skulle jag självklart vilja bifoga ett foto på min nya klass, men eftersom jag inte lyckats få tag i skolkatalogen från detta år, så får det helt enkelt vänta.
I 1:an började "rollerna" i alla klasser utkristallisera sig mer. Vi hade den coola killen Robin Hemberg (som givetvis hade hål i örat), den smarta Alexander Hildingsson (nej, jag skojar inte. En slipad hjärna), sportnörden Adam Widercrantz (fotboll, innebandy och hockey och vid sidan om detta, en naturlig talang för friidrott), kortisarna Tomas Ljung och Emelie Landerholm (117 respektive 116 cm) och som motpol till nyss nämnda: flaggstången Tom Tevall (147 cm?).
Jag själv axlade väl en roll som någon slags clown, vilket passade mig som handen i handsken. Jag hade mycket otur som liten, så jag behövde aldrig anstränga mig för att få folk att skratta (skadeglädjen är den enda sanna glädjen). Det var även mitt första möte med en (nästan) invandrare: Alexandre Pripp. Alexandres mamma var från Frankrike och det faktum att han så rebelliskt hade slängt om E och R i slutet av sitt namn, gjorde honom till den klart mest exotiska personen som jag hade träffat.
Väldigt små medel krävdes för att skapa en vänskap i den här åldern. För mig räckte det med att jag gillade KISS (bandet alltså, inte vätskan), vilket öppnade vänskapsdörrarna till: Tom, Alexander, Johan Söderman och Alexander Holmberg (senare Rintsberg. Jag är dock inte helt säker på om han var med ända från 1:an, rätta mig gärna). Dessa "dörrar" ledde sedemera in till rum där dessa personer hade sina vänner sedan tidigare. Jag vart alltså vän med Tomas tack vare Alexander, Mattias Skog tack vare Tom, Robin Hemberg tack vare Richard och den häftigaste av alla: Alexandre Pripp tack vare Johan.
I min lilla näve hade jag den perfekta mixen av vänner.
Man började nu (jag vet inte hur det var för er andra, men för mig var det första gången) leka med sina klasskompisar EFTER skolan. Det var inte längre bara rasterna som ägnades åt "burken" och "boll över plank", utan även timmarna efter att skolans klocka ringt för dagen. Det var dock väldigt viktigt att mamma fick veta vart man höll hus. Om jag helt sonika följde med Alexandre och hans farfar (som jag tyckte mig se på tv för några år sedan, den mannen hade inte åldrats en dag!) hem, så kunde jag förvänta mig en rejäl utskällning och tv-spels-förbud. Idag förstår jag det resonemanget, men då kunde jag inte för mitt liv fatta vad som var the big fuzz.
Vi började med skrivböcker i svenskan. Äppel, Päppel, Piron, Paron, Kråkan, Tallegren. Det var tänkt att man skulle skriva ut en per årskurs, men jag var kunskapstörstande på den här tiden och slängde mig hungrigt över grammatik, saknade ord och böjelser. i 4:an hade jag lyckats tjata till mig Tallegren och skrev ut den. Det var lite av ett inofficiellt race mellan mig och Julia Lindholm & Frida Alenius. Även Stephanie Gavrilovic var väl med på ett hörn, men aldrig något riktigt hot. Jag skriver "Julia Lindholm & Frida Alenius", eftersom jag anser att dom samarbetade, medan jag körde solo och därför fuskade dom. Vem som vann vet jag inte, men jag har för mig att Frida lämnade in Tallegren före mig, men hade dock två fel, vilket ledde till att jag korades som vinnare. Men jag har ingen källa på detta.
Nåja, tillbaka till 1:an.
Efter jullovet skulle vi börja lite smått med engelska. Vi fick lära oss grundera som "hello, my name is" och "how are you?". Några fågelarter slängdes in också, som "swallow" (vilket idag är något helt annat för mig än en svala) och Robins favorit "wagtail" (sädesärla). Han påpekade ofta att han kunde "wagtail", och viftade på rumpan.
Jag kommer nu i efterkommande inlägg att hoppa fritt mellan årskurs 1-3, eftersom det inte finns supermycket att berätta om varje enskild årskurs,, och eftersom jag helt enkelt inte kan urskilja om ditten hände i 1:an eller 2:an. Jag ska dock försöka hålla mig inom någorlunda tydliga ramar, så jag ägnar mig nu åt lågstadiet.
Förhoppningsvis kan jag kasta in en mängd bilder i nästa inlägg.
Det första som mötte mig när jag kom gående mot mitt nya klassrum, min nya klass och mitt nya liv, var Richard. Han stod där, avslappnat lutande mot ett trappräcke. Jag var kanske 20 meter ifrån när jag såg det: örhänget. Ett hål i örat på den här tiden är, med dagens mått mätt, en halstatuering eller en riktigt snabb motorcykel. Avunden som formligen forsade över mig. Jag hade alltid velat ha ett örhänge, men aldrig fått. "Det är något för tjejer", hade mamma. (Vilket är otroligt omoraliskt av henne, eftersom jag föddes upp med artister som KISS, Metallica och AC/DC, där varenda en hade hål i öronen.) Min lösning blev således att jag såg till att spara den lilla metall-klämman som höll ihop strumpor. Denna satte jag sedan i örat, så de liknade ett örhänge. Ibland brukade Richard, lite försynt, undra varför den alltid satt på olika ställen, på olika öra. Jag viftade bort det med att jag minsann hade en massa hål i öronen, men att dom va tagna med så liten nål att man inte kunde se dom.
Men nu stod Richard där, med en blänkande röd sten i örat. Ett äkta örhänge. Jag var givetvis tvungen att hävda att jag "lagt den flugan bakom mig".
Dom personer som slog mig följe från sexårs in i min nya klass var: Richard, Jessica Magnusson och Ida Nilsson.
Här skulle jag självklart vilja bifoga ett foto på min nya klass, men eftersom jag inte lyckats få tag i skolkatalogen från detta år, så får det helt enkelt vänta.
I 1:an började "rollerna" i alla klasser utkristallisera sig mer. Vi hade den coola killen Robin Hemberg (som givetvis hade hål i örat), den smarta Alexander Hildingsson (nej, jag skojar inte. En slipad hjärna), sportnörden Adam Widercrantz (fotboll, innebandy och hockey och vid sidan om detta, en naturlig talang för friidrott), kortisarna Tomas Ljung och Emelie Landerholm (117 respektive 116 cm) och som motpol till nyss nämnda: flaggstången Tom Tevall (147 cm?).
Jag själv axlade väl en roll som någon slags clown, vilket passade mig som handen i handsken. Jag hade mycket otur som liten, så jag behövde aldrig anstränga mig för att få folk att skratta (skadeglädjen är den enda sanna glädjen). Det var även mitt första möte med en (nästan) invandrare: Alexandre Pripp. Alexandres mamma var från Frankrike och det faktum att han så rebelliskt hade slängt om E och R i slutet av sitt namn, gjorde honom till den klart mest exotiska personen som jag hade träffat.
Väldigt små medel krävdes för att skapa en vänskap i den här åldern. För mig räckte det med att jag gillade KISS (bandet alltså, inte vätskan), vilket öppnade vänskapsdörrarna till: Tom, Alexander, Johan Söderman och Alexander Holmberg (senare Rintsberg. Jag är dock inte helt säker på om han var med ända från 1:an, rätta mig gärna). Dessa "dörrar" ledde sedemera in till rum där dessa personer hade sina vänner sedan tidigare. Jag vart alltså vän med Tomas tack vare Alexander, Mattias Skog tack vare Tom, Robin Hemberg tack vare Richard och den häftigaste av alla: Alexandre Pripp tack vare Johan.
I min lilla näve hade jag den perfekta mixen av vänner.
Man började nu (jag vet inte hur det var för er andra, men för mig var det första gången) leka med sina klasskompisar EFTER skolan. Det var inte längre bara rasterna som ägnades åt "burken" och "boll över plank", utan även timmarna efter att skolans klocka ringt för dagen. Det var dock väldigt viktigt att mamma fick veta vart man höll hus. Om jag helt sonika följde med Alexandre och hans farfar (som jag tyckte mig se på tv för några år sedan, den mannen hade inte åldrats en dag!) hem, så kunde jag förvänta mig en rejäl utskällning och tv-spels-förbud. Idag förstår jag det resonemanget, men då kunde jag inte för mitt liv fatta vad som var the big fuzz.
Vi började med skrivböcker i svenskan. Äppel, Päppel, Piron, Paron, Kråkan, Tallegren. Det var tänkt att man skulle skriva ut en per årskurs, men jag var kunskapstörstande på den här tiden och slängde mig hungrigt över grammatik, saknade ord och böjelser. i 4:an hade jag lyckats tjata till mig Tallegren och skrev ut den. Det var lite av ett inofficiellt race mellan mig och Julia Lindholm & Frida Alenius. Även Stephanie Gavrilovic var väl med på ett hörn, men aldrig något riktigt hot. Jag skriver "Julia Lindholm & Frida Alenius", eftersom jag anser att dom samarbetade, medan jag körde solo och därför fuskade dom. Vem som vann vet jag inte, men jag har för mig att Frida lämnade in Tallegren före mig, men hade dock två fel, vilket ledde till att jag korades som vinnare. Men jag har ingen källa på detta.
Nåja, tillbaka till 1:an.
Efter jullovet skulle vi börja lite smått med engelska. Vi fick lära oss grundera som "hello, my name is" och "how are you?". Några fågelarter slängdes in också, som "swallow" (vilket idag är något helt annat för mig än en svala) och Robins favorit "wagtail" (sädesärla). Han påpekade ofta att han kunde "wagtail", och viftade på rumpan.
Jag kommer nu i efterkommande inlägg att hoppa fritt mellan årskurs 1-3, eftersom det inte finns supermycket att berätta om varje enskild årskurs,, och eftersom jag helt enkelt inte kan urskilja om ditten hände i 1:an eller 2:an. Jag ska dock försöka hålla mig inom någorlunda tydliga ramar, så jag ägnar mig nu åt lågstadiet.
Förhoppningsvis kan jag kasta in en mängd bilder i nästa inlägg.
Roliga timmen, Kloak och Sega Mega Drive II!
Vad gjorde man egentligen i sexårs, förutom att bygga kojor och lära sig borsta tänderna? Ja, sanningen är att det inte var mycket alls faktiskt. Sexårs var årskursen som endast hade "roliga timmen" på schemat, med några sällsynta inslag av "läsa, skriva och räkna". Alla olika lektioner gick ut på en sak, det vi hitintills hade dedikerat våra liv åt: lek. Idrottslektionerna handlade oftast om att leka kull, musiklektionerna gick ut på att alla skulle testa alla instrument (gissa om det rev ner stora skrattsalvor när vi fick lära oss att det fanns ett instrument som kallades "gurka") och övriga lektioner användes till olika slags "bonding-lekar", vilket inte alls får förväxlas med "bondage-lekar". Man satt oftast i en cirkel och lekte "ett skepp kommer lastat" eller liknande. Detta eviga presenterande av sig själv, jag hatade det.
Jag minns särskillt ett tillfälle, när vi satt i en ring och skulle säga vårat namn, adress och telefonnummer. Jag har ingen aning om varför, man memorerade ju endast sitt eget, inte skulle man någonsin tänka tanken att lägga någon annans nummer på minnet, för telefonen hade man ju ännu inte vågat bekanta sig med. Och adressen, jag hittade ju knappt till matsalen på andra sidan skolan, skulle jag då verkligen ge mig ut på jakt efter Anna Maria Roos väg 115? Hur som helst. Jennifer Glader var en mycket blyg person på den tiden (GISSA om jag fick en chock när jag hamnade i samma psykologiklass som henne i gymnasiet och såg att hon hade blonderad tuppkam, hår i armhålorna, satt otroligt bredbent och ställde skarpa frågor till lärarna. Tydligen var hon flata också.), precis som jag själv, bör tilläggas, och vi utvecklade varsin teknik när det var vår tur att hålla låda. Hon körde den snabba tekniken, som kan liknas vid när man snabbspolar något så det får de där Piff & Puff-liknande ljudet. Som att dra av ett plåster *ratsch!* så va de avklarat. Min teknik var att mumla. Varför i helvete valde jag att mumla, det ledde ju alltid till frågan "Vad sa du, Niklas?" och sen fick jag göra om det 2-3 gånger, SOM OM INTE DE VART ÄNNU PINSAMMARE.
I övrigt hände alltså inte så mycket i sexårs. Jo juste, en väldigt märklig grej hände. Jag och Richard hade båda hört Orup framföra låten "Jag blir hellre jagad av vargar" i Söndagsöppet, kanske, och älskade den. Jag berättade detta för pappa redan samma dag, hur OTROLIG den där låten var. Pappa svarar: "Jaha, men se vad jag har här då", och plockar fram hela skivan, den rosa skivan "Flickor förr & nu 1986-1996". HUR KUNDE HAN VETA?!
Och juste #2, en gång skulle vi ta med oss ett "minne från sommaren" och skicka runt i klassen. Jag tog med en inramad fjäril (jag kommer alltid hävda att den dog en naturlig död, och inte dödades för att ramas in) som sedan skulle skickas runt, i den där förbannad cirkeln, och när den kom till Tommy Söder, så tar han emot den med slapp hand, ett otroligt ointresserat fejs och SKAKAR RAMEN SÅ ATT FJÄRILENS ENA VINGE GICK AV. Vad trodde han skulle hända, den var ju död! Efter detta klippte jag alla band med Tommy Söder. Han flyttade några år senare till Funäsdalen, där min familj har en stuga som vi ofta besöker under vinterhalvåret. Jag har aldrig sett honom där, och tur är väl de.
Okej, en sista grej bara. Jag och Richard jobbade ut en plan för hur vi skulle sno en viss leksak, en gubbe med hammarhaj-huvud. (Jag minns dessa leksaker väl, men kan inte komma på namnet. Jag ska göra lite research på mina föräldrars vind och se om jag kan gräva fram en, så ska ni få se.) Ingen av oss hade dock "balls" nog att faktiskt genomföra planen, så såvitt jag vet ligger den kvar där än idag.
Ja, de var väl mer den lediga tiden som det finns något att berätta om. Jag ägnade farligt mycket tid åt mitt Sega Mega Drive II, som jag fått utav min, kanske lite för generöse, farfar julen 1994. Medföljande spel var: Batman Returns, Aladdin, Ecco the dolphin, FIFA soccer 95, Flink och Sonic the hedgehog 2. Dock lyckades jag aldrig "varva" något utav spelen. Denna spelmaskin har lämnat två spår hos mig, som sitter lika djupa än idag. Dels mitt stora intresse för tv-spel och dels mitt osunda förhållande till Batman.
När jag inte spelade tv-spel tittade jag antagligen på Kloak, sommarlovsprogrammet som gick på tv då. Jag skaffade, på mina föräldrars bekostnad, följade Kloak-utrustning: en hjälm, en t-shirt, en ficklampa, 4 klistermärken, 4 tyglappar och en linjal. Jag älskade Kloak.
Och om det nu, av någon hemsk anledning, var så att jag inte kunde se Kloak eller spela tv-spel (antagligen dom tillfällena när mamma och pappa tyckte att man "borde gå ut och leka, det är minst lika kul". Hur fan kunde dom resonera så?) var jag ute på tomten och försökte lokalisera mig. Jag har idag ett fruktansvärt dåligt lokalsinne, så föreställ er hur jag klarade mig då, med ca 30% av min nuvarande hjärnkapacitet.
Vi åkte ofta ut till "Landet", ett hus som farmor och farfar ägde, strax utanför Gnesta. Här kunde man bada och käka päron, och det var väl ungefär det jag ägnade min tid åt. En gång sköt pappa en fiskmås med luftgevär, något som jag absolut inte fick berätta. Fast det där är väl preskriberat nu, så jag kan bjuda er på den.
Här nedan bjussar jag på lite bonusmaterial i form utav 2 bilder och en låt. Bilderna är på Pirayorna och Parkhemsskolan och låten kan ni ju gissa vilken det är!
Högst uppe till vänster hittar ni Richard, till höger om honom ser ni Jennifer Glader, till min högra sida finner ni den linblonde Therese längst ut till höger hittar ni sabotören Tommy Söder.
Nere till vänster finner ni Ann-Britt, Simon Allinger (vars hårfärg inte riktigt framgår) och Jenny Persson.
Här har ni då Parkhemsskolan. Jag har tagit mig friheten att kluddra lite på bilden, och i rött ringat in mitt kapprum. Ni ser även skogen ovanför där, där jag höll på att mista livet i koj-fajten. Den lilla halvcirkeln ni ser är matsalen. Den blåa rektangeln jag streckat upp skulle senare bli en barack, där jag kom att spendera dom sex efterföljande skolåren i. Men mer om det i nästa inlägg!
Den tandlösa pirayan!
Året är 1995, jag hade flyttat till Tullinge året innan (ganska precis, om inte exakt på dagen, som Kurt Cobain beslutade sig för att käka hagel med resultatet: hjärnsubstans all over the place. Mycket tragiskt.) och hade inte skaffat mig några vänner, förutom grannflickan Sanna. Nu var det dock dags för en enorm förändring i mitt liv: jag skulle börja studera på Parkhemsskolan, skaffa vänner, åka skolbuss och äta annan mat än mammas.
Jag minns väl när jag för första gången klev in i det rum som i 10 månader framöver skulle vara mitt klassrum. Väggarna var tapetserade med någon brun, lätt pälsliknande tapet och golvet var gult.
Av någon märklig anledning, som jag ännu inte fått helt förklarad för mig, hade alla andra barn redan ritat självporträtt som prydde klassrummets väggar. Det enda utav dom som jag minns är Simon Allingers, ett helt vanligt face som absolut inte liknade Simon mer än någon annan, men runt huvudet hade han ritat en stor, knallröd man. Det liksom BRANN om Simons huvud. Simon skämdes uppenbarligen inte över sin hårfärg.
Jag fick genast skrida till verket och rita ett eget porträtt.
Jag minns även att min ena fröken, Ann-Britt, hade en knöl på en av sina tänder, ett slags tidigt tandsmycke fast naturligt. Hon hävdade att det var tandsten, men den teorin köpte jag aldrig.
En gång minns jag att en tandläkare kom på besök, för att instruera oss om hur man borstade tänderna och om flour och tandtroll och sånt, ni vet. Någon i klassen, låt säga att det var Jennifer Glader, frågade om man skulle spotta ut tandkrämen när det började skumma i munnen. "Verkligen inte, då blir ju inte tänderna rena!" utbrast tandläkaren. Jag tyckte det hela ändå lät rätt rimligt, om jag använder tandkrämen för att göra rent tänderna, då bör ju den luddrade tandkrämen innehålla smuts. Om jag fortsätter gnugga tänderna med skitig tandkräm, ja hur rena blir dom då? En åsikt jag står för än idag.
Vi delade kapprum med ett gäng 1:or, där jag senare fick en "vän" i form av Denny. Denna "vänskap" bestod enbart i att vi åkte skolbuss tillsammans, men mer om det senare. Det fanns dessutom en kille vid namn Anderas, som kunde imitera Kalle Anka PÅ PRICKEN, vilket imponerade stort på mig. Den här klassen skulle senare bli "grön", men nu hette dom "1 GJ" av någon märklig anledning. När jag bläddrar igenom skolkatalogen ser jag en total avsaknad av struktur i namngivandet av klasser.
Exempel:
1:orna hette: 1 CG, 1 GJ och 1 TO
2:orna hette: 2:1 och 2:2
3:orna i sin tur hette: 3 A och 3 B.
Resterande klasser följde 3:ornas mönster med årskurs följt av bokstav. Dock börjar 5:orna på D, följt av E, istället för A och B.
Och till sist kom 6:orna. Det var bara en klass, klass 6 kort och gott, bestående av 35 elever. Varför man valde att inte dela upp denna klass i 6 A och 6 B, eller liknande, tänker jag inte ens ifrågasätta. Struktur och någon form av organisering var ju uppenbarligen inte aktuellt.
Hur som helst, jag nämnde skolbuss. Jag bodde nämligen lite "lantligare" än övriga. Som några av er vet, så är Parkhemsskolan omringad av radhus, vilka beboddes utav mina klasskamrater. Jag å andra sidan, bodde en bit bort. Man va tvungen att gå på vägar omgivna utav skog och när man är sex år gammal så är ju allting så oändligt mycket större än vad det faktiskt är (tillexempel tog det mig 5 år innan jag insåg att korridoren i stora byggnaden inte var längre än kanske 50 meter, men i mitt sexårshuvud var den oändlig), så det kändes verkligen som om jag bodde i en annan ort än alla andra. Sträckan på 2 kilometer föranledde således till att jag fick åka skolbuss till och från skolan, medan mina vänner fick gå eller cykla. Lyx, om ni frågar mig.
I min klass var vi bara tre som åkte skolbuss, vad jag kan erinra mig. Det var jag, Richard Björkman och Therese Andersson. Även Jenny Persson borde ju ha åkt, nu när jag tänker efter, eftersom hon bodde precis bakom mig. Kanske hade hon en annan lösning. Richard tillhörde egentligen gänget som bodde väldigt nära skolan, men han var dagbarn hos tidigare nämnde Denny, som bodde en bit ifrån mig, vilket alltså ledde till att Richard då och då deltog i bussresorna. Vi tre blev snabbt vänner.
En dag när jag och Richard utforskade skogen intill skolan, så hittade vi en koja. Jag tror inte jag ens behöver förklara vilken "it"-grej kojor var på den tiden. Alla byggde kojor och om man hade haft föräldrarnas tillåtelse hade man även bott i sin koja. Vi började leka i den, möblera om och planlägga en utbyggnad. Plötsligt dök kojans rättmätiga ägare upp. Tre stycken 2:or, jag minns att Fredrik Gräs var en utav dom. Vi blev hotade med spö om vi inte gav oss av, så vi sprang snabbt iväg. Senare på dagen fick fröknarna nys om detta och tvingade killarna att be om ursäkt. Än idag håller jag mig på säkert avstånd ifrån dessa människor.
För att slippa liknande händelser, där folk hotar en med stryk, kände jag att jag va tvungen att skaffa mig lite pondus. Eftersom jag var både tunn och saknade framtänder fick jag förlita mig på att sprida ett rykte om mig själv. Här kommer sexårsverksamhetens klassnamn in i bilden. Det fanns: "Pandorna", "Pirayorna" och "Pytonormarna". Jag tillhörde Pirayorna, den klart farligaste. Nu är ni nog många som tycker att Pirayorna och Pytonormarna är dött lopp, men enligt en sexårings logik så måste ju en pytonorm lukta pyton, alltså är hela deras farlighet spolad. Min avsaknad av framtänder ledde till att jag ganska lätt kunde anamma ett vampyrliknande utseende, eftersom jag enbart hade hörntänder i överkäken. Min fantasi började bearbeta denna fakta och kom fram till: jag var en "blodtörstande vampyr-piraya".
En gång fick jag användning utav denna fras, när Magnus Johansson (en pytonorm), helt utan förvarning hoppade på mig, brottade ner mig och tog ett strypgrepp. "Jag är en blodtörstande vampyr-piraya!" väste jag ur mig, varpå han skrek till och sprang iväg. Efter det var de ingen som muckade med Niklas Thim.
(Kuriosa: myten om att jag var en "blodtörstande vampyr-piraya" har nog satt sina spår i mitt undermedvetna. En kväll i Sydney satt jag, punschfull, och lekte att jag var en vampyr. Detta var i Januari 2011, 21 år gammal.)
Jag minns väl när jag för första gången klev in i det rum som i 10 månader framöver skulle vara mitt klassrum. Väggarna var tapetserade med någon brun, lätt pälsliknande tapet och golvet var gult.
Av någon märklig anledning, som jag ännu inte fått helt förklarad för mig, hade alla andra barn redan ritat självporträtt som prydde klassrummets väggar. Det enda utav dom som jag minns är Simon Allingers, ett helt vanligt face som absolut inte liknade Simon mer än någon annan, men runt huvudet hade han ritat en stor, knallröd man. Det liksom BRANN om Simons huvud. Simon skämdes uppenbarligen inte över sin hårfärg.
Jag fick genast skrida till verket och rita ett eget porträtt.
Jag minns även att min ena fröken, Ann-Britt, hade en knöl på en av sina tänder, ett slags tidigt tandsmycke fast naturligt. Hon hävdade att det var tandsten, men den teorin köpte jag aldrig.
En gång minns jag att en tandläkare kom på besök, för att instruera oss om hur man borstade tänderna och om flour och tandtroll och sånt, ni vet. Någon i klassen, låt säga att det var Jennifer Glader, frågade om man skulle spotta ut tandkrämen när det började skumma i munnen. "Verkligen inte, då blir ju inte tänderna rena!" utbrast tandläkaren. Jag tyckte det hela ändå lät rätt rimligt, om jag använder tandkrämen för att göra rent tänderna, då bör ju den luddrade tandkrämen innehålla smuts. Om jag fortsätter gnugga tänderna med skitig tandkräm, ja hur rena blir dom då? En åsikt jag står för än idag.
Vi delade kapprum med ett gäng 1:or, där jag senare fick en "vän" i form av Denny. Denna "vänskap" bestod enbart i att vi åkte skolbuss tillsammans, men mer om det senare. Det fanns dessutom en kille vid namn Anderas, som kunde imitera Kalle Anka PÅ PRICKEN, vilket imponerade stort på mig. Den här klassen skulle senare bli "grön", men nu hette dom "1 GJ" av någon märklig anledning. När jag bläddrar igenom skolkatalogen ser jag en total avsaknad av struktur i namngivandet av klasser.
Exempel:
1:orna hette: 1 CG, 1 GJ och 1 TO
2:orna hette: 2:1 och 2:2
3:orna i sin tur hette: 3 A och 3 B.
Resterande klasser följde 3:ornas mönster med årskurs följt av bokstav. Dock börjar 5:orna på D, följt av E, istället för A och B.
Och till sist kom 6:orna. Det var bara en klass, klass 6 kort och gott, bestående av 35 elever. Varför man valde att inte dela upp denna klass i 6 A och 6 B, eller liknande, tänker jag inte ens ifrågasätta. Struktur och någon form av organisering var ju uppenbarligen inte aktuellt.
Hur som helst, jag nämnde skolbuss. Jag bodde nämligen lite "lantligare" än övriga. Som några av er vet, så är Parkhemsskolan omringad av radhus, vilka beboddes utav mina klasskamrater. Jag å andra sidan, bodde en bit bort. Man va tvungen att gå på vägar omgivna utav skog och när man är sex år gammal så är ju allting så oändligt mycket större än vad det faktiskt är (tillexempel tog det mig 5 år innan jag insåg att korridoren i stora byggnaden inte var längre än kanske 50 meter, men i mitt sexårshuvud var den oändlig), så det kändes verkligen som om jag bodde i en annan ort än alla andra. Sträckan på 2 kilometer föranledde således till att jag fick åka skolbuss till och från skolan, medan mina vänner fick gå eller cykla. Lyx, om ni frågar mig.
I min klass var vi bara tre som åkte skolbuss, vad jag kan erinra mig. Det var jag, Richard Björkman och Therese Andersson. Även Jenny Persson borde ju ha åkt, nu när jag tänker efter, eftersom hon bodde precis bakom mig. Kanske hade hon en annan lösning. Richard tillhörde egentligen gänget som bodde väldigt nära skolan, men han var dagbarn hos tidigare nämnde Denny, som bodde en bit ifrån mig, vilket alltså ledde till att Richard då och då deltog i bussresorna. Vi tre blev snabbt vänner.
En dag när jag och Richard utforskade skogen intill skolan, så hittade vi en koja. Jag tror inte jag ens behöver förklara vilken "it"-grej kojor var på den tiden. Alla byggde kojor och om man hade haft föräldrarnas tillåtelse hade man även bott i sin koja. Vi började leka i den, möblera om och planlägga en utbyggnad. Plötsligt dök kojans rättmätiga ägare upp. Tre stycken 2:or, jag minns att Fredrik Gräs var en utav dom. Vi blev hotade med spö om vi inte gav oss av, så vi sprang snabbt iväg. Senare på dagen fick fröknarna nys om detta och tvingade killarna att be om ursäkt. Än idag håller jag mig på säkert avstånd ifrån dessa människor.
För att slippa liknande händelser, där folk hotar en med stryk, kände jag att jag va tvungen att skaffa mig lite pondus. Eftersom jag var både tunn och saknade framtänder fick jag förlita mig på att sprida ett rykte om mig själv. Här kommer sexårsverksamhetens klassnamn in i bilden. Det fanns: "Pandorna", "Pirayorna" och "Pytonormarna". Jag tillhörde Pirayorna, den klart farligaste. Nu är ni nog många som tycker att Pirayorna och Pytonormarna är dött lopp, men enligt en sexårings logik så måste ju en pytonorm lukta pyton, alltså är hela deras farlighet spolad. Min avsaknad av framtänder ledde till att jag ganska lätt kunde anamma ett vampyrliknande utseende, eftersom jag enbart hade hörntänder i överkäken. Min fantasi började bearbeta denna fakta och kom fram till: jag var en "blodtörstande vampyr-piraya".
En gång fick jag användning utav denna fras, när Magnus Johansson (en pytonorm), helt utan förvarning hoppade på mig, brottade ner mig och tog ett strypgrepp. "Jag är en blodtörstande vampyr-piraya!" väste jag ur mig, varpå han skrek till och sprang iväg. Efter det var de ingen som muckade med Niklas Thim.
(Kuriosa: myten om att jag var en "blodtörstande vampyr-piraya" har nog satt sina spår i mitt undermedvetna. En kväll i Sydney satt jag, punschfull, och lekte att jag var en vampyr. Detta var i Januari 2011, 21 år gammal.)
