När just den här inledningstexten skrivs är jag väldigt arg, irriterad och "på gränsen". Anledningen är att jag precis hade skrivit klart detta inlägg, lagt tangentbordet åt sidan för att samla ihop tvätt och samla tankarna till en sista go anekdot möjligtvis, och råkar med hjälp av ett par jeans dra ur sladden till datorn. Inlägget kommer därför ALDRIG att bli lika bra igen, precis som Tenacius D påstår att dom varit med om med låten Tribute. Ikväll kommer jag dricka sprit.

Året är 1997.
Sverige inför 18-årsgräns på tobaksvaror, Mike Tyson käkar öron, kent släpper den fantastiska skivan Isola, filmen Titanic går upp på biografer landet runt och mitt älskade Hammarby IF firar 100 år som förening.

Om vi ska vara korrekta och försöka avverka 2:an då. (När jag skrev meningen här till vänster så hade jag länge funderat över vad som egentligen hände i årskurs två, och kom fram till att det inte hände ett smack. Jag antar att jag hade fel, när jag nu läser texten jag lyckats krama fram ur mina gråaste hjärnceller.)
 Mitt starkaste minne av 2:an var att vi skrev loggbok, och det var kul när vi kom till vecka 6, v6 alltså. Även vecka 8 (v8) fick en att dra en aning på smilbanden. Lite krävdes det. Hur som helst, jag minns klart och tydlgt när vi skrev in "v6", och lärarna sa "visst har tiden gått fort?", och huxflux så var det sommarlov. Vi hade även en norsk-ättad lärarkandidat, Marit. Marit hade dom mest fantastiskt lysande turkosa ögonen. Jag fascinerades alltid av hennes overkliga ögonfärg, men all den romantik jag byggt upp kring dom där färgsprakande ögonen kraschade när hon visade att hon hade linser. (Jag såg henne på hambrugerkedjan MAX härom året, hon hade inte längre kvar linserna. Magin var liksom inte längre där, så jag hälsade inte.) Birgit blev den tredje personen som anslöt sig till vad som skulle bilda lärarkåren för klass 2 Blå. 
Vi fick även tillskott på elvefronten! Victor Lund, straight from Göteborg, anslöt till vår klass. Han pratade på en bred göteborska, som han tyvärr slätade ut efter mindre än ett år. Jag blev oerhört besviken.

Vi började ha slöjd någongång i lågstadiet. Träslöjd och syslöjd, alltså. På träslöjden fick man göra smörknivar, pallar och ibland ett eget projekt (jag gjorde en Hammarby-flagga i trä till pappa). I början, smörknivarna alltså, ansågs vi vara för små, så läraren Ernst (med det då fantastiska skägget, som han senare rakade av. Liknande besvikelse som när Victors göteborska ersattes av rikssvenskan.) fick såga ut formen, och vi fick sandpappra fram en slutfinish. Efter sandpappringen kunde man få använda brännpennan och skriva något kul i träkniven. Jag skrev "N.T 1998" på en av alla knivar jag skapade. Brännpennan var oerhört rolig att använda, man brände mest allt som kom i ens väg. Träslöjden var, förutom bristen på användande av farliga maskiner, rätt kul. Det enda jag egentligen hade emot träslöjden var att det alltid kliade när man gick därifrån. Luften därinne mättes liksom inte i luftfuktighet, utan i sågspånighet. Det kunde kännas som luften innehöll 30% sågspån, som satte sig som ett klipulver på huden och i näsan. Därför antog jag att syslöjden skulle vara min cup of tea. Sitta och sy en kudde och prata strunt med mina bordskamrater, precis som man sett tanterna på tv göra.
Oj så fel jag hade.
Läraren Jenny Nordström körde en minst sagt strikt undervisning. Hon var en tickande bomb, och det krävdes så oerhört lite för att få henne att go off. Man skulle stå upp tills hon hade satt sig ner, hälsat alla välkomna och sagt "varsågoda". Om hon bad om något så var det inte bara att gå och hämta det och överlämna föremålet, utan det skulle överlämnas på rätt sätt. En sax fick inte överlämnas med knivarna före, för då kunde hon skära sig. (Det oerhört ologiska i att det är exakt samma "risk" för överlämnaren om denne håller i knivarna, det rörde henne inte.)
När hon skulle visa något och klassen samlades runt hennes bord, då skulle man passa sig för att luta sig mot bordskanten. "Hängfri zon", följt av en ond blick. Material skulle användas så sparsamt som möjligt, och försök förklara detta för ett gäng barn som precis haft träslöjd med frikostige Ernst, som lät en göra 100 smörknivar om man så ville. Nä, syslöjden vart inte vad jag hoppades på.


Tom var en speciell karaktär. När vi satt i matsalen och åt lunch, så insisterade han på att hans egna dryck var den godaste. Vad var då detta för dryck? Alternativen som fanns var vatten och mjölk. Ibland, i samband med högtider och liknande, kunde även juice serveras. Men Tom hade alltså kommit på en egen dryck, som han drack till varje lunch. Ett glas vatten, toppat med en skvätt mjölk. Resultatet blev en grågrumlig substans, rätt lik Grape Tonic. Jag öertygades att testa detta vid ett tillfälle, men bestämde mig snabbt för att detta inte var något för mig. En grej som däremot vart en stor hit bland samtliga var knäckemackan med morötter och salt. Jag tror det kan ha varit Tom som var nytänkaren även här, möjligtvis Johan Söderman.

En gång kom Birgitta in med en elev från klassen över oss, Sven, och sa att han troligtvis skulle börja vara med mer på våra lektioner. Jag vet inte om det berodde på att Sven var "efter" eller om han var utanför i sin nuvarande klass. Så vitt jag vet så var han aldrig med i vår klass. Det hela var väldigt konstigt.

Nåväl, jag kanske ska ta och jobba mig igenom ämnena som jag tog upp i rubriken.
Låt oss börja med "Dansken".

Det ligger ett radhus-område precis bredvid skolan. Ett utav husen i en länga var målat lila. Det var givetvis en självklarhet för oss att göra allt i vår makt för att retas med dessa lila-boende människor. Det handlade inte på något sätt om någon slags skadegörelse, mer än lite urin i rabatterna. Men när vi för första gången möttes utav ägarna till huset, ett äldre par (skulle tippa nyblivna pensionärer) där mannen gick under nicket "Dansken" och kvinnan kallades "Danskens fru", så vart allting väldigt mycket seriösare än vi var beredda på. En dag, när Richard stod och lättade på blåsan i en rosenbuske, så flög en dörr upp, och ut genom den kom Dansken med en häcksax i högsta hugg. Jag tog en löpning på rent adrenalin, och sprang och sprang och sprang. Jag har till denna dag ännu inte varit så rädd. Vad som hände med Richard vet jag inte, antagligen hann han aldrig skaka av dom sista dropparna, så att säga, och fick helt sonika avsluta kissen på språng.
Efter den händelsen var vi mer sparsamma med våra besök hos Dansken (som jag inte alls är säker på att han faktiskt var. Jag vet att frun bröt på tyska, vilket jag iofs tyckte att väldigt många gjorde på den tiden. Ingen visade sig dock vara tysk), men vi slutade inte helt. En dag när vi ägnade oss åt att plocka blommor ur den rabatten vi vattnat så väl, så hörde vi återigen dörren flyga upp, och ut kom den här gången Danskens fru. Jag var inte lika reaktionssnabb denna gång, så jag fick gömma mig i ett par buskar runt hörnet. Hon hittade mig rätt snabbt, och hotade med polisen. Där och då svor jag att lämna Dansken i frid.

Expedition: Robinson då. Tidigare hade jag slaviskt följt Fångarna på fortet, och jag älskade att höra Gunde skrika "La Boule, schlå gångången!", och Fader Fouras sluga gåtor. Men här var det kända människor som tävlade, och dom vart ju aldrig tigermat och bungyjumpsnöret gick aldrig av. Det fanns liksom inte den där ÄKTA spänningen. Då kom Robinson. Helt vanliga svenssons skickades till en ö fullsmockad med dödliga djur och odjur på andra sidan jorden. Jag höll tidigt på Martin Melin, polisen som tillslut vart den förste att tituleras Robinson (visst var det mot Kent Larsen han vann finalen?). Jag följde Robinson slaviskt, kunde alla deltagares namn, yrke, antal sammanlagda ö-råds-röster, segrare i tävlingar osv. (Martin fick 2 ö-råds-röster under tävlingens gång.) Expedition: Robinson var fantastiskt.
Jag vill nu att ni försöker föreställa er känslan som går igenom min kropp när tidigare nämnde Lund, Victor alltså, släpper bomben att hans far, Freddy, kommer delta i den kommande säsongen. (Freddy som förövrigt faktiskt är dansk på riktigt.)
Jag ansåg mig nu ha bragging rights, eftersom jag "känner en kändis". Detta var ju givettvis en sanning med modifikation. Visst, Victor kände jag, men han var ju sannerligen ingen kändis bara för att hans pappa deltog i TV (dock nämdes han ett par gånger, bla i Se & Hör där Freddy talade om sina två ögonstenar Victor och Sanne. Förövrigt första gången jag sprang på ordet "ögonsten", tyckte de lät som något väldigt jobbigt, eftersom jag själv fått sten i ögat vid ett tillfälle och det ledde till en infektion och ett öga lika massivt som en knuten näve), och jag kände ju inte Freddy, eftersom vi bara hade träffats ett tiotal gånger på olika föräldramöten osv. Och det hade väl varit en smula konstigt om vi kallade varandra för bekanta, eftersom det skiljer drygt 30 år på oss.

Tvprogram jag gillade:
1. Expedition: Robinson
2. Fångarna på fortet
3. Disneydags
4. Snacka om nyheter
5. Bolibompa

Folk jag misstänkte var tyskar:
1. Ernst
2. Jenny
3. Danskens fru




(Jag är ledsen för den allt annat än bra kvalitéen, men jag har ingen scanner around, så det får bli mobilfoton.)
Högst uppe till höger finner ni Birgit, den nye läraren alltså. Jag minns inte att vi hade så mycket användning av henne, och hon försvann snabbt.
Noterbart är att Richard, som ni finner till vänster på mittenraden, hade valt att återta glasögonen. Kanske det välbeprövade draget att bära glasögon för att framstå som smartare. Efter Richard kommer Björn och därefter kommer Victor Lund, med den fantastiska halvluggen.
I övrigt lämnar jag analysen åt er. Enda jag kan tillägga är att detta är mitt bästa skolfoto någonsin.