Egentligen är de ju förbannat töntigt, dehär jag gör nu, men jag borde väl be om ursäkt för tomrummet den här bloggen lämnat efter sig när det inte har uppdaterats. Detta har helt enkelt berott på att jag inte haft den rätta feelingen, och således vill jag inte sitta här och skriva ner en massa smörja för att tillfredställa populaset, för det som skrivs HÄR, det ska fanemig vara kvalité, annars kan det vara.

Först och främst: åren 1998-1999, JÖSSES vad det hände saker!

Det börjar med att Stockholm utses till Europas kulturhuvudstad, Bill Clinton anklagas för att ha knullat snett med en praktikant vid namn Monica Lewinsky (bara fyra dagar efter att Paula Jones anklagat honom för sexuella trakasserier. Det blåste kring Clinton), i Belgien blir då 10 år gamla Natascha Kampusch kidnappad utav Wolfgang Priklopil och lyckas fly först 8 år senare, Sverige vinner VM-guld i hockey, "torskar" kriminaliseras, i fotbolls VM slår slår Frankrike Brasilien i finalen med 3-0  på hemmaplan, Hammarby IF slutar trea som nykomling i Allsvenskan och kent släpper den utomjordiskt bra plattan Hagnesta Hill.

OCH, allas vår favoritklass blå, årgång 1989, går från lågstadie till mellanstadie!
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, vi har trots allt en hel årskurs att avverka innan mellanstadiet tas an.

Klass 3 blå får sitt första smakprov av överklass
Per. Per va en speciell kille. Samtliga medlemmar i 3 blå kunde kategoriseras som medelklass. Ingen hade det supertight ekonomiskt, och ingen badade i fördelarna som en generös plånbok kunde erbjuda (det skulle väl möjligtvis varit Jessika Magnusson, men det är inte alls samma sak som det jag nu ska berätta om).
Per var ny i klassen inför 3:an, och aldrig någonsin har uttrycket "katt bland hermeliner" haft ett tydligare exempel in real life. Per kom i skjorta, jeans, vattenkammat och finskor. Varje dag. Visst, vi hade alla blivit påtvingade denna utstyrsel någongång i våra hitills 10 åriga liv, men den stora skillnaden var att våra skjortor kom från Kappahls barnavdelning, medan Per (nu när jag tänker efter, kan han til loch med ha stavat det Pär? Vi gör som så att vi använder Pär i resten av texten) bar skräddarsydda sådana ifrån la chemiserie traditionnelle. Han bar upp denna outfit med en näsa placerad snobbigt högt i skyn, och ett tal hämtat från 1700-talets adel. Som om inte detta var nog för att sticka i ögonen oss, så spelade han även golf. GOLF! Har en 10 åring någonsin spelat golf tidigare? (svensk kanske bör tilläggas, med tanke på dom många 14 åringarna som det snackas om borta i Singapore.) Att han även bar glasögon och var skelögd kan ses som strössel på denna mobboffer-glass. Och han hette PÄR! Tidigare hade mobbning inte riktigt slagit igenom i min klass. Visst, Alexander Hildingsson tillhörde den skara som fick vågens mätare att snurra till ordentligt när dom ställde sig på den, men det var aldrig någon som gav sig på honom för hans vikt. Inte var det heller någon som gav sig på Alexandre Pripp för hans franska bakgrund, eller Johan Söderman för hans rödhårighet. Vi övriga hade helt enkelt inget brinnande intresse att peka ut detta med hånfulla toner för dom. (Jag trodde dock, när vi började 1:an och fick klasslista med adress och telefonnummer, att det var totalkört för mig. Det var nämligen bara jag, Alexander Hildingsson och Thomas Zetterberg vars telefonnummer började på 607, övriga nyttjade 778-nummer. Jag kan inte tala för dom andra, men jag klarade mig ifrån detta.) Men Pär var ett potpurri, en jävla tombola, av potentiella retobjekt. Det var inte möjligt att motstå. Han lämnade vår klass innan övergången till mellanstadiet. Jag har ingen aning hur det går för honom idag, antagligen oförskämt bra.

Jag ska inte skriva något i sten, men jag är relativt säker på att det var i 3:an vi började intressera oss för musik-programmet Voxpop. Voxpop gick helt enkelt ut på att en skara musikvideos spelades upp, man ringde in och röstade och genom något slags seriesystem vaskade man fram två finalister och slutligen "den bästa videon", fast det var väl främst låten folk röstade på . Jag och Tom kom varje vecka med en egen tabell över veckans segrare, "bubblar" och allt där emellan, som vi febrigt diskuterade sinsemellan. Nu när jag spanar in Voxpops vinnare, så ser jag att Hanson deltog redan 1997, vilket raserar min tidigare tes. Jag minns ju klart och tydligt hur vi ofta lekte Hanson på musiklektionerna. Robin var alltid Zac, jag var Taylor och Richard fick ta rollen som den lite för gamla Isaac. Om jag ska totalkrossa min tes så kan jag ta upp att Spice Girls vann första säsongen med Wannabe, en låt vi alla kan, och således kan man mer eller mindre slå fast at vi följde programmet from säsong 1. Detta är å andra sidan totalt ointressant, eftersom det är programmet i sig jag vill avhandla i detta stycke, därför kommer jag vara super-punkig och strunta i allt vad tidsföljd heter. Det blir lättast så.
Den tidigaste videon jag kan erinra mig är i vartfall Celine Dions - My heart will go on, från filmen Titanic. Jag hatade där och då både låten och filmen, och ska jag vara helt ärlig har jag (löjligt nog, måhända) ännu inte sett hela filmen och inte ägnat en minut åt Celine Dion. Något som däremot föll mig (och alla andra pojkar i åldersspannet 7-20) i smaken var efterföljande vinnare: The Offspring - Pretty fly (for a white guy). Give it to me baby, aha-aha! ALLA gick den hösten runt och imiterade den gälla aha-aha!-stämman som den super-nördige vita mannen (som många trodde va en medlem i bandet, men som alltså bara var en inhyrd skådis, och som förvirrade det ännu mer när han dök upp igen, i videon Why don't you get a job?) som så uppenbart försökte vara svart, men gjorde alla klassiska whiteman-wannabe-blackman-mistakes. Låten i sig är (idag) inte en superbra låt, men likväl fruktansvärt kraftig nostalgi.
Många artister fick sitt genombrott i mitt musikuniversum tack vare Voxpop. Eminem, Eagle-eye Cherry, Bloodhound Gang, The Offspring, Markoolio, Backstreet Boys, Scooter, Teddybears Sthlm, Petter, Wheatus, Eiffel 65, Limp Bizkit, Rammstein och Bomfunk Mc's gick alla Voxpop-vägen, från 2 minuters videosnutt på tv till hela album i min CD-kollektion. Bomfunk Mc's ja. Freestyler, kan det vara den låten som plockar flest poäng i nostalgi-mästerskapet?
Den finalen jag tydligast minns är Metallica - Nothing else matters (symfoni-tappningen, live i San Francisco) mot Bloodhound Gang - The Bad Touch. Jag hejade maniskt på Metallica, även om jag gillade Bloodhounds låt också, men den var inte på långa vägar lika ÄKTA som när James skriker ut ett "yeah, YEAH, YEEEAAAH!!" innan han bränner av ett känsloladdat solo som vackert fadear ut till symfonins klingande harpor, trianglar och stråkar. Jag ringde in 10 gånger, vilket resulterade i en telefonräkning på 99 kronor som mamma och pappa fick betala. Tyvärr vann Bloodhound Gang (enligt Wikipedia, ett påstående jag INTE är beredd att köpa. Jag vågar spela på att Metallica sopade hem det).
Kul kuriosa: när jag för, ska vi säga 4½ år sen (2006?) spenderade en midsommar ute på Möja, med Andreas Benner och Jonathan Benner, så efterfrågades musik. Andreas (som var husvärd) CD-samling är knappt värd att nämnas, då den bestod utav Smurfhits, Absolute Music (27, 34, 45, 46, 47, 51?) och någon Jan Johansen-skiva, så jag la mitt hopp till att Jonte skulle ha något spännande på telefonen. Själv hade jag endast Metallica - Orion, eftersom jag använde denna som ringsignal. Detta visade sig vara den största vinstlotten jag och Andreas någonsin dragit. Jontes mobil innehöll nämligen bara dom dängigaste dängorna som passerat vår generation. Där fanns Chop Suey, Teenage Dirtbag, Vi Drar Till Fjällen, The Kids Aren't Allright, I'm Blue, Nothing Else Matters osv. Och självklart: Freestyler. Jag tror vi skrek, högt, när shuffeln beslutade sig för att smyga igång det blippande introt till den finska one-hit-wonder duons flaggskepp.

Vår generation har Voxpop (ska vi kallas oss Voxpop-generationen?) att tacka för otroligt mycket. Nordman byttes mot Eminem, Smurfhits byttes mot Markoolio (vilket egentligen bör sorteras in i samma fack) och Mora Träsk byttes mot Bloodhound Gang. Det var ett nödvändigt rotuppslitande, eftersom jag än idag ser folk som på fullaste allvar tycker att Mora Träsk och Markoolio har något, och det skrämmer mig. Dessa människor har inte upplevt Voxpop och är således lost causes, och då kan dom LIKA GÄRNA sluta på Plattan med en heroin-spruta i venen.  

Meningen var nog att Voxpop skulle bli min musikaliska revolt, främst mot min pappa, eftersom mammas skivsamling var ungefär lika imponerande som Andreas (Ronja Rövardotter, Pernilla Wahlgren och Tommy Nilsson) och där räckte det med att jag gick från Smurfhits (ja, jag var i det träsket, det tänker jag inte sticka under stol med) till Backstreet Boys (jajamensan, där var jag också. Sektion B1, Globen, 1998), mer eller mindre. Det återstod alltså bara att göra revolt mot pappa, och det skulle väl inte vara några större problem, med tanke på vad som komma skulle. Artister som Eminem, Slipknot, System Of A Down, Limp Bizkit och Scooter skulle utan tvekan få vilken person som helst över 27 att rygga tillbaka och undra vad i helvete det var som pågick. Men, tji fick jag, ni förstår min supplier #1 av dessa Nu-metal, rap och techno-orienterade musikfenomen var: pappa! Innan jag hade börjat tänka tanken att efterapa Fred Durst's "vrida på ratten med väldigt stora rörelser"-moves från videon Rollin', så hade jag plattan Chocolate Starfish & The Hotdog Flavoured Water (som jag förövrigt alltid tyckt är en fantastisk albumtitel, tills jag började min research inför denna blogg och kollade upp betydelsen. Urban dictionary, find out for yourselves) i min hand. När jag gick runt och nynnade på "Hi, my name is" så hade redan min pappa The Real Slim Shady som ringsignal på sin blåa Nokia 6150. När jag blåste trumhinnorna åt helvete till The Heretic Anthem, då gjorde jag det med skivan jag precis fått av min skapare Thim Senior. Den största revolten var antagligen när jag ett par år senare lyssnade på Groove Coverages vidriga cover på Alice Coopers Poison. Där har ni det, mitt Ebba Grön/The Beatles/Judas Priest, var Groove Coverage, och det ska jag ha stryk för.

Idag finns varken Voxpop eller Tracks (som väl kan kallas för radions Voxpop), så jag bävar inför kommande generationers musikaliska upptäcktsresor. Kanske har Groove Coverage en potentiell målgrupp här, om dom är snabba på att kapitalisera.

I samband med att Voxpop breddade våra musikaliska vyer, så började vi intressera oss mer för att själva producera konstformen. Jag, som växte upp i ett hem fullt av diverse instrument (akustisk gitarr, elgitarr, trummor, piano, orgel), valde gitarren. Med mig fick jag Mattias Skog, och till en början deltog även Daniel Berglund, från röd. Robin Hemberg växte upp i ett lika instrument-berikat hem som mig, och hade dessutom en pappa som var musiker, så för honom föll de naturligt att greppa trumstockarna och slå frenetiskt på läder. Vi såg snabbt potentialen i detta (pengar, kvinnor intresserade oss ännu inte), så Robin, jag och Mattias bildade bandet Snake. Problemet var att vi nu alltså var en trio bestående av en trummis och två gitarrister. Ingen sångare och ingen basist. Vi hade lite olika provspelare på keybord, bla Richard, men ingen kunde frambringa mer än Blinka lilla stjärna, och det var ju kanske inte vad vi siktade på att spela. Istället strök vi ambitionerna om sångare och keybordist, satte Mattias på basen och rev av Smoke on the water inne i musiksalen där vi varje rast lånade förstärkare och instrument för att så smått stilla våra rockstjärne-fantasier. Här inne var vi superstars, och ibland plockade vi in en lyckligt lottad klasskamrat som fick ta del av en "exklusive VIP-spelning". Efter ett års nötande av "Smoke", så fick vi konkurrens. Klassen över oss, 5 blå, med Johan Beckman, Erik Peltonen (senare Roos) och någon tredje figur (möjligtvis även en fjärde) som jag aldrig la märket till, gjorde anspårk på samma lokal, instrument och tid. Eftersom vi verkade i samma skrå, så såg vi på varandra som kollegor, för trots att dom snodde hälften av vår reptid så var dom ju faktiskt ett helt år äldre, och de skulle mycket till för att vi skulle morska upp oss mot någon som var äldre. Vi accepterade helt enkelt. Till vårt förtret spelade skolans band #2 på väldigt hög volym, vilket ledde till en trasig förstärkare. Detta var något som vi, skolans band #1, aldrig vågade oss på. Tyvärr jobbar ju dom flesta skolor efter devisen "dom gjorde fel, därför straffar vi er" (klassikern: "förra årets 9:or söp på skolbalen, därför har vi ingen i år"), och våra 15 minutes of fame var därmed över. Det vart inget mer repande, för någon av oss. Att band #2 senare faktiskt blev ett riktigt band, någorlunda framgångsrikt, glädjer mig. Jag räknar med att Snake blir inplockade på ett gästspel under kommande sommarturné.
Kul kuriosa: i 6:an filade jag och Robin på en reunioin av Snake. Vi la upp en plan (skrev ett brev "till oss själva i framtiden") där vi 15 år senare skulle stå på scen i ett fullsmockat Globen, kanske framförandes Smoke on the water. 

Jag inser nu hur jag totalt tappade tråden på 3:an, men ni ska veta att här finns det INGET manus, utan enbart ett flow från mina långsmala fingertoppar, med hjärnans minnessektion som bränsle. Någon snabb redigering, en "den-här-är-jag-värd-öl" och sen kastas det rakt ut i world wide web.



Det är FORTFARANDE gåshuds-vackert!!!




Om jag någonsin får ett soundtrack till mitt liv, då vill jag gärna att det är denna låt. (Och varför bar han egentligen runt på en sladdlös Playstation-kontroll?)




Ja, nu råkade den bli lite större, men det finns det inget jag kan göra något ÅT. aha-aha!




Inte mycket att rapportera om på detta klassfoto. Per/Pär finner ni på rad två, längst ut till höger, iförd en välsittande buttondown-skjorta. Så jävla malplacerad.
Skribent Thim sitter, inte helt otippat, sida vid sida med Robin Hemberg, iförd en frisyr jag inte är helt nöjd med. Klädseln är väl inte heller något jag minns med glädje, men alla har vi varit unga och dumma. Alexander Rintsberg avfyrar en rejält kraftig blinknings-grimars, som om kamera-blixten klappat till honom rätt över ansiktet.
Och Stephanie Gavrilovic tog, dagen till ära, på sig en t-tröja som man hade fått göra under en hantverks-dag. Gummisnoddar fästes, tröjan doppades i färg och läts torka, sedan drogs den på när det vankades klassfoto!
Bäst klädd: Johan Söderman, ren arbetarklass.
(Det snackades även en del om att Tomas Ljung ser ut att ha hängpattar.)