Voxpop - extramaterial!!!
Jag skulle vilja återkoppla lite till föregående inlägg nu, eftersom jag i efterhand har insett hur ofantligt mycket jag missade. Tack vare mina vänner Tom, David och Patrik, har jag friskat upp mitt Voxpop-fack och tänkte nu komplettera tidigare inlägg. Se detta som ett bonusspår, eller ett expansion-pack.
Ett fenomen som slog igenom i Sverige i samband med Voxpop är pojkband. Boyzone, Backstreet Boys, Westlife, N' Sync, Five och A1. Vem som helst kan se den röda tråden som tog dessa män från pojkrummens speglar och låtsasmikrofoner till arenor världen runt, sprängfyllda med skrikande flickor som (tyvärr för artisterna, som nog gärna hade klippt några groupies efter avverkat gig) ännu inte blivit byxmyndiga. Dom var alla snygga, fjolliga (vissa mer, andra mindre, men då gränsade de mer till att vara en renodlad popgrupp. Det fjolliga var en viktig ingrediens, se de som rosetten man gör av ett presentsnöre till födelsedagspaket) och deras stil vart rådande modenorm. Hade Nick Carter en mittbena, då tvingades varenda frisör lyssna till "mittbena, som Nick Carter, tack!". Det bör dock nämnas att pojkbandens storhetstid var oerhört kort hos oss killar (ingen kan med handen på hjärtat säga att Backstreets Back var en dålig låt, hur tuff man än är), kanske hade dom sina golden years runt 1997-1998, ett litet smygande in på 1999, men 2000 var det definitivt ÖVER. Men tjejerna, dom höll hårt i sina homo-doftande, skönsjungande, dansande pojkar, långt in på 2000-talet (och kanske än idag, Marina Wistrand?) och hoppades innerligt att Brian McFadden skulle ta sitt förnuft till fånga och återförenas med sina forna kollegor i Westlife. Homo-doftande ja. Kan det vara så att nådastöten för pojkbanden var att ordet "bög" plötsligt slängdes in i våra vokabulär? För inte kunde det väl finnas något bögigare än att fem killar beslutar sig för att dansa och sjunga tillsammans? Vi hetrosexuella ägnade oss ju hellre åt rock, som Smoke on the water. Plötsligt ville vi inte kännas vid att vi själva dansat och mimat som om vi vore Five, för vi var ju inte bögar! (Jag minns hur min Backstreet Boys-keps fick finna sig i att placeras längst bak i garderoben, bland galonbyxor och raggsockor.)
Ur varje pojbands aska gick det alltid att vaska fram en eller flera soloartister. Nick Carter, Ronan Keating, Justin Timberlake, Brian McFadden och Robbie Williams. Och som om inte DET VAR NOG, syskon till stjärnorna fick en räkmacka in i rampljuset. (Aaron Carters I Want Candy (som man inte riktigt förstod hurvida den handlade om godis, en flicka vid namn Candy, eller kokain) hatade vi redan första gången den nådde våra öron. Vem fan var den där pojkspolen att tjäna miljoner på att hans bror var känd?! Man ville bara spy.)
Men bland all denna dynga så kom det ju faktiskt fram en hel del kvalité (som tidigare uppräknade band, se inlägg: "Per (Pär?), Voxpop & SNAKE!!!")
Ett band jag skäms över att jag glömde, som faktiskt var väldigt, VÄLDIGT stora bland oss killar som följde Voxpop: LOK.
Ska jag ens behöva förklara hur TUNGT dehär är för en 10-åring? Vadå, där går han omkring med en kamera fast-tejpad på magen och skriker "FLYTTA PÅ ER, NI ÄR I VÄGEN!" och har en tuff jävla i-don't-give-a-shit-about-Nick-Carter-frilla och gitarren är så distad att den låter trasig och det börjar brinna och dom är ju garanterat TATUERADE! (Alla ni överdriva Extreme Home-makeover-OH MY GOD-skrikare, NU om någon gång passar ett fett "OH MY GOD!")
Dock
Ingen tidsepok har klarat sig utan en värdelös och oseriös, men ändå superhyllad artist. (Nu är de rätt pinsamt att den enda jag kan räkna upp, förutom den som jag snart kommer hugga huvudet av, är Günther, men jag VET att det kryllar av dom.) 1990-talet var väl extra drabbat av dessa, med tanke på att allt blev en musikvideo, som spreds via TV till lättunderhållna ungdomar som var villiga att ta till sig allt som kan erbjuda 2 minuters stimulans.
Men den värsta av alla (och här ska jag väl peta in ett tack till Tom Tevall, som snabbt påpekade min miss) var ju Dr. Bombay, senare Dr. McDoo (och Carlito, latino-versionen).
Värre smörja har aldrig spridits i sådan fart och utbreddhet. En "svensk-dansk" med brun-utan-sol, Mahatma Gandhi-brillor, en turban och ett lösskägg på det. JA!, allt som krävs för att bli en stjärna 1998. Snabba verser där man avverkar x-antal fördomar om Indien, rimmande refränger om max sex ord och saken var biff, ALLA låtar fastande! (Jag gör en snabb-research på området och sitter förtillfället och sjunger, till mitt stora förtret, med i Calcutta as we speak.) Varenda video Dr. Bombay fick in i Voxpop resulterade i jordskredssegrar, och låten S.O.S slog alla tidigare rekordi inringda röster, den MANGLADE rakt igenom allt motstånd.
Det märkligaste jag upplevt i mitt musikliv torde vara när jag kom hem till mina kusiner och såg att deras PAPPA hade köpt Rice and Curry, och då ska de sägas att jag sett Venom uppträda mitt på ljusa dagen, med makalösa 48 förstärkare, men dehär, det vara bara fel och läskigt. Dr. Bombay var som en sekt, en något lättsam sådan förvisso, men folk var som under hypnos. Som Dr. McDoo fick denne nagel i ögat dock inget fäste, allt jag kan erinra mig är en video i Voxpop. Och inte är väl de så konstigt, det är ju inte alls lika kul att försöka skämta om whiskey och snålhet, som de är att skämta om en fattig befolkning som pratar som dom vore tagna ur en Disney-film och som dessutom bor bland tigrar. Dessutom visste ju vi, Dr. Bombays målgrupp, ingenting om Skottland, inte ens whiskey kände vi till. Nej, där sköt han sig rejält i foten.
Och följande stycke är jag en aning tveksam till. Det bör absolut vara med, men jag får känslan av att det kommer gjuta in en bild av Voxpop-generationen som den barnsligaste någonsin. Nåväl. Fyra danskar och ett amerikansk kulturarv.
En slags Dr. Bombay-effekt, man tar ett välkänt begrepp, gör en lättnynnad melodi, slänger in smeten i en rolig musikvideo och violá, du har en dunder-mega-super-hit. Du kommer aldrig hitta något underliggande budskap, något djup, någon mening, om du lusläser texterna i skivhäftet. Det finns ingenting!
När jag tänker efter är det inte ett dugg konstigt att vi var så snabba att ta åt oss utav våra föräldrars musiksmak, att artister som Iron Maiden, Metallica och KISS hade en ny vår i och med vår generation. Eller att vi med svettiga händer och hungriga sinnen roffade åt oss singlar av Petter, Eminem eller Red Hot Chili Peppers, för det VAR NÅGONTING! Där fanns det något som vi varit svältfödda på!
Härmed tycker jag att vi slår fast att INGEN som sjungit med i Barbie Girl eller S.O.S har någon som helst rätt att klanka ner på artister som Tokio Hotel eller Justin Bieber, för där sker iallafall någonting (om så bara ett uns) som våra fejk-indier och tuggummi-pop-skräp inte kunde förmå att få ut i sina superfärdiga skitmallar som producenter världen över strösslade kring sig likt kondomer i Röda Korsets Afrika-byar. Fan vad arg jag är!
Nu ska jag börja blogga ordentligt igen.
Ett fenomen som slog igenom i Sverige i samband med Voxpop är pojkband. Boyzone, Backstreet Boys, Westlife, N' Sync, Five och A1. Vem som helst kan se den röda tråden som tog dessa män från pojkrummens speglar och låtsasmikrofoner till arenor världen runt, sprängfyllda med skrikande flickor som (tyvärr för artisterna, som nog gärna hade klippt några groupies efter avverkat gig) ännu inte blivit byxmyndiga. Dom var alla snygga, fjolliga (vissa mer, andra mindre, men då gränsade de mer till att vara en renodlad popgrupp. Det fjolliga var en viktig ingrediens, se de som rosetten man gör av ett presentsnöre till födelsedagspaket) och deras stil vart rådande modenorm. Hade Nick Carter en mittbena, då tvingades varenda frisör lyssna till "mittbena, som Nick Carter, tack!". Det bör dock nämnas att pojkbandens storhetstid var oerhört kort hos oss killar (ingen kan med handen på hjärtat säga att Backstreets Back var en dålig låt, hur tuff man än är), kanske hade dom sina golden years runt 1997-1998, ett litet smygande in på 1999, men 2000 var det definitivt ÖVER. Men tjejerna, dom höll hårt i sina homo-doftande, skönsjungande, dansande pojkar, långt in på 2000-talet (och kanske än idag, Marina Wistrand?) och hoppades innerligt att Brian McFadden skulle ta sitt förnuft till fånga och återförenas med sina forna kollegor i Westlife. Homo-doftande ja. Kan det vara så att nådastöten för pojkbanden var att ordet "bög" plötsligt slängdes in i våra vokabulär? För inte kunde det väl finnas något bögigare än att fem killar beslutar sig för att dansa och sjunga tillsammans? Vi hetrosexuella ägnade oss ju hellre åt rock, som Smoke on the water. Plötsligt ville vi inte kännas vid att vi själva dansat och mimat som om vi vore Five, för vi var ju inte bögar! (Jag minns hur min Backstreet Boys-keps fick finna sig i att placeras längst bak i garderoben, bland galonbyxor och raggsockor.)
Ur varje pojbands aska gick det alltid att vaska fram en eller flera soloartister. Nick Carter, Ronan Keating, Justin Timberlake, Brian McFadden och Robbie Williams. Och som om inte DET VAR NOG, syskon till stjärnorna fick en räkmacka in i rampljuset. (Aaron Carters I Want Candy (som man inte riktigt förstod hurvida den handlade om godis, en flicka vid namn Candy, eller kokain) hatade vi redan första gången den nådde våra öron. Vem fan var den där pojkspolen att tjäna miljoner på att hans bror var känd?! Man ville bara spy.)
Men bland all denna dynga så kom det ju faktiskt fram en hel del kvalité (som tidigare uppräknade band, se inlägg: "Per (Pär?), Voxpop & SNAKE!!!")
Ett band jag skäms över att jag glömde, som faktiskt var väldigt, VÄLDIGT stora bland oss killar som följde Voxpop: LOK.
Ska jag ens behöva förklara hur TUNGT dehär är för en 10-åring? Vadå, där går han omkring med en kamera fast-tejpad på magen och skriker "FLYTTA PÅ ER, NI ÄR I VÄGEN!" och har en tuff jävla i-don't-give-a-shit-about-Nick-Carter-frilla och gitarren är så distad att den låter trasig och det börjar brinna och dom är ju garanterat TATUERADE! (Alla ni överdriva Extreme Home-makeover-OH MY GOD-skrikare, NU om någon gång passar ett fett "OH MY GOD!")
Dock
Ingen tidsepok har klarat sig utan en värdelös och oseriös, men ändå superhyllad artist. (Nu är de rätt pinsamt att den enda jag kan räkna upp, förutom den som jag snart kommer hugga huvudet av, är Günther, men jag VET att det kryllar av dom.) 1990-talet var väl extra drabbat av dessa, med tanke på att allt blev en musikvideo, som spreds via TV till lättunderhållna ungdomar som var villiga att ta till sig allt som kan erbjuda 2 minuters stimulans.
Men den värsta av alla (och här ska jag väl peta in ett tack till Tom Tevall, som snabbt påpekade min miss) var ju Dr. Bombay, senare Dr. McDoo (och Carlito, latino-versionen).
Värre smörja har aldrig spridits i sådan fart och utbreddhet. En "svensk-dansk" med brun-utan-sol, Mahatma Gandhi-brillor, en turban och ett lösskägg på det. JA!, allt som krävs för att bli en stjärna 1998. Snabba verser där man avverkar x-antal fördomar om Indien, rimmande refränger om max sex ord och saken var biff, ALLA låtar fastande! (Jag gör en snabb-research på området och sitter förtillfället och sjunger, till mitt stora förtret, med i Calcutta as we speak.) Varenda video Dr. Bombay fick in i Voxpop resulterade i jordskredssegrar, och låten S.O.S slog alla tidigare rekordi inringda röster, den MANGLADE rakt igenom allt motstånd.
Det märkligaste jag upplevt i mitt musikliv torde vara när jag kom hem till mina kusiner och såg att deras PAPPA hade köpt Rice and Curry, och då ska de sägas att jag sett Venom uppträda mitt på ljusa dagen, med makalösa 48 förstärkare, men dehär, det vara bara fel och läskigt. Dr. Bombay var som en sekt, en något lättsam sådan förvisso, men folk var som under hypnos. Som Dr. McDoo fick denne nagel i ögat dock inget fäste, allt jag kan erinra mig är en video i Voxpop. Och inte är väl de så konstigt, det är ju inte alls lika kul att försöka skämta om whiskey och snålhet, som de är att skämta om en fattig befolkning som pratar som dom vore tagna ur en Disney-film och som dessutom bor bland tigrar. Dessutom visste ju vi, Dr. Bombays målgrupp, ingenting om Skottland, inte ens whiskey kände vi till. Nej, där sköt han sig rejält i foten.
Och följande stycke är jag en aning tveksam till. Det bör absolut vara med, men jag får känslan av att det kommer gjuta in en bild av Voxpop-generationen som den barnsligaste någonsin. Nåväl. Fyra danskar och ett amerikansk kulturarv.
En slags Dr. Bombay-effekt, man tar ett välkänt begrepp, gör en lättnynnad melodi, slänger in smeten i en rolig musikvideo och violá, du har en dunder-mega-super-hit. Du kommer aldrig hitta något underliggande budskap, något djup, någon mening, om du lusläser texterna i skivhäftet. Det finns ingenting!
När jag tänker efter är det inte ett dugg konstigt att vi var så snabba att ta åt oss utav våra föräldrars musiksmak, att artister som Iron Maiden, Metallica och KISS hade en ny vår i och med vår generation. Eller att vi med svettiga händer och hungriga sinnen roffade åt oss singlar av Petter, Eminem eller Red Hot Chili Peppers, för det VAR NÅGONTING! Där fanns det något som vi varit svältfödda på!
Härmed tycker jag att vi slår fast att INGEN som sjungit med i Barbie Girl eller S.O.S har någon som helst rätt att klanka ner på artister som Tokio Hotel eller Justin Bieber, för där sker iallafall någonting (om så bara ett uns) som våra fejk-indier och tuggummi-pop-skräp inte kunde förmå att få ut i sina superfärdiga skitmallar som producenter världen över strösslade kring sig likt kondomer i Röda Korsets Afrika-byar. Fan vad arg jag är!
Nu ska jag börja blogga ordentligt igen.
Kommentarer
Trackback
