Tack och hej, studenten jävlarimig!
All good things come to an end, för att använda ett uttjatat uttryck, som ju faktiskt är helt fel när jag tänker efter. ALLT kommer väl för fan till an end? Nåväl, jag vet inte om denna thing varit så good, stundtals kanske, men nu känner jag att det är dags att slå igen boken, och det gör jag såklart med en riktig jävla smällkaramell, den självklara: studenten!
Någon gång i januari börjar den vibba. Studenten. Giriga säljare kommer till skolan och radar upp laptops där man kan beställa diverse artiklar ur deras student-sortiment, så som hoodies och kondomer, samtliga varor med anskrämliga "Student 2008" i enormt tryck. Huvudattraktionen, det alla är där för, är givetvis mössan. Allt annat är snarare impulsköp likt de man gör på tom mage i kassakön på Konsum, då Snickers och Twix öses ner i korgen. Man informeras att det finns två olika prisklasser på mössan, vilket förtydligas med namnen "budget" och "deluxe". Dessutom kan man välja till ett förfärligt "skydd" i guld, så mössan inte ska bli "förstörd på flaket" med det tillhörande dryckessprutandet. Som om en hatt man kommer bära en gång i livet spelar NÅGON roll efter den där dagen. Kostym man lagt tiodubbla pengen på kan däremot dränkas i smuggelöl och saliv från skrikande klasskamrater.
Det sluga i denna affärsplan var att man aldrig såg någon totalsumma. Detta var något som kom i ett brev ca en månad senare. Jag själv hade bara köpt ett glas, kondom, kalsonger och givetvis mössan. Andra hade beställt en mindre garderob och i ett ögonblick tappat all ansiktsfärg i när de såg den fyrsiffriga summan, vars första siffra sällan var lägre än 3, nere vid "TOTALT: xxxx".
Vad man inte visste om studenten var just att den skulle kosta. Helvete vad den skulle kosta. Det var studentskivor hit och dit, det var flak och det var mössor och kläder. Med två månader kvar hade jag tagit ett helgjobb på McDonalds, vilket mer eller mindre betalade mitt studentfirande. Studentskivor på tisdagar och torsdagar, sedan nattjobb fredagar och lördagar. Hamburgare utgjorde ca åtta måltider per vecka.
Jag la väl någon slags grund för en tidig död under den perioden.
Studentfirande förresten, det innebar ju ofta att man somnade på nattbussen hem, vilket kunde se ut såhär:
Den sista terminen i gymnasiet gick mer eller mindre enbart ut på att komplettera. Ett missat prov här, en glömd inlämning där, som väl i ärlighetens namn inte gjorde någon skillnad på slutbetyget, men ändå gjordes.
Men så mitt i all denna leda dök en frisk fläkt upp i form av en klassresa! Juridikstuderande som vi var skulle vi skickas till Haag och Europadomstolen, tillsammans med vår vithårige lärare Bengt.
Någon slags ribba lades redan på flygplatsen, där vi alla möttes upp tidigt på morgonen, kan det ha varit en tisdag?
Ghali dök upp i en vit kavaj, solglasögon och Sverige-tischa, som vore det Sunny Beach vi skulle till (dit förövrigt Daniel med vänner hade åkt vid ett tidigare tillfälle, och inför resan blivit varnade av deras vän Mattias att det fanns folk som strök omkring med "kanylvantar", alltså handskar med kanyler innehållande HIV-virus fasttejpat, som dom sedan högg mot turister med. Man skulle även akta sig för att somna på stranden, då kunde man nämligen vakna med en flaggbeprydd nål i armen, som sa "haha, HIV!". Allt detta hade Mattias givetvis läst på internet). Då såg han ut såhär:
Av de sju dagar vi var i Holland spenderades tre i Haag, och fyra i Amsterdam. Det fanns tydligen någon luddig motivering för oss att vara där, i Amsterdam alltså, men det är inget jag kan minnas något av (varsågod att plocka ENKLA skratt på det). Kvällarna i Haag ägnade vi åt tequilarace och ölhävande på vad vi kallade "Haags Stureplan", vilket inte var mer än tre barer på en rätt snygg gata.
En rolig sak som hände var att Faik hittade en strippstång på en bar i Haag, och genast började svinga sig i den. Vi andra skrattade, hejade på, ropade "Faik!" och "Hurra!", vilket antagligen bara spädde på den feeling han redan hade. Plötsligt var Faik barbröstad och, lite klyschigt kanske, gned han den avslitna tröjan mellan benen, innan han skickade iväg den genom lokalen och svingade ytterligare några varv runt stången. Detta hade väl varit helt okej, om stället vi var på var en smutsigare nattklubb. Det var inte en smutsigare nattklubb, utan en krog där barnfamiljer satt och åt sin middag bara två meter ifrån situationen med den strippande turken. Faik kastades ut med huvudet före, men snackade sig senare in igen.
På dagarna satt vi som bakfulla och gamnackade as vi var, och sov under förhör med krigsförbrytare vars händer var täckta av blodet från tusen och åter tusen oskyldiga liv.
När vi anlände till Amsterdam, nåja, förorten Haarlem, ändrade vi inte så mycket på våra rutiner. Borta var förvisso krigsförbrytarna, men kvar var festen.
En annan rolig sak som skedde var när vi åkte tåget från flygplatsen till Haag. Det var lite soligt ute och Daniel stal blixtsnabbt solglasögonen som Ghali bar på bilden ovan.
Han ser ju inte direkt ut att skämmas över stölden, om vi säger så. Och det gjorde han nog inte heller, för här kan vi se en bild tagen några veckor efter stöldtillfället:
Helt oblygt sitter han här, flinandes, med sin flickvän Linnea. Vet hon ens om att hon att det är en tjyv hon kilar med?
Påtal om Daniel och Linnea, de vart ju tillsammans där någon gång i trean, under repetitioner för Luciatåget, om jag minns det hela rätt. Daniel och Benner skulle stå för musiken och Linnea var väl självaste Lucia? Har ni hört så fint, va.
Det brukade styras upp lite tillställningar, likt Luciatåget, ibland. En fotbollsturnering här:
Och en konsert där:
På den övre bilden ser vi JU05's bidrag, Pizzeria Hagsätra, i en skolturnering. Daniel hade långt hår och mottot på bröstet löd "En pizza om dagen håller doktorn borta", men inte vann vi för det.
På den undre bilden har vi Tumbagymnasiums egen supergrupp. Daniel och jag spelade gitarr, Benner stod för basgångarna, Henke visade upp oanade skills bakom trummorna, och Patrik, som gick el och som vi lärt känna på musiklektionerna, sjöng riktigt jävla bra. I en liten lokal i källaren i en kyrka repade vi in Kiss - Love Gun, jag myntade ett nytt smeknamn åt Henke och vi spånade länge hur vi skulle lösa den femte sminkningen. Som ni ser vart det Daniel som drog det kortaste strået, och trots ivriga påtryckningar från Benners håll om "Räven", så vart det tillslut "Björnen", känd från skolfotot.
Men, studenten var det ju. Innan DAGEN, som vi alla drömt om sedan någon gång i trean kanske, så skulle det hållas små teaser-aktiviteter. Mösspåtagning och studentbal och liknande. Mösspåtagningen minns jag som väldigt luddig. Alla samlades i aulan och lyssnade på ett av alla dessa för-e-bannade tal från rektorn, tog på sig mössorna och skulle sedan mötas på Flottsbro framåt kvällen, för "aktiviteter" och "grillning".
Efter talet åkte jag, Benner och Daniel hem till den sistnämnde och hämtade varsin öl i hans förråd, sedan gick vi till Flottsbro.
Mer än så var det nog inte.
Studentbalen dock! Det började med en middag som sedan övergick i en fest på TB's, med stjärn-DJn Dogge Doggelito. Tänk, va, hade det varit 1994 hade det varit the place to be!
Såhär glada var vi:
Innan hade det röstats om "skolans [infoga epitet]" i diverse kategorier, som det ju ALLTID görs när man närmar sig slutet av något (Klassens glidare i årskurs 6).
Nere i vänstra hörnet, iklädd en röd klänning och utstickande tunga, har vi Sara Simpson. I det övre högra hörnet, iklädd ljusblå skjorta och Corona, har vi Faik Kocak. Dessa två hade nog inte mer gemensamt än att de gick i samma klass, ändå lyckades Faik kuppa igenom dem som "skolans par", framför näsan på flera av skolans riktiga par, som hållt ihop sedan dag 1. Han är en målmedveten typ, Faik.
Något mer om denna kväll har jag nog inte att berätta, annat än att det var fruktansvärt många taxibilar utanför.
Så var vi då framme: sista dagen som elev! Av någon märklig anledning så skulle studenten börja så okristligt tidigt på dagen, så någon champagne-frukost var väl aldrig riktigt på tapeten. Juggarna hade tydligen haft någon get-together vid 7-rycket, men vi andra inledde supandet först i skolan. Två öl packade jag ner, jag ville ändå framstå någorlunda städad och dagen var ju lång, sen hoppade jag in i Benners bil som otåligt väntade utanför. Han skulle hålla tal, som blev väldigt hurrat, därför höll han sig ifrån spriten den första halvan av studenten. Vi plockade upp Daniel vid Flaggplan, där han ju alltid stod med ett flin, och han och jag sänkte varsin ljummen Slotts Guld. När vi för sista gången närmade oss entréen till skolan möttes vi av en kille på en bänk som vred sig i spykramper.
Då visste vi att det skulle bli bra drag i dagen.
Eftersom vi hade vunnit den poängjakt (mycket tack vare två representanter i domarkommitéen) som arrangerats under de sista månaderna, så fick vi äran att springa ut först av alla. Jag hade nog förväntat mig mer av det ögonblicket. Visst, det var mycket folk och sådär, en massa skyltar och folk som ropade "Heja!" och "Grattis!", men jag fick ingen direkt kick av det. Utspringet var väl inte en tillräckligt stor scen, antar jag.
Nåväl, trots stränga restriktioner från min sida gällande valet av bild, dök mina föräldrar ändå upp med denna:
Till höger: (inte längre) skolans mest anonyma elev.
Efter att det sprungits, hittats familj och släkt, fotats och blivit påhängd flaskor och nallar och blommor, så var det dags att rulla iväg med flaket.
Gångerna jag lagt pengar på saker som sedan visat sig inte alls vara värda summan, de gångerna går inte att räkna. Gångerna något varit i samma nivå som ett studenflak: 0. Vi fick en tripp från Tumba till Tullinge och tillbaka, EXAKT samma resa som vi gjort till och från skolan varje dag. Det enda som verkligen lyfte den där flakturen var kisspausen vid Tullingesjön, då vi sprang iväg en 4-5 grabbar med små blåsor, in på en uppfart och ställde oss på rad för att lätta på trycket. Ut flyger en rykande arg man och säger oss, med mycket aggressivitet bakom orden, att försvinna illa kvickt, annars skulle vi inte kunna kissa någonsin igen.
Mannen var Ara Abrahamian, så vi drog illa kvickt.
Efter detta åkte jag hem, firade med släkt och lite vänner, svidade om och begav mig till slutskivan, som var på Göta Källare. Stämningen var rätt low, eftersom de flesta av oss redan hållt igång i över 12 timmar och därför var bakfulla och trötta. Roligast var att dricka öl med Bengt den vithårige. Jag var även in en sväng i rökrummet som fanns, och än idag svider det i mina ögon. Jag var inte där så värst länge, men ändå längre än jag hade tänkt. Efter att ha letat efter utgången i en halvtimme röck en vakt tag i mig och sa att det nog var dags för mig att åka hem.
Aldrig har jag varit så glad över att bli utslängd.
Så var det med den, den där studenten alla minns som sitt livs höjdpunkt, och om vi, i den här bloggens sista andetag, för en gångs skull ska bli lite allvarliga, så ogillade jag den där dagen. Inte för att jag skulle sakna skolan eller min klass, inte för att jag var rädd för vad som komma skulle eller liknande, men för att det saknades en person den dagen och därför stod jag och grinade när jag plockade ur linserna och febrilt försökte skruva på locket åt fel håll.
BILDBONUS:
Dödligt Mord, med beräknad release våren 06, indiefilmen som aldrig riktigt lyfte och kom förbi öppningsscenen. Historien om två snutar som utreder ett mord på en IT-tekniker och dricker kaffe och slänger ur sig catch phrases. På tal om solglasögon som varit runt, pilotisarna ni ser på Benners näsrygg gick runt mellan 3-4 personer i Tullinge. Priset var alltid 8 prillor.
En bättre bild från spexfotot. Fyra, lagligt sett, vuxna män. Med kameltår.
En engelsklektion fick vi i uppgift att plasta in de nya böckerna. Och varandras ansikten, tyckte vi.
Doktor Benner och Doktor Engström, på den tiden Danne tyckte att långt hår, gym och poserande fingrar var det enda i livet som verkligen betydde något.
Skylten som jag och Benner ritade, som sedan har stulits av samtliga av våra efterträdare.
Detta var alltså budskapet, som jag ser nu för första gången, på vårat flak. Bra budskap, tycker jag.
Ännu en bild från studentbalen, där alla utom Benner sitter med en kall öl. Benner sitter med tre.
Då, mina vänner, vill jag tacka er för att ni läst och skrattat med mig när vi drömt oss tillbaka till den tid som varit. Det har varit väldigt roligt att skriva den, även om det kanske var rätt segt att bara hålla sig till ett ämne. Ska vi säga att jag rätt snart återkommer med något ännu roligare? Gott så.
Kommentarer
Trackback
