"Det var då på tiden!" tänker ni nu, där ni sitter bakom era datorskärmar och förbereder er på ännu en vända i Niklas Thims äventyrsfyllda förflutna. Och ja, visst kan vi väl enas om att det är på tiden, MEN, sanningen är dock den, att jag för x antal veckor sedan satte mig ner och började knåpa ihop ett "TV-inlägg", eftersom jag led av total skrivkramp och idétorka. Varför ni inte sett skymten av detta? Jag stötte på ett gammalt, vidrigt, förträngt minne. Men mer om detta när jag samlat mod och kraft att färdigställa det eposet.

Sommaren 2002 (sommaren då ALLA visslade på "Dom andra" och citerade "vilken färg har själen, älskling?" på Lunarstorm) lider mot sitt slut, men ännu återstår några gyllene dagar i frihet. Ryktet gjorde gällande att Tom hade tröttnat på Kunskapsskolan och allt vad det innebar med bussresor och människor med smeknamn som "Ko-Balle", och skulle göra comeback i Tullinges grundskoleskolsystem. Höstterminen 02 skulle innebära det första klivet in i högstadiet, som in sin tur innebar att vi vuxit ur Parkhemsskolan, och skulle således förflyttas till den nybyggda superskolan Trädgårdsstadsskolan. Här skulle vi vara äldst i tre år, det här var vår skola. Vi härskade här. Jag kan bara tala för mig själv, men nervositeten inför detta var monumental. Förutom ett par hemkunskapslektioner i Falkberg (ni får ursäkta ifall jag repeterar mig själv nu), där jag bland annat hann lära mig lyssna på Nirvana, se en två år äldre fd. Parkhemselev klättra ut genom ett fönster och sjunga "vi har bara varandra" för oss nyanlända hemkunskaps-aspiranter, och vara med om det smått historiska ögonblicket då Lena, som ledde lektionerna, länge funderade över frågan Alli precis ställt; "Innehåller falukorv fläskkött?" (Alli var alltså muslim), och svaret, efter den långa betänketiden: ".......nej", och efterspelet... legendariskt.
MEN, förutom dessa sena måndags-lektioner på främmande ort, så hade jag aldrig besökt en annan skola. Både Parkhem och Falkberg var väldigt slitna, kanske hade dom sina glansdagar under 70-talet, så kontrasten i en helt ny skola, med ny modern utrustning, var enorm. Här upplevde jag min första plattskärm, här upplevde jag min första skol-caféteria, här hade jag mitt första skåp och här fanns det ett eget vindkraftverk (som snoddes en vecka efter att skolan öppnat, och återfanns aldrig. Jag var tidig med att ventilera scenariot: inside-job, men fick aldrig bäring för min teori).

Klassindelningen var också ett nytt inslag, istället för tre klasser i varje årskull, som tilldelades fantasilösa namn som "grön, blå, röd" (stämmer det att "svart" fanns på Falkberg?), delades årskurs sju in i "Röda Rosen" och "Vita Rosen". Inom dessa rosor så var klassen halverad i två grupper, mentorsgrupper. Och som grädden på moset, eller lök på laxen, mixades klasserna ihop med motsvarande klass fast årskullen under, såkallad 6-7:a (det sista systemet skrotades rätt omgående i början utav åttan, eftersom det gav klasser på uppåt 40 personer). Jag tillhörde Vita Rosen 7 Leifs grupp.
Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag hade en dröm-klass. Varenda individ som var min klasskamrat åren 2002-2005 kommer jag alltid att se som en vän. Vi var klassernas motsvarighet till Sovjets klassiska superfemma från 80-talet. Vi var oslagbara.
Inför varje termin så hände det att grupperna gjordes om en aning. Vid ett tillfälle trejdades jag över till Mariannes grupp, som alltså var del två utav Vita Rosen 7, men kastades ut rätt omgående. Faktum är att jag redan under första mentorslektionen, efter att ha tagit plats bredvid min då bäste vän Adeline under uppropet, fick de klargjort för mig att jag nog skulle gå tillbaka till Leffe. "Det måste ha blivit något fel", hävdade Marianne. Vi är ännu inte på god fot, jag och Marianne.

För er som aldrig besökt Trädgårdsstadsskolan, eller Växthuset som det kallas internt, så kan det vara på sin plats att ge er lite kött på benen. På framsidan av skolan finns en fotbollsplan och en basketplan. Det finns även en hög med handdukar i brons (japp), en trampolin 15 meter upp på väggen och ingraverade vattenringar på plattorna under. Ja, uppenbarligen skulle man bli badsugen i den här skolan, men det kände jag aldrig av. Det flummiga konsttemat fortsatte när man klev in genom entrén (som vi elever inte under några omständigheter fick gå igenom, för då "skitar vi ju ner golvet", nej vi skulle gå runt till baksidan) där man möts av ett gäng tre meter höga, guldfärgade stalagmiter. Såvitt jag vet fanns det ingen tanke eller budskap bakom detta, men hör gärna av er om ni sitter på annan info. Ovanför dessa spetsiga guldpelare hängde ett 50-tal glasbollar i storlek: mindre tennisboll, som bildade en cirkel runt stalagmiterna. Dessa hade inte heller något budskap som satt sig på minnet, men det gjordes klart att dessa var värda SEK 2500 STYCK, och att vi därför skulle ge fan i att hänga över räcker på våning två och fingra på glaskulorna med våra flottiga tonårs-klåfingrar.
Skolan har tre våningar, Vita Rosens sjuor bosatta på våning tre, med trappor som enda transportväg uppåt. Därför gjorde vi en sport av att få fatt i ett hisskort, så vi kunde nyttja handikappshissen (som endast användes utav Fredde, de gånger han bröt något av benen, och Leffe. Han åkte för att han kunde, inte för att han behövde.)
Fick man inte tag i ett kort, men ändå ville känna den ljuva sötman av att slippa anstränga de bräckliga senor vi kallade lårmuskler, så kunde man försöka sig på en Mission Impossible-liknande manöver. Då och då användes ju hissen utav en kortinnehavare, som inte noterade gruppen med finniga sjuor som höll andan bakom hörnet, och då utnyttjades läget genom att lägga en rush mot den öppna hissen, kasta sig ner på knä/rygg/mage och glida den sista biten innan dörrarna slogs igen. Sedan var man kung över hissen.

Överlag (förutom Daniel "large personality" Jarl) hade vi mycket mer karaktärsstarka lärare i Växthuset. Vi hade Per och Maria, två mattesnillen som hittat varandra under en Matematik-konferrens och lämnat sina dåvarande familjer för varandra och förvarade rödtjut i lärarrummet, vi hade Leif som ägnade mer tid åt att lära oss vika pappersflygplan och berätta om sin egen brokiga skolgång i Finland, än att faktiskt lära oss något matnyttigt, vi hade Tore i musik, en övervintrad hippie med den fullständiga färgkartan på varenda t-shirt och skjorta han ägde, Valium-Ingrid som mest agerade sidekick åt Monica i Svenska och Engelska, Gympa-Lars som, likt Håkan Jigling faktiskt, var väldigt stissig av sig (ryktet gör gällande att han joggar till affären, handlar på tid, och joggar hem. Ett praktexemplar inom idrott) och Receptions-Adnan, med en fantastisk mustasch.

Vi hade en kemi-sal, något som inte fanns i Parkhem, och inuti denna sal fanns ett låst dörr, med en döskalle på. Där inne fanns "väldigt farliga kemkalier" som bara Per fick hantera. Under mina tre år såg jag aldrig en enda kemikalie lämna det där rummet, så antagligen var det bara en lögn för att skapa en hype kring kemi-lektionerna. Något mer spännande än att färga salt blått skedde aldrig. Det roligaste med kemin var skyddsglasögonen, känslan av att se smart och nördig ut, och skyddsrockarna.

Marianne, ja. Hon var hemkunskapslärare, och under första lektionen skulle vi göra en äppelpaj. Jag teamades ihop med Tom, som gladeligen gjorde de mesta utav jobbet. Första uppgiften var att skära äpplet och Marianne visade klart och tydligt hur vi skulle göra för att INTE skära oss i den där lilla fliken mellan tumme och pekfinger. Jag tror det tog 3 minuter, sen skriker de till i köket bakom mig och Tom. Patrik Olsson hade lyckats sätta kniven mitt emellan fingrarna och skurit upp en liten ficka i handen. Sjukhus, fyra stygn och ett "vad var det jag sa".
Hur äppelpajerna blev vet jag inget om, kan hända att vi inte åt några efter att ha sett Patrik bloda ner sina äpplen.
Marianne lärde oss kanske inte så mycket om matlagning och hemmadonande, utan mer om att vara snål. Ett ark papper räcker för att torka händerna och en påse te räcker till 4 liter vatten (2x2 kannor).
Både jag och Tom hade ett intresse för matlagning, kanske inte så mycket för dammsugning och sköljmedel, men ett geniunt intresse för att laga god mat. Tom klargjorde tidigt att han skulle satsa på mat i sin framtida yrkeskarriär, vilket gav honom ett VG i slutbetyg. Jag klargjorde tidig att jag skulle satsa på.. tja, jag har än idag inte bestämt de, så jag klargjorde väl just ingenting, vilket gav mig ett G. Precis som resten av killarna i klassen. Med detta menar jag inte att Tom inte är värd sitt VG, tvärtom, kanske kunde han ha fått smaka på ett M som prefix till sitt VG.

Om någon tjej fick G, räck upp en hand. Just sayin.

Jag känner att jag är påväg väldigt mycket mot betygshållet, så jag får lov att hejda mig här. Dessutom tänker jag titta på Fotbollsgalan, så jag har inte tid med detta.

På återseende, mina kära, trogna, söta och goa läsare.