Det är sent 2004, jag sitter i vardagsrummet och har mamma och pappa bakom mig, kanske tittar dom på På spåret eller Så ska det låta eller någon annan av SVTs tittarsuccéer som förslavat ett halvt land varje fredag klockan 20:00. På den stora, tjocka, datorskärmen framför mig finns det två rullgardinsmenyer i vilka jag ska göra två val, skola och utbildning. Gymnasietvalet är här, hur overkligt det än känns, och jag vet inte vad jag ska tycka om det.

 

Någon gång i sexårs tilldelas vi ett tomt, vitt, pappersark, och frågan "Vad vill du bli när du blir stor?", begrepp som "jobb" och "yrke" används inte, utan det handlar mer om en hobby man ska få pengar för. 

De flesta av oss ritade något som skulle föreställa en astronaut, en rockstjärna, det luddiga yrket "ha hästar", någon utböling kanske tecknade en bonde, någon kanske ritade sitt framtida jag med en polisuniform. Vad som däremot aldrig förekom på dessa pappersark var teckningar av ekonomer, jurister, receptionister, servitörer, osv.

Ändå sitter jag inne på MSN den där kvällen 2004 och diskuterar vad alla har valt, och det är uteslutande "sam-ekonomi", "sam-sam", "hotell & restaurang", ingen som längre lyssnade på sin inneboende sexårings skrik efter NASA och månen, en galen allsång på Wembley eller ett tiotal hästar som på något sätt ger en pengar på kontot.

 

Det var även hetska diskussioner uppe i soffan i skolan. Tom raljerade högljutt om sina planer på att skaffa egen restaurang, kanske tillsammans med Alle, där skulle dom håva in stora pengar, och inte fan skulle dom gå samhälle eller natur och hålla på med papper. Mattesnillena skulle såklart gå natur, resten med VG i snitt skulle gå sam, för det var "en bred utbildning". Någon var punk nog att söka sig in till stan, men de flesta av oss vågade inte längre än till grannorter som Tumba eller Huddinge. Allra helst vart man kvar i Tullinge.

Ingen, förutom möjligtvis Daniel Berglund, var dock beredd att fortsätta med studier efter gymnasiet, helst skulle det vara över efter nians sista skoldag och man kunde välja och vraka mellan spännande jobb med en soft ingångslön och goda möjligheter till avancemang i karriären.

 

Och beslutet rörande en stor del av ens framtid skulle alltså fattas utifrån ett besök på Älvsjömässan och några öppna hus, där allt är polerat och leende och på något sätt alltid nummer ett på något. 

 

Och jag då, som har mage att vara kritisk mot allt detta, vad valde jag?

För mig var det här valet väldigt ångestladdat. Jag hade ju aldrig haft en realistisk idé om vad Niklas Thim skulle ägna sig åt i framtiden, fan han skulle ju vara rockstjärna, fotbollsproffs eller filmregissör, inte ha ett livslust-dödande pappersvändar-jobb bakom ett skrivbord. Men vilken linje erbjuder sådana jobb efter tre år? Ingen, såklart. Mitt val hade då fallit på hotell & restaurang, för laga mat var ju något jag faktiskt fann underhållande, och då var det ju ganska logiskt att jag skulle tjäna mina pengar på det.

Tack och lov, ursäkta alla h&r-studenter där ute, fick min mamma mig på bättre tankar, och jag sökte in på sam-juridik, sam-sam och sam-ekonomi (med ryska som språkval kan jag tillägga, IFALL NÅGON INTE INSETT HUR VILSEN JAG VAR), samtidigt som jag hör sexåringen tyst för sig själv nynna "vi blev som dom andra, vi blev som dom andra".

 

 

Nåväl, nu har ni fått bakgrunden till hur jag hamnade där jag hamnade, då kan vi kort gå igenom mina första intryck innan vi på RIKTIGT rullar igång det mycket spännande ämnet gymnasiet.

 

Som sig bör, och som jag alltid gjort, infann jag mig på uppropet iklädd jeans och Bajen-tischa, eftersom det där med första intryck är något många tycker är viktigt.

Kvällen innan hade jag känt ångesten komma hasandes, som den oinbjudne gäst den så ofta är, och påmint mig om att jag inte hade någon som helst aning om jag skulle känna någon i min nya klass. Som en skänk från ovan dyker han upp: Daniel "mytomanen" Engström. Lättnaden sköljer över mig när jag inser att jag, kanske lite avlägset, iallafall kommer känna EN person.

Så där sitter jag på 713 och möter Daniel vid Flaggplan, som vi så många gånger skulle göra under de kommande tre åren. Även Filip Nordensson kliver på, han skulle gå Media, en utbildning som blivit kallad "IV man söker in på", eftersom skolan hade startat upp ca nio Media-klasser med en intagningspoäng på typ 40. (Filip jobbade senare på Viasat och kör nu frilans om jag inte minns fel, det har gått bra för honom med andra ord.)

Mina tydligaste minnen från den första dagen på Tumba gymnasium är dels en känsla av att jag var tvungen att steppa upp min coolness åtminstone sju nivåer på en tiogradig skala, om jag överhuvudtaget skulle överleva. Det funkar liksom inte att komma med Batman och kent när alla andra tittar på Scarface och lyssnar på 2pac och Biggie.

Ett annat tydligt minne, som liksom är fastbränt i hjärnbalken, är när Filip tar upp en dosa Ettan portion, masserar den snusfyllda påsen lite lätt, VIKER IHOP DEN PÅ MITTEN, och stoppar in den under läppen, jag hade aldrig sett någon snusa på ett så eget sätt förut.

 

Efter ett rätt snabbt upprop i aulan möts blivande JU05 i vad som senare kommer agera engelska- och mentorssal. Framför oss står en kvinna som heter Ingrid (med betoning på NG, inte första I:et), en trött kvinna som heter Bibi och en äldre man vid namn Bengt.

Kommande tre år skulle vi lära oss älska en av de tre, vars namn rimmar på stänkt.

När jag blickar ut över min nya klass slås jag av ett gäng insikter, bla.: det är första gången jag går i en klass innehållande mer spännande nationaliteter än Finland (visst att Ali var från Iran, men hur mycket märktes det förutom den enda gången han svor på arabiska och hans pappa råkade höra och sen var Ali tvungen att sluta spela CS i några veckor?), här fanns nationer som Bangladesh, Chile, Irak, Turkiet, Syrien, Tunisien, och Faik som representerade någon typ av Turkiet/Kina. Detta var det positiva, det negativa var att jag direkt insåg att jag skulle få svårt att skaffa vänner här, eftersom många redan kände varandra och de som inte kände varandra fann jag som rent av trista och således inte intressanta att ha som vänner. Men så är det ju, skolan är precis som i fängelset, bara de starka och de med starka vänner överlever, så jag såg till att binda några tveksamma vänskapsband. Exempel på företelser som kunde leda till vänskap: "jaha, du snusar också?", "jaha, våra bussar kommer in samtidigt?", "jaha, vi satt vid samma bord första lunchen, och kommer således göra det varje lunch resten av gymnasie-tiden?". Som sagt, svaga, tveksamma vänskapsband.

Jag inser också av att jag inte kommer gilla vår nya samhällslärare Bibi, som pratar så släpigt och oentusiastiskt att det var fler än Bengt som lämnade salen med grått hår.

 

 

Det finns väldigt mycket mer att berätta, men nu är det fanemej 85 farenheit här inne, och även om jag inte lärt mig formeln för farenheit-celsius (sitter ni på något smidigt trick så säg!) så inser jag att det börjar bli svettigt. På återseende!