Andra året i mellanstadiet, och nu var man lite varm i ungdoms-kläderna. Man vågade ta ut svängarna betydligt mer, bestämma över sitt eget liv i mycket högre grad än tidigare. Och då främst sin egen stil. Fram tills dagen jag började 5:an hade min mamma varje kväll lagt fram strumpor, byxor, tröja och kalsonger, som jag skulle ha på mig i skolan dagen efter. Och fint va väl de, för jag hade aldrig haft något intresse av att välja sånt själv, eftersom jag inte hade ett uns känsla av mode. Men i 5:an rådde det ett konsensus, man skulle välja kläder själv. Och inte nog med kläder, man skulle även börja experimentera med sitt hår (det på huvudet alltså. Med tanke på föregående inlägg skulle de kunna skapa en del förvirring). Mamma lämnade, lite motvilligt, över klädvals-ansvaret till mig själv. Nog för att hon indirekt kontrollerade min dagliga outfit ändå, genom att vara den som faktiskt köpte alla mina kläder, men det slutgiltiga beslutet låg numera i mina händer. Jag lämnade den ganska städade Manchester-byxor och instoppad t-shirt -stilen, för att istället iklä mig pösiga jeans och t-shirts med konstiga motiv, som jag struntade i att stoppa in innanför byxorna. Min mor försåg mig med nya hygienprodukter, en logisk följd av de lukter som följde pubertetens smygstartande. En duschtvål och en deodorant, utan bruksanvisning. Jag vet än idag inte om jag använder dessa korrekt (och det bör tilläggas att jag använde tvål innan 5:an, men detta var alltså en duschtvål, med en mycket mognare doft, som var bättre lämpad för mina nya ändamål). Ännu en nykomling i necessären var vaxet. Detta skulle jag alltså smeta ut i mina händer, och sen fördela i mitt hår, för att forma en frisyr utav det. Jag hade inte haft en frisyr dom första 11 åren av mitt liv, och rastlös som jag är fann jag stort nöje i att så ofta som möjligt laborera fram något nytt utseende för mitt hår. Jag var klok nog att börja smått, en klassisk uppåt-lugg, formad som en halvsol längs hårfästet på min panna.

En första reaktion på min nya frisyr var "sådär måste du se ut när vi har konserter!", givetvis kom den från Robin Hemberg. "Du borde färga luggen grön!", sa han också. Hade vi haft några konserter så hade jag säkert också följt dessa råd, men tyvärr vart det aldrig mer än ett uppträdande i skolans Småstjärnorna som Martin. Yeah yeah, wow wow (nu när jag tänker efter så var nog detta året innan), Robin var Martin, sångare och gitarrist alltså, och jag agerade någon okänd trummis. Jag körde samma komp rakt igenom låten, det var ju ändå ingen som uppfattade någon skillnad i trumspelet. Vi slutade tvåa, vilket klass blå anno 1989 ALLTID gjorde, vartenda år, vilket fullkomligen OSAR av en korrupt jury.

Efter följde en uppsjö utav kreativa hårkreationer, som t.ex. blondering, spikes och chock-rosa, tills den dagen jag fann en slags blandning av halvsolen och en lätt resning på håret bakom luggen. Håret på ovansidan av huvudet skulle alltså trotsa tyngdlagen och söka sig uppåt. Och jag tycker att jag bar upp denna frisyr väldigt bra. Nedan följer en frisyr-orientering över mina första år.



 

Här finner ni mig i en tröja som jag avhandlar i stycket nedanför. Bilden är tagen tre veckor innan jag åkte till Rhodos, min första RIKTIGA utlandsresa (alltså inte Norge eller Danmark). Lite färg droppade ner på vänster strumpa, och letar jag noga så vet jag att den ligger kvar i min garderob. Jag kommer att återkomma om detta.




Detta är skolavslutningen i femman. Ni finner mig återigen i ett plagg jag kommer avhandla nedanför. Till höger om mig infinner sig Alexander Hildingsson och Johan Söderman. Jag antar att Johan inte var redo att ta steget fullt ut i valet av hårfärg, medan jag och Alexander kastades oss rätt ut i riktigt, riktigt tveksamma territorier. Varför jag har skrivit texten "Pittbull" med spritpenna på vänster arm beror på att jag, Alexander och Tom hade några vaga planer på att starta ett band (TÄNK om vi hade varit smarta kapitalister och patenterat detta namn, TÄNK!). Detta kom ur askorna av Snake's nedläggning, men eftersom jag var den enda som besatt instrument och musikalisk kunskap vart det aldrig mer än att vi träffades i musiksalen en rast, där Tom greppade Gurkan (instrumentet, det musikaliska alltså) och Alexander satt nog mest och spånade på en låttext. Jag drog några ackord på gitarren, men vi kom aldrig riktigt loss.

Tyvärr finns inte spikesen dokumenterade, men dom testades när jag skulle på disco på Gården. Mamma sa att det nog var en tuff look. Jag hörde det tisslas lite bland främlingar, men om det var positivt eller negativt, det har jag ingen aning om. Parentes på detta; utanför stod en kille och sålde godis, men det uppfattade jag aldrig. Plötsligt kom Tomas Ljung in med ett plaströr, i storleken av en penna, fullt med pulver som han hällde i sig. "Vad är det där?", frågade jag. "Knark", svarade han stöddigt, och jag köpte hans lögn.

Kläderna som gällde fr.o.m. år 2000 (jag återkommer senare till ett par magiska företeelser som ägde rum detta årtal) var mestadels JC. Den klassiska collegetröjan eller kortärmade skjortan med dom konstiga figurerna, clowner och grafitti på. Stora huvuden och väldigt urban stil, helst en skateboard under armen. Ansiktena på dessa figurer var mycket märkliga, det låg liksom något heroinskt-över det hela, med dom stora vattniga ögonen och påsarna under dessa. Den stora konkurrenten till JC var Speedway, som sålde nästan exakt samma typ utav kläder, fast med betydligt tyngre tryck, så som West Side och Harlem. Dessa plagg vågade jag mig inte in på förrän inför högstadiet, därför har jag inget mer att säga om Speedway nu. Men JC, oj vad dom måste haft sina livs bästa år då. Man bar dessa figurer på t-shirts, tröjor, jackor och mössor, utan en endaste aning om bakgrunden till dom. Antagligen var det så enkelt att dom ansågs "tuffa" och därav fanns det ingen anledning att grunna över ursprunget.
Jag har på senare år hört om hur människorna i Falkbergsskolan (som jag vid ungefär den här tiden precis hört talas om) köpte Champion-tröjor och Levis för hela barnbidraget. Alltså långt ifrån lika hippa som oss nere i Parkhem, som dessutom var ett par år före i vår klädutflykt. Champion bar vi redan i tvåan.

Falkberg ja. I och med att vi började 5:an, så var det ju bara 6:an kvar, och sen skulle det vara dags för 7:an och högstadiet. Det surrades om att den nya skolan man precis börjat bygga, skulle hinna stå klar tills dess att det var dags för oss att börja högstadiet. Annars var det Falkberg som gällde och det ville iallafall jag, till varje pris, undvika. Ryktet gjorde gällande att man hade rökrutor på Falkberg, och försök se de ur mitt perspektiv; lärare tillät elever röka, och om man i åldern 13-15 fick röka, ja då var de ju fritt fram att injecera heroin och dricka sprit, och om mina tre kommande skolår skulle spenderas tillsammans med sådana varelser, ja då kunde jag lika gärna ge upp PÅ EN GÅNG.

Det var alltså år 2000 (Y2K, som man kunde snappa upp om man var haj på teknik-tugg), ett nytt decenium, sekel och millenium. Datorer skulle explodera, strömavbrott skulle leda till massdöd på sjukhus och plundringståg genom staden, flygplan skulle falla fritt mot marken, ALLT skulle kort sagt DÖ. Mer dramatiskt än ett strömavbrott på 1 timme och 45 minuter när jag och mamma stod och gjorde pasta vart det inte.
MEN, ett par andra intressanta saker kom i och med 2000-talet, NÄMLIGEN:

PlayStation 2, denna megamaskin hämtad från framtiden, som inte bara var en spelkonsol, utan även en DVD-spelare, lanseras i Japan och skapar därmed ett enormt ha-begär hos varje pojke och flicka.

Öresundsbron invigs.

En svensk indian/same vid namn Roger skickades (inte alls så långt) som Sveriges bidrag i Eurovision (som ägde rum i Sverige).

"Påsken infaller ovanligt sent" (enligt wikipedia, en oerhört usel entery, som jag ändå gärna ville ha med här)

OCH, Svensk pop-historia skriver ett nytt kapitel i och med att en gänglig f.d. trummis, iklädd sjömanskostym, dansar in med congas, blåsinstrument och oerhört svajjiga stämband i våra medvetanden med låten Känn ingen sång för mig Göteborg.
Varför jag tycker att detta är värt att nämna, före händelser som att Putin tillträder som president/diktator över jättenationen Ryssland (som jag i och med detta nämner trotsallt) är att INGEN brydde sig om Putin, men ALLA har en åsikt om Håkan Hellström.
(Kul historia på detta, när Håkan trummade för Broder Daniel, som var ökända för sitt hårda festande, sa han en riktigt blöt kväll "du, Henke.... jag hoppar nog av". Morgonen efter vaknar en gravt bakfull Håkan upp, utan minne från gårdagen, ger sig iväg mot replokalen och finner där Broder Daniel med ny trummis. Antagligen var detta startskottet för den kometkarriär han snart skulle inleda. Kul historia  på detta #2, när det var dags för release på debutalbumet så var Håkan väldigt nära på att dra in allting, stoppa pressarna och bränna varenda inspelning. Ska vi anta att han hade ångrat sig? Kul historia på detta #3, Daniel Gilbert i Augustifamiljen, som kompar Håkan Hellström, är även han gammal medlem i Broder Daniel, men fick kicken då han inte krökade och knarkade TILLRÄCKLIGT.)


Klassiskt klipp!



Jag väljer att bifoga tre klassfoton, så har vi det avklarat.

Klass 4 blå, och man kan ana min nya stil på tröjan. 
Noterbart: nykomling i klassen, person 2 från vänster, övre raden: Josefin Norrby (som är numera är nybliven mamma och denna mognad fick henne att ta bort mig på facebook, vilket gör att jag inte tänker "feta" hennes namn eller ägna någon mer tid åt henne i detta, mitt alldeles egna, rum för minnen).
Största modemässiga snedsteget: Tomas Ljung, knarkaren, den där t-shirten är oförlåtlig. Mönster och nyskapande i all ära, men den där för tankarna till Alexander Rintsbergs supermönstrade skjorta i 1:an och det är ALDRIG bra.





Klass 5 blå, och jag står för min mest obredaxlade bild någonsin. Dessutom bryts min och Robins foto-era.
FLER nykomlingar: Anna Hansson (även hon nybliven morsa) nummer fyra, översta raden, Josefine Karlsson  (som var 88:a) nummer tre, nedersta raden, Daniel Eriksson (som tidigare var klasskompis med min första vän Andreas Benner) längst till höger, nedersta raden, Johan Åberg (som tidigare var klasskompis med min kusin Stefan) nummer två, översta raden, Ken Larsson (min nemesis gällade kvinnor) bredvid Daniel Eriksson, och Alli Seyyid (som drog tidernas längsta "sen ankomst" när han var borta från skolan de 2 första månaderna, utan att någon hade en aning om vart han var. Han tillbringade tiden i USA.) nummer tre från höger, översta raden. 
Återigen, Tomas Ljung... Step it up. Och Tom Tevall, högst upp i mitten, vart befinner du dig mentalt på denna bilden?
Två nya lärare också, lärarkandidaten Marion Björn (med polis-aspirationer) och Birgitta Borgs nya sidekick Mattias Landin.
Och klassmorfar Hasse. Han var inte en lärare, inte en vaktmästare, utan han var en farbror som bara satt med i klassrummet och bidrog med en oerhört skön stämning. Han var en riktig hjälte han.
(Denna bild visar oerhört tydligt hur deformerat mitt ena öra är)




Är tillbaka med min gamle radarparter i 6:an (som jag väljer att ha med för att visa på att jag tillslut fann en HELT OKEJ frisyr). Dagen till ära är jag klädd i det finaste plagget på marknaden.
Förvånandsvärt MÅNGA kör en kaxig min. Se på Robin, Johan Åberg, Johan Söderman, Mattias Skog, Tomas Ljung (som faktiskt får godkänt på detta foto), Alli, Richard och Ken. Superkaxiga, för nu var vi ÄLDST på skolan och några av ovan nämnda hade redan börjat lägga grunden för ett nikotin-missbruk. (Jag minns väl hur Robin snusade lössnus, hur jävla häftigt är inte det? Säg mig EN ENDA 12-åring som snusar lössnus!)
Mattias Landin var här ensam ansvarig för klassen, dock använde han sig utav Håkan Hemlin, en ganska rastlös person som mycket väl skulle kunnat tas för en tjack-missbrukare. Han pratade oerhört fort och hackigt, samt slickade sig mycket om läpparna. OCH: Lena. Alla i klassen minns Lena. Hon hade börjat lite smått efter jullovet i 5:an, då hon skickade ut julkort till klassen. Hon skapade en bild av sig själv som en riktig stjärna, men sjönk som den gråa stenen hon var från sekund ett hon satte sin fot i klassrummet och sa orden "jag vet, jag är längre än på bilden!" (bilden var ju förfan endast på ansiktet, hur skulle vi kunnat skaffa oss en bild av längden?). Total avsaknad av kontroll över klassen, en så fruktansvärt mjuk och mesig person.
Men framförallt: Daniel Jarl, som inledde så tveksamt. Även han var någon form utav lärarkandidat, med ett otroligt intresse för teater och övrig kultur. Han pratade med en lätt bögig röst och umgicks mycket med tjejerna den första dagen (vi läste inte in någon pedofili i detta, enbart bögighet). Med tiden vann han dock vår respekt och talas om som en förebild idag. Oerhört omtyckt person.

Nu känner jag att jag måste sätta p, annars blir det lätt att jag avverkar 6:an i detta inlägg och det har jag varken tid, ork eller lust med, men ni vet hur det är i en kreativ process, det är som man sitter i TRANS.