Vad gjorde man egentligen i sexårs, förutom att bygga kojor och lära sig borsta tänderna? Ja, sanningen är att det inte var mycket alls faktiskt. Sexårs var årskursen som endast hade "roliga timmen" på schemat, med några sällsynta inslag av "läsa, skriva och räkna". Alla olika lektioner gick ut på en sak, det vi hitintills hade dedikerat våra liv åt: lek. Idrottslektionerna handlade oftast om att leka kull, musiklektionerna gick ut på att alla skulle testa alla instrument (gissa om det rev ner stora skrattsalvor när vi fick lära oss att det fanns ett instrument som kallades "gurka") och övriga lektioner användes till olika slags "bonding-lekar", vilket inte alls får förväxlas med "bondage-lekar". Man satt oftast i en cirkel och lekte "ett skepp kommer lastat" eller liknande. Detta eviga presenterande av sig själv, jag hatade det.
Jag minns särskillt ett tillfälle, när vi satt i en ring och skulle säga vårat namn, adress och telefonnummer. Jag har ingen aning om varför, man memorerade ju endast sitt eget, inte skulle man någonsin tänka tanken att lägga någon annans nummer på minnet, för telefonen hade man ju ännu inte vågat bekanta sig med. Och adressen, jag hittade ju knappt till matsalen på andra sidan skolan, skulle jag då verkligen ge mig ut på jakt efter Anna Maria Roos väg 115? Hur som helst. Jennifer Glader var en mycket blyg person på den tiden (GISSA om jag fick en chock när jag hamnade i samma psykologiklass som henne i gymnasiet och såg att hon hade blonderad tuppkam, hår i armhålorna, satt otroligt bredbent och ställde skarpa frågor till lärarna. Tydligen var hon flata också.), precis som jag själv, bör tilläggas, och vi utvecklade varsin teknik när det var vår tur att hålla låda. Hon körde den snabba tekniken, som kan liknas vid när man snabbspolar något så det får de där Piff & Puff-liknande ljudet. Som att dra av ett plåster *ratsch!* så va de avklarat. Min teknik var att mumla. Varför i helvete valde jag att mumla, det ledde ju alltid till frågan "Vad sa du, Niklas?" och sen fick jag göra om det 2-3 gånger, SOM OM INTE DE VART ÄNNU PINSAMMARE.

I övrigt hände alltså inte så mycket i sexårs. Jo juste, en väldigt märklig grej hände. Jag och Richard hade båda hört Orup framföra låten "Jag blir hellre jagad av vargar" i Söndagsöppet, kanske, och älskade den. Jag berättade detta för pappa redan samma dag, hur OTROLIG den där låten var. Pappa svarar: "Jaha, men se vad jag har här då", och plockar fram hela skivan, den rosa skivan "Flickor förr & nu 1986-1996". HUR KUNDE HAN VETA?!

Och juste #2, en gång skulle vi ta med oss ett "minne från sommaren" och skicka runt i klassen. Jag tog med en inramad fjäril (jag kommer alltid hävda att den dog en naturlig död, och inte dödades för att ramas in) som sedan skulle skickas runt, i den där förbannad cirkeln, och när den kom till Tommy Söder, så tar han emot den med slapp hand, ett otroligt ointresserat fejs och SKAKAR RAMEN SÅ ATT FJÄRILENS ENA VINGE GICK AV. Vad trodde han skulle hända, den var ju död! Efter detta klippte jag alla band med Tommy Söder. Han flyttade några år senare till Funäsdalen, där min familj har en stuga som vi ofta besöker under vinterhalvåret. Jag har aldrig sett honom där, och tur är väl de.

Okej, en sista grej bara. Jag och Richard jobbade ut en plan för hur vi skulle sno en viss leksak, en gubbe med hammarhaj-huvud. (Jag minns dessa leksaker väl, men kan inte komma på namnet. Jag ska göra lite research på mina föräldrars vind och se om jag kan gräva fram en, så ska ni få se.) Ingen av oss hade dock "balls" nog att faktiskt genomföra planen, så såvitt jag vet ligger den kvar där än idag.

Ja, de var väl mer den lediga tiden som det finns något att berätta om. Jag ägnade farligt mycket tid åt mitt Sega Mega Drive II, som jag fått utav min, kanske lite för generöse, farfar julen 1994. Medföljande spel var: Batman Returns, Aladdin, Ecco the dolphin, FIFA soccer 95, Flink och Sonic the hedgehog 2. Dock lyckades jag aldrig "varva" något utav spelen. Denna spelmaskin har lämnat två spår hos mig, som sitter lika djupa än idag. Dels mitt stora intresse för tv-spel och dels mitt osunda förhållande till Batman.
När jag inte spelade tv-spel tittade jag antagligen på Kloak, sommarlovsprogrammet som gick på tv då. Jag skaffade, på mina föräldrars bekostnad, följade Kloak-utrustning: en hjälm, en t-shirt, en ficklampa, 4 klistermärken, 4 tyglappar och en linjal. Jag älskade Kloak.
Och om det nu, av någon hemsk anledning, var så att jag inte kunde se Kloak eller spela tv-spel (antagligen dom tillfällena när mamma och pappa tyckte att man "borde gå ut och leka, det är minst lika kul". Hur fan kunde dom resonera så?) var jag ute på tomten och försökte lokalisera mig. Jag har idag ett fruktansvärt dåligt lokalsinne, så föreställ er hur jag klarade mig då, med ca 30% av min nuvarande hjärnkapacitet.

Vi åkte ofta ut till "Landet", ett hus som farmor och farfar ägde, strax utanför Gnesta. Här kunde man bada och käka päron, och det var väl ungefär det jag ägnade min tid åt. En gång sköt pappa en fiskmås med luftgevär, något som jag absolut inte fick berätta. Fast det där är väl preskriberat nu, så jag kan bjuda er på den.

Här nedan bjussar jag på lite bonusmaterial i form utav 2 bilder och en låt. Bilderna är på Pirayorna och Parkhemsskolan och låten kan ni ju gissa vilken det är!





Högst uppe till vänster hittar ni Richard, till höger om honom ser ni Jennifer Glader, till min högra sida finner ni den linblonde Therese längst ut till höger hittar ni sabotören Tommy Söder.
Nere till vänster finner ni Ann-Britt, Simon Allinger (vars hårfärg inte riktigt framgår) och Jenny Persson.




Här har ni då Parkhemsskolan. Jag har tagit mig friheten att kluddra lite på bilden, och i rött ringat in mitt kapprum. Ni ser även skogen ovanför där, där jag höll på att mista livet i koj-fajten. Den lilla halvcirkeln ni ser är matsalen. Den blåa rektangeln jag streckat upp skulle senare bli en barack, där jag kom att spendera dom sex efterföljande skolåren i. Men mer om det i nästa inlägg!