Det är någongång i högstadiet, årkurs 8-9 skulle jag tro. Varför vet jag inte, men jag befinner mig nere vid Parkhemsskolan med Patrik, David, Matte, Tom och Daniel Engström. Vi gör som pojkar i den åldern gör, går runt och snackar om det ena och det andra, samtidigt som någon sög på en snus/cigarett. Falkberg-gänget, dvs Patrik, David, Matte och Daniel, är de mest pratglada, framförallt Daniel. Samtalet glider in på "offer", alltså personer i klassen eller skolan, som mobbas för att de är udda. Gabbe hette killen som tydligen Falkbergs offer, eftersom "hans farsa är ju präst, då får man skylla sig själv".
9/10 i Tullinge TP gick i samma årskull i Falkberg, och var således medvetna om, inte bara vem Gabbe var, utan även vart han bodde. Detta, berättade David, ledde till att löprundorna inför varje träning, ofta ägnades åt att stena Gabbes hus.
Ni förstår det var inte bara Gabbe personligen som var ett offer, utan statusen spillde över på hela hans familj. Han hade tydligen en utvecklingsstörd lillasyster som Matte och någon, kan det ha varit Filip Nordesson, hade jagat och skrikit på, för att sedan förklara att de bara hade skojat. När hon sedan lugnat ner sig kunde inte Matte hålla sig i skinnet, utan skrek och jagade ännu en gång.

Men det är väl sånt som händer, när farsan beslutar sig för att ge sig in i kyrkan på heltid.

Nåväl, det finns en historia som berättades den där kvällen, som länge följde med mig som det mest otroliga jag hade hört.

Daniel, som är en mycket vältalig man, berättade efter alla dessa "jaga lillasyster" och "stena hus"-stories att han minsann hade varit hemma hos Gabbe. Gabbe hade frågat honom, eller om det var tvärtom, ifall de skulle spela Tibia (ett FÖRFÄRLIGT onlinespel, väldigt pre World of Warcraft, kantigt så inåt helvete. Jag testade en gång, ramlade ner i ett hål och försökte i fyra timmar, desperat, ta mig ut.) och ett beslut fattades. Ja! Efter skolan på tisdag skulle de hem till Gabbe och lira.
Ett fast inslag i varje tonårings liv är mellanmålet, ofta i form av ett gäng mackor och oboy, direkt efter skolan. Gabbe må ha varit en udda karaktär, men även han åt mellanmål enligt Daniel.
"Är du hungrig?", hade Gabbe frågat.
"Jo, rätt så.", svarade Daniel, samtidigt som han köpte ett nytt svärd eller slaktade en drake (eller vad fan man nu gör i det där jävla pisspelet).
Gabbe susade ut till köket och Daniel hörde hur han skramlade runt bland kastruller och skruvade på spisen.
"Shit", tänkte Daniel, skulle det TILLAGAS ett mellanmål?
Några minuter senare återvänder Gabbe, med två stora glas, till bredden fyllda av en gul sörja. Smält smör. 
Jo, det var precis vad det var, smält smör.
Daniel sa att han nog inte var så hungrig, till en smörmustasch-prydd Gabbe som redan var halvfärdig med sitt glas.
"Det är lugnt!", ska han ha svarat, kastat huvudet bakåt och låtit resten av smöret forsa ner i hans vidöppna svalg.

Sen hände något helt otroligt.

Gabbe ställer ifrån sig det tomma glaset, för det andra glaset mot läpparna och häller i sig även detta, utan att blink.

Vi som lyssnar på den här ofattbara historien bara gapar vidöppet, likt Gabbe, och väntar ivrigt på fortsättningen, som Daniel med lurig blick och ett snett, nöjt, leende avvaktar med.

"Sen sparkade jag honom i huvudet och gick hem", avslutade Daniel, utan att röra en min.

David var den enda att protestera mot sanningshalten i den här historien, men han tystades snabbt ner av övriga, framförallt Daniel.

När det var dags för gymnasiet hamnade jag och Daniel i samma klass (där vi förövrigt hade ett annat präst-barn, Henric).
Någon gång i tvåan drog Daniel upp Gabbe, och jag bad honom under en lunchrast ute i cafeterian berätta historien om smöret. Jag lutar mig tillbaka och tittar mina klasskamrater i ögonen, spänner dem kanske lite extra i Henric, och tänker "nu ska ni få höra vad vi gör med präst-ungar i Tullinge".
Han berättar den då, fast lite annorlunda. Hade hade lagt till saker, något om att han snodde datorn med sig hem. Jag hejdade honom och ifrågasatte varför han inte berättade det första gången?

Där och då raserar Daniel hela min världsbild. Han erkänner, med en axelryckning, att allting bara var rent påhitt. Han hade inte varit hemma hos Gabbe. Gabbe drack inte smält smör, åtminstone inte offentligt. Daniel hade, till min enorma besvikelse, inte ens sparkat honom i huvudet. Tibia hade han dock spelat.



Aldrig har Barney Stinsons citat: " a lie is just a great story, ruined by the truth" slutcitat, passat bättre.