Det naturliga steget att ta efter alkoholens stormiga entre, var tobaken. Många hade redan börjat ägna sig åt den, vissa "försökte sluta röka" när dom gick i åttan, haha. För mig dröjde det dock till åldern 15, och en klassresa i början av årskurs 9.

Eller, det är egentligen inte sanningen. Faktum är att jag tog mina första bloss vid den superunga åldern 8.

I mina föräldrars bekantskapskrets fanns en handfull rökare, och eftersom mina föräldrar oftare hade sociala tillställningar då än nu, så fanns på den tiden en alternativ askkopp, gjord av en enkel uppochner-vänd kruka med medföljande fat. Denna tömdes inte allt för ofta, så man kunde hitta sig en och annan halvrökt fimp där i. "Vad fan?", tänkte jag, och ställde mig under fläkten, som vilken jävla white trash-ensamstående-pizzeriasupande-på-krita-morsa som helst, och tände. Nu visste jag ju absolut INGET alls om munbloss respektive halsbloss, utan bara sög på den kalla, lite svampiga, cigaretten och kände hur hela världen kretsade kring min coolhet. Ganska snabbt, 2-3 cigaretter över ett halvår, insåg jag att det där inte var något att ägna speciellt mycket tid åt.

 

Men en "riktig" debut skulle ju inträffa, det gör den nog för alla.

Vi var som sagt på klassresa, en helg på Vässarö. Vässarö är en scout-ö, och har således ingenting som är mer spännande än ett pingisbord. Alltså, fantasi och rusmedel var ens bästa vänner. Nu var ingen av oss speciellt modig, så någon alkohol togs (såvitt jag vet?) inte med, utan det var den skara snusare vi hade som fick bistå med effektfulla substanser. Therese och Maria hade varsin dosa grov portion, och Fredde övertalade mig att det där, det var något jag skulle testa! Jag fick en prilla av Maria, som flera gånger frågade om jag var säker. "Herregud, vad fan är det jag ger mig in på?", minns jag att jag tänkte, när jag försiktigt, lite klumpigt, petade in prillan under läppen och kastade mig ut i det okända.

Helvete, som den RANN och smakade illa. Men jag var kung. Kungen. Där gick jag omkring, med snus (som var TOTALFÖRBJUDET) på en scout-ö! Vad skulle livet erbjuda härnäst?

Jo, en lätt känsla av svindel. Marken under mig vart sluttande, i alla riktningar, mitt centrala nervsystem spändes fast i en Popexpress-liknande karusell, och någonstans bakom mig, hör jag ett dovt rop: "samling i kyrkan!".

 

Jag tar ut prillan och ger den till Fredde, som gömmer den tillsammans med sin egen i en tuss toapapper, som han sedan stoppar ner i fickan. Med vinglande steg och ett svagt illamående styr jag min riktning mot den lilla kyrkan 100 meter bort.

Klassen samlades på stolar i en ring. Det skulle vara ett disco här inne efter detta (vad det nu var), så lampor blinkade i hela färgkartans register och rökmaskinen testades.

Vi skulle ha någonslags gruppövning á la "lära känna varandra" (vi hade ju bara gått i samma klass i två år, så självklart BEHÖVDES DET). Alla skulle, en och en, resa sig från sin stol, gå in i mitten, och där berätta en kort historia om sig själv. Svettpärlorna som sipprade fram i min panna, känslan av hur allt blod flyr huvudet. Jag ska alltså ensam prata inför hela min klass, OCH göra detta i det här tillståndet, som fortfarande accelererade mot något totalt okänt, likt en rymdfarkost mot nya galaxer, i ljusets hastighet. Jag visste att jag hade tur om jag klarade mig in till cirkelns mitt, och att det inte var något annat än ett rent mirakel om jag lyckas hosta ur mig en någorlunda begriplig harang om Niklas Thim och hans liv och persona, utan att kräkas eller avslöja ruset jag befinner mig i.

Sakta närmade sig stafettpinnen. När det bara var två personer före kände jag kräkset en decimeter ner i halsen. Det här kommer aldrig gå, ALDRIG, jag kommer dra en kaskadkräks rakt i ansiktet på 4-6 personer och sen falla ihop i en pöl. När Liz, som var före mig, berättat sin historia och är påväg tillbaka till stolen, så skakar min kropp epileptisk. Men räddningen kommer. En enda gång har Mariannes ogillande av mig varit till min fördel, och det var när hon den kvällen reste sig upp och sa "jaha, det var väl alla?".

Ingen orkade höra fler historier, och jag ville verkligen inte berätta någon, så ingen sa emot. Känslan av hur lugnet lägger sig över mig, mina armar och ben slappnar av och synfältet återgår från svartvitt till färg. Livet återvänder. Jag skyndar mig ut och Fredde gräver fram den nu rätt brunsmetiga papperstussen ur fickan, tar en av de två prillorna och ger till mig (det var inte så noga, vi hade kommit varandra väldigt nära kvällen innan, då vi tillsammans uträttade nummer två inne på ett dubbeldass (alltså ett dass, fast med två "hål" bredvid varandra, och dess existens stillade VILKET behov, va?)).

 

Någon timme senare gick jag, Pontus och Fredde och spanade in ön. Fredde sa åt oss att stå kvar vid en liten gräsmatta, han skulle "bara in bakom en buske och pissa".

I crap you not, FEM MINUTER senare hör vi strålen avta.

 

Mycket mer hände inte på den där ön. Jag delade stuga med Jocke Vinter, Tomas Ljung, Daniel "Challe" Berglund och två personer till som antagligen var för gråa karaktärer på den resan, för att jag överhuvudtaget ska komma ihåg vilka dom var.

Challe pratade mycket i sömnen, något om att "nej, nej, snälla, ta mig inte", följt av fnitter, följt av råa skratt från mig och Jocke. Andra stugor var mycket mer rebelliska, det kissades i handfat och kikades in i tjejstugan, men allt vi mäktade med att göra var att hälla hand näve sand i Tomas säng. Wild child!

 

Men trots den obehagliga, och ja äckliga, upplevelsen kände jag att jag nog inte var klar med den där bruna sörjan förpackad i tepåsar.

Väl hemma i Tullinge drog jag på lite mascara på de få skäggfjun jag prydde min haka med, gjorde några röstövningar för att sänka rösten, och gick sedan ner till pressbyrån. "Två rapé portion, tack", mullrade jag mot expediten, samtidigt som jag snackade pingis med Fredde i telefonen. Och det gick! Och: downhill from there!

 

Efter en helg på bortaplan slängde av ryggsäcken, innehållande tre dosor (ettan, grov och rapé) i trappan, och sprang ner för lite bollsparkande på skolgården, och möttes sen av de tre dosorna snyggt uppställda i trappan när jag kom hem igen. Mamma hade hittat dom. Svindeln och illamåendet, all over.