niklasthim

Skogen. Inte den första plats man tänker på när det kommer till ställen där tonåringar hänger. Centrum, ja. Skolgården, självklart. Fotbollsplanen, visst!

Men inte i skogen, skogen tillhörde de gamla och hundägare. Och porrgubbarna.

Innan bredband var något för varje hushåll så fanns det tre källor där porrabstinensen kunde stillas (och födas): filmer och tv-program innehållande nakenscener (Bert - den siste oskulden, Training day och en och annan vågad musikvideo), underklädes-delen i valfri klädkatalog (Ellos, HM) och små skjul mitt i skogen.

Det kan tyckas vara helt otroligt, varför en vuxen man (eller kvinna?) med behovet av porr inte skulle kunna ha den hemma, utan istället ge sig ut i närmsta skog finna ett skjul, och där förara tidningarna. Och inte handlade det om fyra-fem stycken av blaskorna, det var ofattbara mängder. Omöjligt att ta på siffrorna det handlade om. Halvmeters-travar med gulnade tidningar, räfflade av fukten (tanken på att något annat kan ha blött ner tidningarna ville vi aldrig ta till oss), hela den översta hyllans utbud.

Och låg dom inte i ett skjul (vilket annat syfte fyllde förresten dessa skjul, det var ju max 3x2 meter stora och saknade golv?) så kunde man lita på att hitta en och annan Aktuell Rapport i tidningsinsamlingar eller under väldigt stora granar.

Jag vet inte en skog, inte en container, där det inte hittats porr.

 

Det mest spännande skedde när vi under en av alla dessa porrjagar-dagar hittade ett svart VHS-fodral. Vi behövde inte ens öppna och titta på kassetten för att förstå vad det var vi hade snubblat över. En porrfilm.

En ivrig, uppspelt, sprallig stämning uppstod i gruppen. Fast så insåg vi rätt snabbt problematiken.

Ni förstår, tidningarna kunde gott ligga där dom låg, en tidning är mycket mer universell i sitt urförande än en VHS-kassett, eftersom kassetten kräver en video och en TV, något man normalt sett bara hittar i ett hem. Ett hem där man INTE vågade förvara någon porr. Så filmen togs aldrig hem. Istället fick den agera statussymbol i det avundsjuka killgänget. Där stod vi, jag, Tom och Alle, med porrens Rolls Royce, något de andra bara hade haft avlägsna fantasier om. Mamma ringde hem mig för middag, och jag lämnade filmen till Tom och Alle.

Nästa dag hörde jag talas om att Tom skulle ha lånat ut filmen till David Carlsson. Jag konfronterade Tom, det här var ju inget man bara kunde låna ut! Han försökte övertyga mig om att filmen skulle komma tillbaka, det var ju bara ett lån, men jag var inte så säker. Varför skulle David lämna tillbaka den? Vad kunde vi hota honom med? "Pappa, X har vår porrfilm", fem ord ingen tonåring någonsin yttrat.

 

Det gick veckor, och jag såg aldrig röken av vår lyckliga upptäckt. Ryktet om dess rådande ägare nådde oss emellanåt, Daniel Törnroos, Jimmy Pennanen, Niklas Matses, Pontus, Lalle, Fredde, Robin, alla ryktades ha filmen. Plötsligt var den inte längre den statussymbol den en gång varit, iallafall inte för mig. Jag hade ju ingen som helst aning om vad som fanns på den där filmen, även om jag såklart hört skvallret mellan de påstådda innehavarna. Och eftersom alla andra nu uppenbarligen hade sett den, så var den inte spännande längre.

Det hände tillslut att jag återfick filmen, men jag såg aldrig på den. Mycket på grund av att jag aldrig hade ett tillfälle att slå på lite porr med mamma, pappa och två lillasystrar i huset, men också för att mystiken var borta.

 

En liten pinsamhet dessa tidningar orsakade mig var de sista sidorna. Försök nu inte låtsas att ni inte vet vad som finns där, för det vet vi alla. Telefonnummer. Dyra jävla telefonnummer.

Dessa ansåg vi vara tillräckligt diskreta för att kunna riva ut, ta hem, och plocka fram för att ringa någon gång ibland.

För min del var det inte "någon gång ibland". Under 9/10 av dessa telefonnummer stod det finstilt: Samtalet kostar 19.90 kr/min. Dessa nummer ringde jag aldrig. Istället tolkade jag det som att de 10% där det inte stod något pris måste vara gratis. Dessa nummer ringde jag ofta. Så pass ofta att min mamma en dag stormade in i mitt rum, högröd i ansiktet och med en telefonräkning på 4000 kronor i handen.

 

En annan porranekdot jag fått ta del av, och som jag tänkte bjuda er på, är när min gamle mytoman-vän Daniel för första gången porrsurfade. Han vågade innan bredbandet, och gjorde det i sällskap av sin vän Fredrik.

I början kan det, som med allt annat, vara lite svårt att hitta rätt. Vad fan ska man söka på? Vilken sida ska man gå in på? Och inte hade man en tanke på att "städa upp" efter sig, det vill säga rensa historiken och sopa igen spåren.

Daniel gjorde det lätt för sig: www.porr.com

 

GISSA om hans pappa for i taket när han såg historiken och det energiska blinkandet från virusskyddet.

 

 

 

Det naturliga steget att ta efter alkoholens stormiga entre, var tobaken. Många hade redan börjat ägna sig åt den, vissa "försökte sluta röka" när dom gick i åttan, haha. För mig dröjde det dock till åldern 15, och en klassresa i början av årskurs 9.

Eller, det är egentligen inte sanningen. Faktum är att jag tog mina första bloss vid den superunga åldern 8.

I mina föräldrars bekantskapskrets fanns en handfull rökare, och eftersom mina föräldrar oftare hade sociala tillställningar då än nu, så fanns på den tiden en alternativ askkopp, gjord av en enkel uppochner-vänd kruka med medföljande fat. Denna tömdes inte allt för ofta, så man kunde hitta sig en och annan halvrökt fimp där i. "Vad fan?", tänkte jag, och ställde mig under fläkten, som vilken jävla white trash-ensamstående-pizzeriasupande-på-krita-morsa som helst, och tände. Nu visste jag ju absolut INGET alls om munbloss respektive halsbloss, utan bara sög på den kalla, lite svampiga, cigaretten och kände hur hela världen kretsade kring min coolhet. Ganska snabbt, 2-3 cigaretter över ett halvår, insåg jag att det där inte var något att ägna speciellt mycket tid åt.

 

Men en "riktig" debut skulle ju inträffa, det gör den nog för alla.

Vi var som sagt på klassresa, en helg på Vässarö. Vässarö är en scout-ö, och har således ingenting som är mer spännande än ett pingisbord. Alltså, fantasi och rusmedel var ens bästa vänner. Nu var ingen av oss speciellt modig, så någon alkohol togs (såvitt jag vet?) inte med, utan det var den skara snusare vi hade som fick bistå med effektfulla substanser. Therese och Maria hade varsin dosa grov portion, och Fredde övertalade mig att det där, det var något jag skulle testa! Jag fick en prilla av Maria, som flera gånger frågade om jag var säker. "Herregud, vad fan är det jag ger mig in på?", minns jag att jag tänkte, när jag försiktigt, lite klumpigt, petade in prillan under läppen och kastade mig ut i det okända.

Helvete, som den RANN och smakade illa. Men jag var kung. Kungen. Där gick jag omkring, med snus (som var TOTALFÖRBJUDET) på en scout-ö! Vad skulle livet erbjuda härnäst?

Jo, en lätt känsla av svindel. Marken under mig vart sluttande, i alla riktningar, mitt centrala nervsystem spändes fast i en Popexpress-liknande karusell, och någonstans bakom mig, hör jag ett dovt rop: "samling i kyrkan!".

 

Jag tar ut prillan och ger den till Fredde, som gömmer den tillsammans med sin egen i en tuss toapapper, som han sedan stoppar ner i fickan. Med vinglande steg och ett svagt illamående styr jag min riktning mot den lilla kyrkan 100 meter bort.

Klassen samlades på stolar i en ring. Det skulle vara ett disco här inne efter detta (vad det nu var), så lampor blinkade i hela färgkartans register och rökmaskinen testades.

Vi skulle ha någonslags gruppövning á la "lära känna varandra" (vi hade ju bara gått i samma klass i två år, så självklart BEHÖVDES DET). Alla skulle, en och en, resa sig från sin stol, gå in i mitten, och där berätta en kort historia om sig själv. Svettpärlorna som sipprade fram i min panna, känslan av hur allt blod flyr huvudet. Jag ska alltså ensam prata inför hela min klass, OCH göra detta i det här tillståndet, som fortfarande accelererade mot något totalt okänt, likt en rymdfarkost mot nya galaxer, i ljusets hastighet. Jag visste att jag hade tur om jag klarade mig in till cirkelns mitt, och att det inte var något annat än ett rent mirakel om jag lyckas hosta ur mig en någorlunda begriplig harang om Niklas Thim och hans liv och persona, utan att kräkas eller avslöja ruset jag befinner mig i.

Sakta närmade sig stafettpinnen. När det bara var två personer före kände jag kräkset en decimeter ner i halsen. Det här kommer aldrig gå, ALDRIG, jag kommer dra en kaskadkräks rakt i ansiktet på 4-6 personer och sen falla ihop i en pöl. När Liz, som var före mig, berättat sin historia och är påväg tillbaka till stolen, så skakar min kropp epileptisk. Men räddningen kommer. En enda gång har Mariannes ogillande av mig varit till min fördel, och det var när hon den kvällen reste sig upp och sa "jaha, det var väl alla?".

Ingen orkade höra fler historier, och jag ville verkligen inte berätta någon, så ingen sa emot. Känslan av hur lugnet lägger sig över mig, mina armar och ben slappnar av och synfältet återgår från svartvitt till färg. Livet återvänder. Jag skyndar mig ut och Fredde gräver fram den nu rätt brunsmetiga papperstussen ur fickan, tar en av de två prillorna och ger till mig (det var inte så noga, vi hade kommit varandra väldigt nära kvällen innan, då vi tillsammans uträttade nummer två inne på ett dubbeldass (alltså ett dass, fast med två "hål" bredvid varandra, och dess existens stillade VILKET behov, va?)).

 

Någon timme senare gick jag, Pontus och Fredde och spanade in ön. Fredde sa åt oss att stå kvar vid en liten gräsmatta, han skulle "bara in bakom en buske och pissa".

I crap you not, FEM MINUTER senare hör vi strålen avta.

 

Mycket mer hände inte på den där ön. Jag delade stuga med Jocke Vinter, Tomas Ljung, Daniel "Challe" Berglund och två personer till som antagligen var för gråa karaktärer på den resan, för att jag överhuvudtaget ska komma ihåg vilka dom var.

Challe pratade mycket i sömnen, något om att "nej, nej, snälla, ta mig inte", följt av fnitter, följt av råa skratt från mig och Jocke. Andra stugor var mycket mer rebelliska, det kissades i handfat och kikades in i tjejstugan, men allt vi mäktade med att göra var att hälla hand näve sand i Tomas säng. Wild child!

 

Men trots den obehagliga, och ja äckliga, upplevelsen kände jag att jag nog inte var klar med den där bruna sörjan förpackad i tepåsar.

Väl hemma i Tullinge drog jag på lite mascara på de få skäggfjun jag prydde min haka med, gjorde några röstövningar för att sänka rösten, och gick sedan ner till pressbyrån. "Två rapé portion, tack", mullrade jag mot expediten, samtidigt som jag snackade pingis med Fredde i telefonen. Och det gick! Och: downhill from there!

 

Efter en helg på bortaplan slängde av ryggsäcken, innehållande tre dosor (ettan, grov och rapé) i trappan, och sprang ner för lite bollsparkande på skolgården, och möttes sen av de tre dosorna snyggt uppställda i trappan när jag kom hem igen. Mamma hade hittat dom. Svindeln och illamåendet, all over.