Nun liebe Kinder gebt fein acht
ich bin die Stimme aus dem Kissen
ich hab euch etwas mitgebracht
hab es aus meiner Brust gerissen
mit diesem Herz hab ich die Macht
die Augenlider zu erpressen
ich singe bis der Tag erwacht
ein heller Schein am Firmament
(återigen, jag har inte den BLEKASTE vad som står i det där stycket. Jag avsäger mig allt vad publicistiskt ansvar heter.)

Ni som känner låten vet att den där biten är ganska lugn, lite viskande och mystisk, varpå ett argundsvrål utstöter "MEIN! HERZ! BRENNT!" Nog för att Tom hade kommit in i målbrottet, men den typen av röst KUNDE han inte frammana, men försökte ändå, vilket ledde till otroligt underhållande ögonblick för oss andra, och otroligt pinsamma ögonblick för Tom (som det så ofta var). Rösten skar, som gaffeln mot en tallrik, tonerna studsade mellan olika skalor och lägen likt en flipper-kula och vi alla vek oss av hånskratt. Men han försökte.


Ett annat, mindre trevligt, Rammstein-minne är den gången jag gick en rond mot huvudkudden inne på pojkrummet. Många som lärt känna mig på senare år skulle nog påstå att jag är en ganska lugn och sansad person.
Ni skulle varit med på den gamla goda tiden.
Åldern 12-15 hade jag ett humör lika osäkert som Toms sångröst, och en stubin som var nästintill obefintlig.
Något den dagen hade tänt min stubin och därför skruvade jag upp stereon till någonstans runt 38-41, ställde en kudde ovanpå tvn, inväntade att det tunga beatet i Du reicht so gut skulle smattra igång och jag skulle explodera, fokusera all min vrede ut genom axeln, via min taniga arm för att tillslut nå min knutna näve som befann sig mitt i en sving med mål: kudde.
Vad jag inte kalkulerat var: tidigare nämnda tv, som agerade stativ åt kudden, befann sig i en höjd som var ganska exakt i min sving-radie, och det var ingen slimmad LCD-tv, utan en smällfet tjocktv. Resultat: förödelse.
Jag träffar alltså tvn med nedre halvan av handen, och trots min väldigt begränsade muskelstyrka hade jag ändå lyckats samla en sån kraft att benen i handen gick av. Ha kvar i minnet att jag redan innan var ARG, och krydda denna grund med förnedringen av totalmissen och ännu mer ilska av benbrotten. Och Rammstein pumpar så jävla högt att ingen hör mig skrika.
När jag lyckats sansa mig en smula springer jag ut till pappa och visar handen. "Oj", säger han.
Jag tror att han ska säga något mer, men det gör han inte, så jag söker råd/tröst hos mamma. "Spola kallt vatten på den", säger hon. (Om någon av mina ca 45 läsare har känningar inom socialen så vill jag påpeka att jag utöver detta hade en trygg och kärleksfull uppfostran.)
Morgonen efter vaknar jag av en bultande smärta från en hand stor som en handboll. "Vi kanske ska åka till sjukhuset då", säger mamma, aningen motvilligt.
Åtta timmar senare sitter jag med en gipsad arm och sommarlovet har precis börjat.

Någon månad senare såg jag Rammstein live, för första gången. Inga frakturer.