Romme och tuppkammar! Det är dags för en anekdot!
I mellanstadiet hade vi en friluftsdag, placerad på vinterhalvåret. På denna dag skulle man välja en aktivitet man ämnade att genomföra under dagen, så som skridskoåkning, promenad, inomhusbad eller skidåkning. Eftersom jag föddes utan skridsko-genen (än idag kan jag inte behärska ett par plastskor på stålskenor), så valde jag mellan promenaden och badet den första tiden. Enbart 5or och 6or var tillåtna att åka på skidresan, och jag gjorde inte min debut förrän i i 6an, då jag ogillade tanken på att dela buss med äldre människor. Jag fick dock höra alla fantastiska historier om Romme, detta skidparadis i norr, dit man åkte för att dricka varm choklad, äta hamburgare och åka skidor. Tom och Mattias Skog gick i bräschen för marknadsföringen av den mytomspunna skidresan.
Trött på Huddingebadet och fortfarande inte kapabel att åka i cirklar med skridskor, bestämde jag mig i 6an för att kryssa i den lilla rutan som talade om att jag, jag hade minsann för avsikt att kasta mig ut för en brant, snötäckt sluttning och sedan svänga mig fram och tillbaka tills jag var nere, för att sedan kroka fast mig i en ankarlift som tar mig till toppen igen, där allting repeteras tills det är dags att stuva in mig i en buss med destination Tullinge.
Efter idrottslektionen dagen innan avfärd förklarade lärare Andreas lite regler som fanns på resan, och undrade om vi hade någon speciell film vi kunde tänka oss att se på bussfärden. Någon föreslog porr, och Andreas lovade att visa porr om någon utav oss mot förmodan fick fram en film. Ryktet gick om att Robin Hembergs mammas kille hade en liten samling, men den såg vi aldrig något av. G - som i gemenskap vart istället filmen vi fick se. Någons pappa, kan de ha varit Alexander Hildingssons, utbrast att detta, det var minsann en tvättäkta klassiker, men jag kan inte dra mig till minnes att jag fann den underhållande (förutom chocken av att se Magnus Uggla spela bög och utbrista: "det är jaaaaaaaaaaaaag).
Grejen med Romme-resorna var ju inte själva skidåkandet, som förvisso var väldigt roligt. Nej, det roligaste var bussresan hem. Stämningen som rådde då kan idag liknas vid salongsberusning. Det var soft, man snackade en jävla massa och alla var glada. Jag hade tagit plats bredvid min ständige följeslagare Johan Söderman, och trots att vi inte befann oss i den coola delen av bussen, det vill säga längst bak, utan snarare i den ganska ljumna mellanmjölk-delen mitt i, så utgjorde vi bussens överlägset häftigaste individer. Varför då?
Jo, om det skall jag för er berätta.
Minns ni handbolls-EM 2002? Sverige-Tyskland i en klassisk final, spelad i globen. 3 miljoner svenskar följer dramatiken på TV. 26-26 i fulltid, 33-31 till Sverige efter två 5-minuters förlängningar. Men det är ju inte DET folk minns, utan det var ju tyskarnas helsköna mohikan-frisyrer.
Som jag tidigare tagit upp, så var jag på den tiden rätt rastlös med min frilla, och efter att ha suttit klistrad framför TVn och tvångsmatats med denna punk/indian-frilla så började en idé gro i min 12-åriga skalle. Dagen efter ventilerade jag planen med Johan, och han var game. Vi skulle skaffa mohikan-frippa. Tuppkam.
Johan var dock inte lika ivrig som jag, utan dröjde en dag med klippandet. Detta ledde till att jag, den vanligtvis så blyge och tillbakadragne Niklas Thim, uppvisade Parkhemsskolans mest rebelliska frisyr, när jag drog av mig mössan. Den förste att bevittna spektaklet var Alli, som brast ut i ett klasiskt asgarv á la kasta huvudet bakåt och ta sig för magen. Han frågade sedan varför jag hade gjort så. Just då, generad och nyvaken, hade jag inget bra svar. Jag antar att jag inte har det idag heller.
Dagen efter kom dock Johan med en röd replika utav min tuppkam, och vi var nu en duo.
På bussresan hem satt jag och Johan, med våra hjälm-tuppkam-frisyrer (ja, vi bar hjälm, trots att vi gjorde allt i vår makt för att slippa denna färgglada potta med usel passform) och drog till oss uppmärksamhet. Som vi njöt utav det, även om vi såklart låtsades vara oberörda, eftersom vi var häftiga och klippte oss precis hur vi ville utan att bry oss om folks reaktioner, TILLS skolans populäraste tjej, Adeline Hägerman, letade sig fram (hon satt självklart längst bak, vad trodde ni?) och satte sig på sätesparet bakom oss (som för att demonstrera att hon fortfarande tillhörde den bakre, coola regionen). Mitt första intryck var att hon ju var trevlig, vilket jag inte trodde om människor som rökte. Min första reaktion var således en gapande mun. Johan skötte snacket, det gjorde han alltid bra. Adeline frågade om vi var satanister, eftersom vi bar Iron Maiden-tröjor och hade märkliga frisyrer. Vi avfärdade satanist-myten och började snida fram en svag form utav vänskap med skolans häftigaste människa, en bakre avdelningens härskare. Exakt vad vi pratade om efter det vet jag inte riktigt, jag agerade ju som sagt väldigt passivt med mitt gapande.
Om just denna Romme-resa har jag inte heller mycket att säga, förutom att det är första gången jag kissade utomhus vintertid. Jag och Daniel Eriksson tog en avstickare precis innan Prästslingan (som på den tiden var en röd backe), slängde ut snokarna och skrev våra namn i snön.
Trött på Huddingebadet och fortfarande inte kapabel att åka i cirklar med skridskor, bestämde jag mig i 6an för att kryssa i den lilla rutan som talade om att jag, jag hade minsann för avsikt att kasta mig ut för en brant, snötäckt sluttning och sedan svänga mig fram och tillbaka tills jag var nere, för att sedan kroka fast mig i en ankarlift som tar mig till toppen igen, där allting repeteras tills det är dags att stuva in mig i en buss med destination Tullinge.
Efter idrottslektionen dagen innan avfärd förklarade lärare Andreas lite regler som fanns på resan, och undrade om vi hade någon speciell film vi kunde tänka oss att se på bussfärden. Någon föreslog porr, och Andreas lovade att visa porr om någon utav oss mot förmodan fick fram en film. Ryktet gick om att Robin Hembergs mammas kille hade en liten samling, men den såg vi aldrig något av. G - som i gemenskap vart istället filmen vi fick se. Någons pappa, kan de ha varit Alexander Hildingssons, utbrast att detta, det var minsann en tvättäkta klassiker, men jag kan inte dra mig till minnes att jag fann den underhållande (förutom chocken av att se Magnus Uggla spela bög och utbrista: "det är jaaaaaaaaaaaaag).
Grejen med Romme-resorna var ju inte själva skidåkandet, som förvisso var väldigt roligt. Nej, det roligaste var bussresan hem. Stämningen som rådde då kan idag liknas vid salongsberusning. Det var soft, man snackade en jävla massa och alla var glada. Jag hade tagit plats bredvid min ständige följeslagare Johan Söderman, och trots att vi inte befann oss i den coola delen av bussen, det vill säga längst bak, utan snarare i den ganska ljumna mellanmjölk-delen mitt i, så utgjorde vi bussens överlägset häftigaste individer. Varför då?
Jo, om det skall jag för er berätta.
Minns ni handbolls-EM 2002? Sverige-Tyskland i en klassisk final, spelad i globen. 3 miljoner svenskar följer dramatiken på TV. 26-26 i fulltid, 33-31 till Sverige efter två 5-minuters förlängningar. Men det är ju inte DET folk minns, utan det var ju tyskarnas helsköna mohikan-frisyrer.
Som jag tidigare tagit upp, så var jag på den tiden rätt rastlös med min frilla, och efter att ha suttit klistrad framför TVn och tvångsmatats med denna punk/indian-frilla så började en idé gro i min 12-åriga skalle. Dagen efter ventilerade jag planen med Johan, och han var game. Vi skulle skaffa mohikan-frippa. Tuppkam.
Johan var dock inte lika ivrig som jag, utan dröjde en dag med klippandet. Detta ledde till att jag, den vanligtvis så blyge och tillbakadragne Niklas Thim, uppvisade Parkhemsskolans mest rebelliska frisyr, när jag drog av mig mössan. Den förste att bevittna spektaklet var Alli, som brast ut i ett klasiskt asgarv á la kasta huvudet bakåt och ta sig för magen. Han frågade sedan varför jag hade gjort så. Just då, generad och nyvaken, hade jag inget bra svar. Jag antar att jag inte har det idag heller.
Dagen efter kom dock Johan med en röd replika utav min tuppkam, och vi var nu en duo.
På bussresan hem satt jag och Johan, med våra hjälm-tuppkam-frisyrer (ja, vi bar hjälm, trots att vi gjorde allt i vår makt för att slippa denna färgglada potta med usel passform) och drog till oss uppmärksamhet. Som vi njöt utav det, även om vi såklart låtsades vara oberörda, eftersom vi var häftiga och klippte oss precis hur vi ville utan att bry oss om folks reaktioner, TILLS skolans populäraste tjej, Adeline Hägerman, letade sig fram (hon satt självklart längst bak, vad trodde ni?) och satte sig på sätesparet bakom oss (som för att demonstrera att hon fortfarande tillhörde den bakre, coola regionen). Mitt första intryck var att hon ju var trevlig, vilket jag inte trodde om människor som rökte. Min första reaktion var således en gapande mun. Johan skötte snacket, det gjorde han alltid bra. Adeline frågade om vi var satanister, eftersom vi bar Iron Maiden-tröjor och hade märkliga frisyrer. Vi avfärdade satanist-myten och började snida fram en svag form utav vänskap med skolans häftigaste människa, en bakre avdelningens härskare. Exakt vad vi pratade om efter det vet jag inte riktigt, jag agerade ju som sagt väldigt passivt med mitt gapande.
Om just denna Romme-resa har jag inte heller mycket att säga, förutom att det är första gången jag kissade utomhus vintertid. Jag och Daniel Eriksson tog en avstickare precis innan Prästslingan (som på den tiden var en röd backe), slängde ut snokarna och skrev våra namn i snön.
